Allmänt om Mariebergsparken

Mariebergsparken är Kinna Hembygdsförenings hembygdspark och är ett välfrekventerat fritidsområde med c:a 15 hektars yta, som ägs av Marks kommun och förvaltas av Kinna Hembygdsförening.

Skötsel av parken utföres sedan 1969 av heltidsanställd vaktmästare. Då vaktmästaren är ledig ombesörjer föreningens medlemmar tillsyn av anläggningarna.

Markområdet bestod från början av förbuskad skogs- och ängsmark samt ett gammalt grustag (nuvarande festplatsen) tillhörande gården Marieberg, vars mangårdsbyggnad står kvar.

Utbyggnad och planering påbörjades år 1956 efter en planlösning gjord av dåvarande Samfundet för Hembygdsvård; nu Sveriges Hembygdsförbund.
Den helt övervägande delen av arbetet med planering och röjning av marken samt uppförandet av de olika anläggningarna har utförts av föreningsmedlemmarna på ideell grund.

I detta sammanhang bör en person nämnas, som haft en avgörande betydelse vad det gäller det praktiska arbetet med parkens byggnader; byggmästare Anders Svensson. Han har medverkat vid de flesta byggnadsarbeten i parken, både som arbetsledare och med praktiskt arbete. Han har uppfört flera av byggnaderna praktiskt taget på egen hand.

De första byggnaderna
Den 27 april 1949 kan man för första gången i föreningens styrelseprotokoll skönja tankar på en hembygdspark i Kinna. Den aktuella paragrafen återges här: "På förslag av undertecknad beslutade styrelsen att vid allmänt möte diskutera möjligheten och intresset för att inköpa en ryggåsstuga i Seglora socken. Denna skulle i så fall användas till museum och flyttas till någon park i Kinna. Beslutet blev att en kommitté utsågs som fick i uppdrag att utreda nöjligheterna till eventuellt köp. Kommitténs ledamöter blev: Hilding Lorentzon och Evert Svensson tillsammans med styrelsen, som då bestod av Agne Ekman, Alva Wikman och Nils Augustsson

Under kommitténs arbete kom, förutom stugan i Seglora, flera andra stugor att vara intressanta men ingen av dem kom till användning, huvudsakligen på grun a dess dåliga skick.

Det blev dock andra stugaffärer som kom till större nytta: 1951 köpes, av syskonen Selm o Elin Berg för 700 kronor, husen på ett f. d. soldattorp tillhörande Stämmemads rote. Stugan här kom att som samlingspunkt ersätta en annan stuga vid såget i Stämmemad. Efter att ha använts som föreningslokal ett tiotal år flyttades den senare till Mariebergsparken där den är känd som Bredska soldattorpet.

Nästa, och för parken viktigaste, husaffär blev inköpet av manbyggnaden på Sigården, Lerlyckan i Assberg Skene år 1953. Byggnaden låg ungefär där Marks gymnasieskola nu är uppfört. Den skulle rivas för att bereda plats för annan bebyggelse. Priset för bygnaden blev 1.900 kronor, och säljare Erik Pettersson.

Då byggnaden var relativt stor och rymlig, var avsikten att flytta och nyttja den som hembygdsgård i den planerade hembygdsparken. Så blev den också använd efter några år, men då den segslitna frågan om markområde för hembygdsparken inte var avgjord vid tiden för förvärvet lades Lerlyckan, efter nedmontering 1954, i "förråd" i avvaktan på markfrågans lösning.

Övriga byggnaders historia framgår av beskrivningen av anläggningarna.

Markfrågan
Det föll nu på hembygds- och fornminnessektionens lott att även sköta frågan om att anskaffa lämplig mark för det planerade hembygdsmuseet. Det var många turer innan det 1955 var klart att hembygdsparken i Kinna skulle förläggas till Mariebergsområdet.

Vid så gott som varje förenings- och styrelsesammanträde var frågan uppe till behandling. Det väcktes till och med tankegångar om att sälja föreningens stugor, och ge upp planerna på en hembygdspark. Man kan också i protokollsanteckningarna märka en viss irritation över frågans långvariga behandling i de kommunala instanserna. Även om man hade goda skäl för att räkna med Marieberg som den slutliga platsen, så dröjde det till 1957 innan man fick ett officiellt besked om detta. Den 7 maj detta år uttalar kommunalfullmäktige sig i princip, enligt kommunalnämdens förslag, om att Mariebergsområdet skall upplåtas för i generalplaneförslaget avsett ändamål. (Hembygdspark).

Ett mångårigt och fruktbringande samarbete hade därmed i praktiken etablerats, och föreningen kunde på allvar ta itu med att bygga upp sin hembygdspark. Som nämnts inledsningsvis hade förberedande planeringar då redan gjorts i samråd med Samfundet för Hembygdsvård.

Flera justeringar av gränser, innebärande utvidgning av området, har gjorts under åren.