Vad är egentligen ett änge?

När man idag lite allmänt talar om ett änge, då menar många kanske en mark där det växer lövträd, gärna med hasselbuskar. Det kan vara ett välskött änge med öppna bredsrum, betade lövträdsbärande hagmarker eller tillvuxna lövlundar som inte används alls. Den ursprungliga betydelsen av ordet äng, eller änge på gotländska, är dock något annat.

Äng är ett sätt att bruka marken. Det är en mark där man slår och bärgar hö till vinterfoder, utan att plöja och så in någon gröda. Grässvålen ligger fast. Ibland kan det vara så att man tar upp en tillfällig liten åker i ängsmarken, en linda. Eller att man gör något för att förbättra gräsväxten, kanske gödslar. I det äldre odlingssystemet hade man normalt inte möjlighet att tillföra gödsel. Den var reserverad för åkrarna, som då var mycket mindre än ängarna.

Ängsmark kan se väldigt olika ut, eftersom det är hur den brukas som avgör om det är äng eller ej. Det kan vara mark längs stränder eller våtmarker, öppna grässlätter eller träd- och buskbärande gräsmarker. Många av de ängsmarker som finns kvar i hävd är just träd- och buskbärande marker, och därför är det också en sådan mark många tänker på, när de hör ordet änge.

Med änge avses här på samma sätt en mark som hävdas på traditionellt vis. Det innebär fagning om våren, slåtter och höbärgning under högsommar och dessutom oftast efterbetning på hösten. Senare under året görs röjning och på många håll även klappning.

Förr, i det gamla gotländska jordbrukssamhället, fagade och slog man stora arealer för att bärga sitt vinterfoder till djuren. Idag lever ängshävden kvar i små begränsade områden. Några av dessa marker är ännu ganska stora, många är bara något tunnland. De kan se ut på olika sätt: en del är ganska lummiga och slutna, många växlar mellan ljusa slätter och tätare stråk och lövvastar, några är helt öppna gräsmarker. Ofta växer mest ek, ask, alm och hassel, men man kan också hitta ängar som präglas av tall, eller björk. Dessutom finner man ofta andra arter av träd och buskar.

Ängsmarkens funktion – i samverkan med andra markslag

I vårt äldre jordbruk delade man in all mark i fyra markslag, eller sätt att använda marken: åker, äng, hage och utmark.

Den areal ängsmark som en gård kunde hålla i hävd bestämde hur mycket vinterfoder man fick ihop. Det bestämde hur stor djur-besättning man kunde ha. Det i sin tur bestämde hur mycket gödsel man hade tillgång till. Den gödsel en gård fick ihop under en vinter reserverades för åkrarna och bestämde då hur stor åkeryta som kunde hållas i odling.

Alltsammans begränsade hur många människor som kunde försörjas vid en viss gård. På så sätt kunde en vanlig gård behöva bruka uppemot tio gånger så stor areal änge som åker. Så här har vårt jordbruk fungerat under större delen av hela vår historia.

Allt hänger samman, på så sätt att arealen ängsmark bestämmer mängden vinterfoder, som bestämmer antalet djur som går att övervintra, som bestämmer mängden gödsel som kan samlas, som bestämmer arealen åkermark som går att hålla i odling, som bestämmer hur mycket mat som produceras, som bestämmer hur många människor som kan livnäras på en gård. Till det kommer utmarken, som är en helt oundgänglig resurs i det här systemet. Fram till slåttern är det där djuren går på bete, och det är också därifrån man hämtar insatsmedel av olika slag. Dessutom är det vanligen på utmarken som får och getter går, även under höst och vinter.

Med moderna insatsmedel som fossila bränslen, maskiner och handelsgödsel har man övergått till att bärga vinterfodret på åkermark i stället, och på så sätt gjort sig oberoende av ängsmarken. Därför finns idag bara enstaka små rester kvar i hävd.

