Huggs-Anton, spelman


Huggs-Anton

1863 – 1936

I boken Folkminnen från Mark II preseneterar Gunnar Ahlberger
bydespelmanne Huggs-Anton

 

Anton Johansson, mera känd under namnet Huggs-Anton, föddes på torpet Kyrkåsen under Kinna Backagård. Torpet låg i skogen mellan Stämmemad och Stora Hålsjön. Antons mor var dotter till soldat Johannes Hugg på torpet Kyrkokullen i närheten av Kyrkåsen. Namnen Kyrkåsen och Kyrkokullen är sannolikt av gammalt ursprung och vittnar om att där kan ha funnits en hednisk offerplats. I närheten ligger också det stora forntida gravröset Stegelåsen. Alltså en plats av betydelse för forntida liv.

Efter faderns död stannade Anton kvar i hemmet och tog hand om sin åldriga moder och sjuka syster. Tre bröder "gick till sjöss". Två av dem bosatte sig i Australien. Även Anton närde en längtan till havet, vilket framgår av hans visor

Här ett par texter med anknytning till honom.

Ett sommarminne och Vårkväll på Kyrkåsen,

Ett sommarminne

Signaturen S.O...

berättar om en midsommarnatt tillsammans med den sedan länge bortgångne bygdespelmannen Anton Johansson, ”Huggs-Anton”Förmiddagen hade välsignats med ett ljumt försommarregn. Lönnallen som ledde fram till det lilla brukssamhället stod nytvättad och försommargrön i det frambrytande solljuset. Hela det lilla textilsamhället Rydal andades lugn och ro. Fabriken stod stilla, inga sirener kallade folket till arbete. Det var semester, hela fyra dagar, och därtill midsommarafton. Vintern hade varit hård. och kall, och vid. nyåret hade det utbrutit strejk och lockout inom textilindustrin som pågått i tolv veckor med stora ekonomiska påfrestningar som följd. Men nu var det som sagt midsommar och vinterns alla besvärligheter ett dystert minne blott.De flesta av samhällets ungdomar hade medelst diverse flytetyg, motor- eller handdrivna, förpassat sig med tältutrustning och matförråd till Storasjö för att fira sin fyradagars semester. Endast ett par stycken som betjänade folket i samhällets enda affär fick hålla på att arbeta fram till klockan fem på eftermiddagen.

De äldre firade midsommar på sitt sätt. På gavelbänkarna och i bersåerna vid barackerna längs vägen genom samhället satt de och samtalade. Kvinnorna satt ofta med något i händerna, broderade eller stickade. Männen diskuterade aktuella händelser, eller om grisen ”ville sej” och liknande, i våra ögon triviala, men för dem nästan livsviktiga.

Så gick dagen i lugn och frid, fram till kvällen. Vi som arbetade i butiken kunde, efter städning, uppröjning och utkörning så småningom sälla oss till de andra som åtnjöt friheten.

Inte alla ungdomar hade lämnat samhället, det fanns några kvar som kanske hade uppgifter i hemmet eller av annan orsak var kvar. Vid sjutiden träffades vi några ungdomar av båda könen och vi bestämde oss för att gå en promenad upp emot Remmatorpen. Vi gick, på ungdomars vis, och stojade på den gamla skogsvägen upp mot när vi fick höra fiolspel. och sång bortöver vägen. Vi stannade och lyssnade. Jo sannerligen, där kommer en liten man, kort och hjulbent, vägen fram med en fiol som han höll mot axeln, eller kanske snarare mot bröstet när han spelade, men inte under hakan som annars är brukligt. Kanske var det för att fiolen inte skulle hindra när han sjöng. Det var den i bygden kände spelmannen Huggs-Anton, som var på väg till Rydal för att fira årets längsta dag eller kanske kortaste natt hur man vill kalla det. Jag minns ännu visan han spelade och sjöng. Det var hans egen gånglåt och melodin sitter fortfarande i minnet, men av texten minns jag bara den första strofen:

”Så gångar jag tell Lises-Kals så glader i mett sinn.” Vi ungdomar avbröt vår promenad och tog sällskap med Anton ner till samhället. Man sjöng och spelade hela vägen. Jag frågade Anton hur gammal han var. ”Jak å födder attanhunrasexitre, sen kan du sjölver räkna ut åra.” Året var 1931, Anton var alltså 68 år.

