Att kunna navigera i den fysiska tillvaron är viktigt. Det har människor alltid behövt göra. Jag läste i Dagens nyheter för några veckor sedan om konsten att hitta i sin omvärld. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson skriver om inuiterna som behövt hitta i karga snölandskap och på vidsträckta vatten, om aboriginer som sjungit fram kunskap om Australiens enorma landskap. Forskarna är inte helt eniga om vad som gör att man minns platser och trakter, men att förmågan har varit viktig är tämligen klart.

Jag undrar om samma behov finns här hos oss. Om det här med att hitta är viktigt även i miljöer där man inte i första hand riskerar att hamna i sjönöd eller dö av uttorkning. Kan det finnas en mer vardaglig aspekt som vi alla påverkas av och behöver kunna hantera?

Minns hur min pappa tog mig med i det som var min mammas barndomsbygd. När de träffades gjorde pappa sig snabbt hemma där i hälsingeskogarna. Han lärde känna människorna, bjöd in sig till gubbar som alltid hade tid för lite kaffe och samtal om vad som var på gång.

Vi tog oss till fots över berg och genom dalar. Traskade i skog från tidig morgon till sent på kvällen, på stigar eller rakt genom den oländiga terrängen. Det var bytesdjur som skulle överlistas, men först hittas, kanske spåras om det var snö. Inte sällan hade en hund som försvunnit. Då fick man helt enkelt vänta.

Ibland var det jag som var hund och skulle liksom mota djuren åt rätt håll. Upplagt för att gå vilse. Vi var ute och spanade, mil efter mil, på skogsbilvägar som gjorde blodkärlsliknande mönster i landskapet. Kontrollerade älgpass eller bara en runda för att få en skymt av något fyrbent.

Jag lärde mig att hitta helt enkelt. Men inte bara i den fysiska världen. Det handlade också om människorna. Hur de hängde ihop med varandra och historien. Tyvärr var jag inte alltid uppmärksam. Tänkte nog ofta på annat.

Än idag är det nog så att jag ibland tänker på annat. Uppmärksamheten flyger i väg och jag missar det som händer runt omkring. Kanske är det där orsaken till ett problem som jag häromdagen tänkte att jag måste göra något åt. Jag kallar det gatunamnsdyslexi. Jag har helt enkelt svårt att komma ihåg gatunamn.

Efter tre år i Nynäshamn märker jag att jag fortfarande knappt känner till fler gator än den jag bor på. När löpargänget pratar om var vi ska springa hummar jag bara och springer med, utan en aning om vart vi är på väg. Så en dag satte jag mig med Google Maps och pluggade. Förvånansvärt snabbt lärde jag mig stans viktigaste gator och områden.

Nu kan jag faktiskt prata med folk om vart jag är på väg eller var jag har varit! ”Jag var borta vid Hagvägen, tog trapporna upp till Baltzars väg, Backluravägen ner till Nickstabadsvägen, vänster över bron till Lokmannavägen, sedan Centralgatan ner för backen till centrum, svängde av via Lövlundavägen och hem till Skogagatan.” Lite onödigt detaljerat kanske men det känns bra – och framför allt: Jag blir förstådd. Och det har blivit lättare att hitta i Nynäshamns ganska slingriga gatunät.

Kanske har det med åldern att göra. Att intresset för platsen ökar. Eventuellt också ett större självförtroende när det gäller att ta plats. En slags rätt att äga den plats som man kallar sin. Det är ingen juridisk rättighet, men den känns.

Det är nog inte bara Columbus som tyckte det var lite förargligt att han åkte fel. Kanske är vi många som skulle behöva ta nacksving över geografin och omfamna den plats där vi bor, och platser som vi bara gillar.

För inuiterna och aboriginerna handlade det om att överleva. För de flesta av oss andra handlar det väl om att leva, helt enkelt.

Författare: Olov Norin