Landskapet har förvandlats

Allt det här betyder att dåtidens människor rörde sig i ett landskap omväxlande av lövlundar, stora halvöppna ängesområden, öppna slåttermyrar och agmyrar, och små åkrar här och där. Det berättas att man i bördigare trakter kunde gå från kyrka till kyrka, hela vägen genom ängar. I mer karga bygder ligger gårdarnas inägomarker mer skilda från varandra, av hajden: utmarks-beten klädda av barrskog eller öppna alvar.

Idag är vi vana vid att det allra mesta av jordbruksmarken är stora öppna åkermarker, ibland med inslag av någon betesmark. De gamla ängesområdena är uppodlade, våtmarkerna är utdikade. Här och där står tillvuxna lövlundar, som övergivna små rester. Det är en stor förvandling av landskapet.

Varför är det viktigt idag?

Alla marker som inte har omvandlats av det moderna jordbruket har idag ett stort värde. Själva det faktum att de inte har förändrats drastiskt gör att de kan vara bärare av kulturmiljövärden av olika slag, och därtill vara livsrum för en mängd växter, svampar och djur. I andra marker, som har plöjts upp, blivit skogsplanterade eller liknande, är mycket av allt det här utraderat.

Dessutom finns ett rikt immateriellt kulturarv knutet till själva brukandet. Sedvänjor, metoder, redskap och mycket annat, med en rik variation och lokal anpassning över hela landet. Även av allt detta finns bara små rester kvar.

Ett gotländskt kulturarv

Man kan tänka på ängarna som en slags titthål bakåt i historien. Tack vare att de har brukats på samma eller liknande sätt ända in i vår tid, så finns spår av tidigare generationers liv och brukande kvar.

Olika tidsperioder har lämnat olika spår. Under en del tidsperioder byggdes husen av trä, och kvar finns kanske bara stolphål i marken. Bland de tydligaste spåren vi kan se idag är kämpgravar och rester av stentun i markerna. De är från järnålder, alltså tiden omkring Kristi födelse. Några hundra år senare, under folkvandringstid, övergavs många av de gamla boplatserna. Kvar finns husgrunderna.

Många av de gårdar vi idag betraktar som den ursprungliga parten ligger sannolikt kvar på samma ställe där de har varit i all tid. Men just under folkvandringstidflyttades ändå mycket, och nya gårdslägen kom till just under den här tiden. Det innebar i sin tur stora förändringar i hur markerna brukades.

Det landskap som då formades förblev sig jämförelsevis likt genom medeltiden och in i nyare tid. Först med skiftesreformerna under 1800-talet, och jord-brukets modernisering under 1900-talet, kom de stora förändringar som ledde fram till vårt nutida landskap.

På så sätt är ängarna idag bärare av en lång gotländsk historia. Även kunskapen om ängshävden är ett viktigt kulturarv, värt att hålla i.

Ett gotländskt naturarv

Vårt gamla jordbruk var ett enormt slit. Allt drevs av muskelkraft, och det krävdes ett oupphörligt arbete för att kunna sätta mat på bordet. Man kan förstå vilken lättnad det måste ha varit när maskinerna började komma under 1900-talet. Men det tidigare jordbruket lyckades med något annat: man nyttjade markerna på ett sätt som gjorde att livsutrymmen uppstod för en mängd växter, svampar och djur.

Just det här att kunna leva av jorden och vattnen, och samtidigt gynna ett myller av annat liv, det är något som vårt moderna brukande inte klarar på samma sätt.
Därför kan man tänka på ängarna som titthål bakåt i tiden, även när det gäller vårt naturarv. Här finns ännu många av de nödvändiga livs-utrymmena kvar. Eftersom så mycket mark är uppodlad eller förändrad på andra sätt, är det många växter, djur och svampar som har fått förlika sig med att det bara finns små rester kvar att leva i. Vad som tidigare har varit vanligt, spritt över hela ön, har nu blivit sällsyntheter.

På så sätt är det också särskilt viktigt att upprätthålla de här markernas traditionella brukande och utseende. I dagens landskap är de tillflyktsorter. Det är ingen slump att det går att hittasällsynta och hotade arter i ängarna. Bästa sättet att ge dem möjlighet att leva vidare framöver är att hålla i gång den gamla ängshävden.
 

