Nja, många människor är faktiskt ganska ointresserade av kulturarv och annat som kan kopplas till det förflutna. Själv hade jag länge uppfattningen att historieintresserade är bakåtsträvare och stoppklossar för nödvändig utveckling. Men det där har ändrats.
Är på skogsutflykt med sambon och promenerat runt sjön strax utanför stan där vi bor. Vi följer stigen men viker sedan av och går traskar genom ganska oländig terräng. Hamnar till slut mitt på ett stort hygge. Uppe på en kulle har någon hängt upp snören med blänkande föremål, dinglandes från ett träd. Mycket märkligt. Vi funderar ett tag på vad det kan vara. ”Titta!”, säger sambon och pekar mot hyggeskanten. En rad vildsvinskultingar som pinnar på för att hinna med sin mamma. Gulligt. Så länge de håller sig på lite avstånd.
Vi fortsätter och kommer allt längre ifrån bekanta miljöer. Passerar genom skogspartier och sankmarker, upp över kullar och kommer ut där växligheten övergår i något som liknar hagmark. Börjar känna den där känslan som smyger sig på när det inte händer något. Blir lite uttråkad. Blicken flackar och börjar leta efter något att fästa uppmärksamheten på.
Så ser jag en skylt vid en dunge och några stenar. Nästan småspringer dit. En beskrivande och faktafylld information med årtal, händelser och namn. Dungen och stenröset är tydligen inte vilken dunge och vilket stenröse som helst. Jag känner lusten börjar strömma ut i alla små hjärnvindlingar. Fylls av nyfikenhet.
Trots att den smutsiga skylten bara har några rader med information triggar den min fantasi. Här bodde alltså en torparfamilj. Vem vet, kanske hade de kor, getter och höns. De odlade säkert, så gott det gick, trots att marken hård och full av sten. Kanske jobbade de för en storbonde i närheten.
Förresten, hur såg landskapet ut runt omkring? Fanns vägar? Hur tog man sig till en större ort? Och vad hände där? Betade kor överallt eller fanns det småindustrier lite här och var? Var och hur hittade man en partner på den tiden? Tog man första bästa?
Vi sätter oss vid dungen och jag plockar fram kaffetermosen. Ser några gäss nere i den blöta sänkan. Medan kaffet rinner ner formar hjärnan allt lösare funderingar. Fanns det gäss här redan på ”torpartiden”? Kan det där vara släktingar till torpargässen?
Mitt sällskap frågar om vi ska försöka ta oss hemåt. Då hinner vi hem för att städa, handla, laga middag och i tid för att hinna se ett avsnitt av vår favoritserie på Netflix innan dagen är slut.
Landar i nuet. Historien är borta, fast inte helt och hållet. Den finns kvar i form av spår av information. De som levde här var på sätt och vis som jag. Fast ändå inte alls. Det sjunker in.
Kanske är det så att vi alla egentligen älskar kulturarv! Innerst inne. Det är bara det att vissa ännu inte vet om det.
/Olov Norin
Obs! Bilden är faktiskt inte alls från min hembygd i Nynäshamn. Men jag tror att den illustrerar hur det kunde se ut på tiden då det begav sig. Den fantastiska bilden hittade jag på Nordiska museets hemsida "Digitalt museum". Torpen har hört till gården Melltorp i Hova socken, Västergötland. Här syns Carl Johan Olson född 1855-09-14, med sin hustru Maria Sofia Jansdottter född 1851-08-03, och deras barn Josef Hilding och Ester Maria. Det var ett hårt liv men visst kan man se att både Carl Johan och Maria Sofia ler? Härligt! Foto: Heurlin, Gustav.
