Att arbeta för att bevara kulturmiljöer går hand i hand med arbetet för en hållbar utveckling. Det handlar om att ha respekt för det människor har gjort tidigare och lämnat efter sig i landskapet. Det kan vara en ek som stamkvistats för att skapa bättre ljus på ängen under den, eller fördämningar i vattendragen för att kunna reglera vattnet, så att större kraft kunde ges till en mjölkvarn eller ett sågverk. Det kan vara spår i markytan efter små åkrar i slänter som brukats med hjälp av ett oxdrivet årder eller torp mitt ute i skogen, där man inte tror att någon kunde bo. Men vi behöver också bevara sådant som minner om mer sorgliga eller obekväma delar av vår historia, till exempel den väg som demonstranterna gick på när militären sköt arbetare i Ådalen 1931.

Det är detaljerna som gör helheten. Därför är det viktigt att landskapet även fortsättningsvis brukas med traditionella metoder. Det gynnar den biologiska mångfalden, såsom ängsväxter när man slår ängen med lie och fortsätter beta hagen med kor. Eller när man beskär fruktträden så det bildas nya friska grenar. När vi människor rör oss i det brukade landskapet omges vi av kulturmiljöer som bär på vår gemensamma historia, det som är en del av vårt kulturarv. Ibland pratar man om landskapets sociala värden som skapas av människans upplevelser av landskapet. Att röra sig i miljöer som berättar om platsens historia, oavsett om de är i bebyggda områden eller i naturen, innebär för många en känsla av att vara sammanknuten med de som levt där tidigare. Det gör oss tryggare och mindre ensamma, vilket i sin tur ökar vårt välbefinnande. Även när vi befinner oss på en plats utan människor idag, kan spår i landskapet skapa förståelse för att det funnits människor här tidigare, till skillnad från en plats där alla spår utraderats eller skyms av det som skapats nytt. Föreställ dig ett landskap som sönderbombats eller där växter dött av uttorkning, där känner man i stället en sorg efter förlusten av historien eller grönskans livgivande nytta.

På samma vis kan en inomhusmiljö upplevas genuin eller steril. Att inte byta ut kvalitetsvirke, som ett äldre hus har byggts av, mot sämre känns som en självklart hållbarhetstänk men det verkar som att vi måste prata mer om detta. Byggnadsvårdare vet att långsamväxande träd blir mer hållbara på grund av att årsringarna är tätare och kådhalten högre. Hobbysnickaren, som förlitar sig på byggbranschens rekommendationer, kommer ofta hem med snabbväxande, sämre och billigare virke. Det virket klarar inte väder och vind lika bra och behöver därför bytas ut oftare, vilket inte är ett hållbart arbetssätt, varken när det gäller naturens resurser eller människans tid och kraft. Det blir även ekonomiskt hållbart när man inte behöver byta så ofta och när det går att underhålla, vilket det inte går att göra med många nya material idag. Ekologiskt hållbart är ofta synonymt med äldre material och metoder, även om det så klart också har förekommit miljögifter och ohälsosamma material. Det är dock något som bytts ut på senare tid, så att de materialen också blivit mer ekologiska.

Kunskapen om hur människor levt i vår hembygd finns hos våra medlemmar i hembygdsföreningarna runt om i landet. Den kunskapen är viktig att förmedla till allmänheten. Då tänker jag både på invånarna och turister, eftersom kunskapen gör att människor kan läsa landskapet, förstå sammanhangen och uppskatta omgivningen baserat på dess historia. Dagens samhälle kräver av oss att vi är uppdaterade av vad som händer just i detta nu, det känns som att imorgon är det för sent. Då behöver man kunna blicka bakåt och se de långa perspektiven på det som hänt. Det är i efterhand man kan dra slutsatserna och förstå orsakerna och hur saker hänger ihop. Därför kan vi känna oss lugnare och med större välbefinnande när vi rör oss i kulturmiljöer som bär på platsens historia. Att minska stressen inom oss innebär också en mer hållbar livsstil och då hjälper även den fysiska aktiviteten. Så mitt råd till alla där ute i landet är att vårda era landskap och bebyggelse genom att använda produkter av kvalitet som producerats med förnuftigt användande av våra gemensamma resurser. Men glöm inte att även ge er ut på upptäcktsfärder i landskapet och ta del av dess historia genom den traditionella byggnadsstilen och naturen med dess för landskapet karaktäristiska flora och fauna.

Text skriven av Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg på Sveriges hembygdsförbund.