Nere i samhället träffade Anton gamla bekanta sedan många år. Det var inte första gången han firade midsommar i Rydal. I bersån vid Seglorabergsbyggningen hade ”gubbarna” samlats kring kaffet och literbuteljen. Stämningen var god redan när Anton kom, och inte blev den sämre sedan. Efter att ha fått sig en ”gök” blommade spelmansglädjen upp hos den gamle, och polskor, valser och visor avlöste varandra. Senare på kvällen drog sig sällskapet lite längre från bostäderna upp till ”Tåa kulle” efter att först ha gjort ett besök nere vid ån, där ett par av gubbarna i sin ystra dans råkade snava på en tuva och föll i vattnet.

Så gick natten under spel, skämt och glam. Spelmanspengar samlades in i en av gubbarnas vita vegamössor, och Anton fick sin välförtjänta och välbehövliga be1öning. När Anton begav sig på väg hem till sitt lilla torp uppe på Remåsen, följde vi, några ungdomar med. Natten var ljus och ljum som den kan vara om midsommar.

Anton ömsom sjöng och spelade och ömsom pratade, medan vi gick stigen genom skogen förbi alla ödetorpen på Remåsen. Ferms, Lises-Kals och Skogs m. fl. Plötsligt säger Anton: ”Hör inte i hur fiolen riktigt talar ve mej?” Vi ungdomar tittade lite undrande på varandra, inte kunde en fiol tala. Det dröjde länge innan det gick upp för oss att en fiol visst kunde tala, bara man som Anton hade en spelmanssjäl och kunde förstå språket.
Så småningom kom vi fram ur skogen till den glänta där Antons stuga låg i en sydvästsluttning, just då bröt de första strålarna fram av midsommardagsso1en. Anton satte sig på trappstenen, tog fiolen mot bröstet och spelade och sjöng ”Din klara sol går åter upp.”

Det var dags för oss att ge sig hem och sova en stund på morgonkröken. Anton gick in till sitt, i dörren vände han sig om och sa ”Nu ska ja sätta på ketelen å ha me en kopp kaffe. Sova har ja inte tänkt å göra, för ja har inte sovet e messummersnatt sen ja geck fram för prästen.”
Vi började vår vandring hemåt trötta, men med ett ljust minne för livet rikare.

Till sidans topp

Kurt Mars, välkänd författare till verk i poesti och prosa med lokal anknytning, skriver en hyllning till Huggs-Anton.

Vårkväll på Kyrkåsen.

Jag är en speleman utan namn och utan säte vid borden men hela världen tar jag i famn och hela grönskande jorden.
Nils Ferlin.

Det var en vårkväll för länge, länge sen. I den lätta vårskymningen satt jag uppe på Kyrkåsen och njöt av kvällens sagolika skönhet. Framför och nedom, låg liksom i en kil, den ängsmark, som en gång var åker och brukad jord. Nu hade skogen, sakta men säkert, börjat ta igen det som en gång togs ifrån den av valkiga odalnävar. Det blev inte mycket kvar av det torpstugetäta Björedal, när industrin börjat locka människor till sej.

En efter en försvann dom, Björedals torpare. Bytte sitt avsidesboende och enmansslit, till en kollektivtillvaro i arbetet och boendet. Undan för undan blev torpstugorna öde. En del flyttades ner till ett fabriksnära läge. En del lämnades helt enkelt bara. Stod kvar något årtionde för att så småningom förfalla och brytas ner. Ensam, nästan högst uppe på åsen, blev torparen och spelmannen Huggs-Anton kvar. Slutligen ändades också hans torparslit och vresmarksmöda och år 1936 nådde också han den slutliga vilan. Den som kyrkogården förunnar oss alla en gång.

Genom alla år har människan Huggs-Anton fängslat mig. Kanske mest därför, att det, som Dan Andersson och Nils Ferlin menat med begreppet spelman, det fanns till alla delar hos honom. Inte så underligt då, att jag en vårkväll för ett par decennier sedan, i vakendrömmar förnam närheten till allt som fanns inom och runtom apelmannen på Kyrkåsen.

