En sak jag överhuvudtaget inte begriper är hur krafter som är mot förändring, utveckling, inkludering och demokrati kan komma på att använda sig av begreppet kulturarv.
Eller jo jag ljög, jag begriper det visst eftersom kulturarvsbegreppet är så lite förankrat i det offentliga samtalet att nästan ingen reagerar. Jag själv hade ingen relation till det tills jag började jobba för Heimbygda och Eva Sjögren-Zipsane klev in i mitt liv som en mentor och frälsare och jag fattade att i begreppet Kulturarv, där ryms allt jag tror på och står för.
Det är där sammanhangen och helheten finns. För kulturarvet är ju när dåtiden möter nutiden, där samtiden förklaras genom historien. Det levande kulturarvet är berättelserna om vilka vi är och varför vi blivit som vi är, varför världen ser ut som den gör. Det är liksom en sprängskiss över mänskligheten. Det är där framtiden kan skönjas, för hur klyschigt det än är så är det oundvikligen så att vi måste se bakåt för att fatta var vi är nu, och det är först då vägarna kan bli synliga.
Det är också där som alla berättelser som hittills blivit osynliggjorda ryms och det är där de osynliga spåren efter människor finns (för alla som inte hade råd eller rätt värde för att kunna bygga sina materiella efterlämningar).
Det levande kulturarvet är i ständig förändring, ständig omdefinition, och det är inget som jag hittar på utan det är Riksantikvarieämbetets egna definition. Ju mer vi lär oss om oss själva och om världen desto större och bredare blir vårt kulturarv. Desto fler perspektiv ryms, desto brokigare och färggrannare blir den gemensamma väven vi alla ingår i. Desto tydligare ser vi att vi ALLA ingår i samma berättelse.
Kulturarv KAN helt enkelt inte vara nåt konstant, det KAN inte vara en bit avgränsad historia utan att bli historierevision. Kulturarv KAN inte avgränsas och sättas inom en ram. Det går liksom helt emot kulturarvets natur.
Eller det går såklart så länge tillräckligt många inte opponerar sig, så länge tillräckligt många inte har koll på vad kulturarvet är. Så länge vi vägrar att lära av vår historia (och förlåt en parantes men HUR SVÅRT SKA DET VARA EGENTLIGEN?)
Och varför är det så då? Varför hade inte jag nån uppfattning om vad kulturarv egentligen var tills för 3 år sedan? För att:
KULTURARV ÄR MAKT.
Den/de/det som bestämmer över vilka historier som ska vara de gemensamma/vedertagna bestämmer också över vår kunskap om oss själva, över vår identitet. Och människor som har lite kunskap om sig själva är lättare att styra, än människor som har mycket kunskap om sig själva, som kan sin egen historia.
Innan vi klev in i de mer demokratiska samhällsformerna var det kungarna som bestämde vilka som skrev historieböckerna, för att de skulle passa just det kungadömet. Det förändrades sedan, men fortfarande så finns det alltid något eller någon som styr vilka delar av historien som blir våra gemensamma. Tänk tex på att antiken och med det demokratins grunder var på förslag att plockas bort ur läroplanen nyligen. Eller tänk för den delen på hur många platser och län i Sverige vars historia inte är svensk utan norsk, dansk och/eller finsk. Vårt lands brokiga historia som har suddats ur ut den gemensamma historiebeskrivningen om nationalstaten Sverige.
Ju mer vi vet om oss själva, om vår historia och de platser vi kommer ifrån, desto större blir vår förståelse och desto mer makt får vi över våra liv. Desto mer kan vi påverka det gemensamma historieskrivandet och se till att fler berättelser får plats.
Så till syvende och sist handlar kulturarv om
DEMOKRATI.
Om rätten för alla människor att få tillgång till HELA sin historia.
Om vikten av att alla delar ska få plats i den gemensamma berättelsen.
Om att få kunskapen för att kunna förstå den.
Om möjligheten att äga mig själv, min berättelse och min identitet och att få uttrycka det på lika villkor. Först då tror jag att vi på riktigt kan börja prata om allas lika värde, när alla har tillgången till hela sig själv.
Så, det levande kulturarvet är liksom nyckeln till allt, det är där allt ryms, det är där vi har de hållbara vägarna till framtiden.
Kan vi vårt kulturarv, då har vi makten i våra händer.
Och kan vi det inte, så ger vi bort makten över oss själva till någon annans händer.
Skriven av Kristina Ernehed, Utvecklingskoordinator för Heimbygda
