Att vandra är att tänka långsamt. Jag tänker på vägen där jag sätter mina fötter. Tänker på bergen, skogen och åkrarna som sakta passerar. Jag tänker på husen, och människorna. På samhällets utmaningar. Att vandra är att komma bort, att släppa sargen och sluta älta allt det i livet som ändå inte verkar gå att ändra. Det blir en slags meditation och inre resa. 

Förra året blev det fjällvandring. I år tänkte jag och sambon att det borde finnas mer att uppleva än den magiska fjällvärlden. Så vi tog tåget från Stockholm till Sundsvall, bussen vidare till Selånger strax utanför och påbörjade vår vandring på S:t Olavsleden. Siktet var inställt på Borgsjö cirka 9 mil i riktning mot Östersund. 

Pilgrimsvandring, visst låter det lite mystiskt! Som om man är med i en saga och har ett uppdrag. Ett uppfordrande uppdrag, om än lite otydligt. Ser framför mig en scen från filmen Sagan om ringen. Frodo, den lille hobbiten, meddelar att han minsann är redo att göra det som krävs i form av på en lång och äventyrlig resa. Likheten med pilgrimsvandring blir inte sämre av att slutmålet för S:t Olavsleden är Nidarosdomen i Trondheim. Ett sagolikt namn och säkert en magisk plats. Vad kände egentligen Olav när han gav dig av mot Norge för att fullgöra sitt uppdrag?

Efter ett par dagar och några tusen steg kommer man in i en behaglig rytm. Kanske är det då den omtalade inre resan startar. Samtidigt leder tanken fel. För det är i högsta grad den yttre omgivningen som har betydelse. Det är gruset, asfalten, dikesrenen, skogen, åkrarna och sjöarna som är mediet. Men kanske framför allt är det de hus och samhällen som vi passera. Mitt inre klamrar sig fast vid det konkreta. Vid den yttre världens många reflektioner. Det är som om tingen talar och ställer frågor. 

Vi funderar till exempel över de många förfallna husen. Vackra men slitna byggnader som påminner om svunna tider. Kanske är det så att både hus och mark finns i ett visst mått av överflöd och att underhåll inte alltid lönar sig ekonomisk. Men det finns också andra hus. Stora, ståtliga och välskötta. Måste påminna mig själv att fotografera även dem, inte bara det lite exotiska förfallet. Här ryms hus och miljöer med många former och stilar, säkert också en mångfald av människor bakom husfasaderna. 

Det finns något som ständigt återkommer i de bygder vi passerar: Hembygdsföreningar med sina hembygdsgårdar. Ofta är de placerade som en del av samhället, men ändå lite avskilt. Vi har googlat fram deras positioner och missar inte skyltarna. En samling äldre byggnader, gamla men vackra och inte förfallna. Tänker att någon känner omsorg. 

Vi har bestämt träff med en person från Stöde hembygdsförening. Hon dyker upp och visar oss runt. Berättar om platsen och föreningens arbete. Förstår att detta både är en mötesplats för hela bygden med en mängd arrangemang inte minst på sommaren. Men det är mer än så. Här finns bygdens hjärta. Den gemensamma historien. Från det höga berget där hembygdsgården ligger ser vi ut över samhället och sjön där bakom. En pampig vy som får mig att tänka på Sagan om ringen igen. Här får man nya krafter och perspektiv. När augustikvällens mörker sänker sig infinner sig en magisk stämning på hembygdsgården. Byggnaderna vilar som urtidsdjur på berget över samhället. De vilar, liksom vi.

När man är ute på äventyr är det viktigt att få skydd för natten. Det finns olika sätt att övernatta längs S:t Olavsleden. Två av våra nätter väljer vi hembygdsgårdar, i Stöde och Borgsjö, och jag tänker att det här borde fler av landets 2000 hembygdsföreningar satsa på. För behovet av övernattning under semestern här stort, särskilt under högsäsong. Det här med vandring är just nu ganska trendigt och enligt vissa undersökningar den utomhusaktiviteter som svenskar allra helst sysslar med. 

Vi samlar ihop våra saker, packar ryggsäcken efter konstens alla regler, städar ut rummet, hänger nyckel på rätt plats innan vi lämnar hembygdsgården. Den här gången är vårt mål Borgsjö, i framtiden hoppas jag på ett annat mål, den sagolika Nidarosdomen i vårt västra grannland. 

Några avslutande tips: Ha inte bråttom! Låt tankarna fara i väg och ta in de miljöer och hembygder du passerar! Ta regelbundna pauser, till exempel en kvart varje timme. Kontrollera innan avfärd var det finns affärer längs vägen. Det är skönt att slippa extra vikt!  Håll ögonen öppna för att inte missa de bänkar och möjligheter till vattenpåfyllning som finns. Här kan man också få en pratstund med en ortsbo eller andra vandrare. Köp gärna boken S:t Olavsleden: pilgrimsfärd från hav till hav, en guide t ex på Bokus.

Och du, när det kommer till övernattning, kolla in om det finns möjlighet att övernatta på hembygdsgård längs vägen!

www.hembygd.se/shf/genuina-boenden 

Har du tips på andra hembygdsföreningar som erbjuder boende? Skicka ett mejl till mig och berätta så kan vi lägga till på sidan: [email protected]