Då, den gången fanns stugan ännu kvar. Ganska luggsliten och förfallen förvisso, men den stod där ändå. Själv satt jag i mossan under granarna, lite uppom den gamla odlingen. Solen hade sjunkit ned bortom Frebygd. Vinden nynna slutstrofen i sin vårdagsvisa. Nere över Storasjömossen började ett lätt dis blanda sig med vårkvällsskymningen. Kanske skall man sitta så här, ensam och tyst, för att förnimma närheten till detta, som nu ett drygt halvsekel brett sin minnesslöja över. Kanske är en trolsk vårskymning den rätta förutsättningen för vakendrömmar? Jag tror så. Ty tyst, tyst! Är det inte spröda fioltoner kvällsvinden bär ut över Kyrkåsens igenvuxna tegar

Visst var det fioltoner! Visst är det Anton som spelar! Kanske är det den ljumma vårskymningen, med sin trolska mystik och aningsfyllda längtan, som nått in i spelmanssjälen. Anton spelar. Melodin är obestämbar. Den liksom tolkar arbetsdagens strävan, kvällens ro och stillhet och morgondagsdrömmen om sol och ljumvind över nysådda tegar.

Anton, Du hembygdens egen speleman. Från min barndomstid minns jag Dig. Den lilla dvärglika gestalten med de pigga ögonen. Minns när du kom vandrande med fiolen under armen, ner genom Hagen och Strömmen. Ibland stannade upp och spelade och sjöng för någon bekant. Nog är det många som minns: "Jag byggde så och jag byggde kvarn, vid dammen djupa och svala". Det konstnärliga i Ditt spel, hade väl aldrig funnit nåd inför en kräsen sakkunskap. Likaså gav Dina arbetssträva fingrar föga plats för teknisk fulländning. Men en äkta speleman var Du ändå - i själen. Fiolen liksom talade till Dig i sorg och glädje.

Någon har sagt, att Anton var en ganska skral torpare. För det materiella armodet, gav bouppteckningshandlingarna ett synligt bevis. Gent emot detta, vill jag sätta den händelsen, som en gammal kinnaströmmare berättat för mig. Några kinnaströmsfamiljer var en vårmorgon uppe på Kyrkåsen för att fira gökotta. Plötsligt fick dom höra fioltoner från aspet, lite bortom Antons stuga. Dom gick närmare, och fick då se Anton, sittande på en stubbe, spelande och sjungande - "Din klara sol går åter upp, jag tackar Dig min Gud". Med tårar i ögonen tackade torparen, fattiglappen och spelemannen Huggs-Anton Skaparen, för allt det vackra han skänkt. Kanhända - kanhända den mest penningkära mamononsträl, är fattigare än vad spelemannen och drömmaren Huggs-Anton var!

Det är länge sedan nu, fiolen tystnade. Men nu, en förtrollad vårkväll, hör jag åter hur spröda durackord söker sig ut över nejden. Klangen tonar sakta bort och jag vaknar ur mina vårkvällsdrömmar. Det är mörkt över stigen, där jag vandrar hemåt, bärande Kyrkåsens sagostämning med mig.
Många, många år har svunnit sedan den förtrollade vårkvällen på Kyrkåsen. Nu är stugan för länge sen borta. Bara stengrunden visar den oinvigde var Huggs-Anton en gång bodde. På den närmsta och bästa åkerlappen har granplanteringen vuxit sig hög. Men ändå - på de tuvrika åkerrenarna kan man ännu om sommaren hitta en och annan vindbugande prästkrage. Liksom den blomma, som mer än något annat en gång skönade vildvuxen teg. Mandelblomman.

Mången sommardag har jag sökt mig dit upp, att plocka en bukett vildblommor och sätta framför stenen där Allmogespelemannen Huggs-Anton vilar.

På senare tid har jag förstått att jag inte är ensam om detta. Ofta, ofta finns det blommor på graven. Helt visst finns det många i vår rationella och effekdyrkande tid, som lite smått överseende mumlar om nostalgi och hembygdsromantik. Jag svarar med en strof ur en dikt till spelmannens minne

För en glättig triol i en sommarkvällför snyftande moll över Kyrkåsens hällför en äkta spelmanssjäl jag tänt ett ljus på din grav i advent.

Kurt Mars

Till sidans topp

Editerad av: Bosse Johansson (2019-02-06 10:28:02)