Gotlands hävdade ängar

På Gotland hävdas idag ungefär 185 ängar. Den största är 8 hektar, den minsta är ett halvt tunnland. Tillsammans blir det drygt 370 hektar slåttermark. Det här är en ögonblicksbild: markanvändningen kan skifta från tid till annan. Vissa ängar kommer till genom att man röjer fram marken och återupptar den gamla hävden. Andra ängar tas ur hävd, och upphör alltså att vara ängar i egentlig mening. Hur mycket mark som hävdas som änge är på så sätt lite olika år från år.

Utöver dessa ängar finns därför ett antal marker, där hävden alldeles nyligen återupptagits, eller just upphört. Det kan också vara marker som inte fagas men ändå slås under sensommaren, eller där markanvändningen på annat sätt kommer nära en egentlig ängshävd.

En del helt öppna marker ingår i katalogen. Några är ängsmark som har sett ut så i all tid, vad man vet. Några har odlats under en period och sedan fått återgå till slåtter av fast gräs-svål. Sådana gamla ängsmarker kan idag se ut som små åkerlappar. Det är då bland annat den örtrika markväxtligheten som berättar om områdets historia. Vi kallar dem ängsvall.

Andra områden betas i stället hela säsongen, eller nyttjas inte alls, utan har vuxit igen. Ofta står de gamla lövträden kvar, och man kallar ändå det tidigare änget vid sitt gamla namn. De allra flesta av dessa skiftande marker har en gemensam historia som slåttermark, änge.

Ungefär vart tionde änge ligger i skyddade områden, alltså nationalpark, naturreservat eller Natura 2000-område. De flesta hävdas som vanligt, av lokala krafter. Några sköts i stället av entreprenörer, på uppdrag av länsstyrelsen eller motsvarande.

Ungefär 140 av ängarna är i privat ägo, 40 ängar ägs av kyrkan, och övriga ägs av föreningar, museer, stiftelser, av region Gotland eller av svenska staten.

Länsstyrelsens ängesinventeringar

Under 1970-talet genomförde länsstyrelsen inventeringar av ängsmarker. Resultatet publicerades i en rapport 1976.

Många ängar ingick även i ängs- och hagmarksinventeringen, publicerad i fem rapporter 1991.

En sammanställning av alla ängar i hävd publicerades i en rapport 2001.

En inventering som handlar om hur det har gått för olika växter i 49 ängar, sedan 1980-talet, publicerades i en rapport 2004, och ytterligare en rapport 2010.

En förnyad sammanställning av alla ängar i hävd publicerades 2024. Den finns inte tillgänglig via internet, men text, bild och kartor om varje änge går att söka rätt på via Region Gotland den här sidan. (Välj först "distrikt", ungefär lika med socken, till vänster, och sedan "kategori" äng.)

Historiska kartor

Sverige äger en alldeles ovanligt rik skatt av historiska kartor. En mer systematisk kartläggning kom igång under början av 1600-talet, men då var ju Gotland danskt. År 1645 blev ön åter svensk. Då tvingades alla bönder på Gotland att börja betala skatt till Stockholm istället för till Köpenhamn. Därför upprättades den så kallade revisionsboken: en förteckning över öns ungefär 1 500 gårdar, med fokus på deras ekonomiska bärkraft. Den blev färdig år 1653. Fyrtio år senare följde man upp den med att göra en kartering av alla gårdar, åkrar, ängar, hagar och myrar över hela Gotland. Den karteringen, som kallades geometrisk avmätning, genomfördes under en tioårsperiod, år 1694-1705.

Till den geometriska avmätningen skrev lantmätarna noteringar om alla skiften, återigen med fokus på ekonomisk bärkraft. Tack vare det här arbetet kan vi idag få en ganska konkret bild av hur landskapet och markerna brukades vid den tiden. Den bilden kan i stora drag sägas återspegla hur Gotland såg ut under mycket lång tid, ända tillbaka till tidig medeltid och kanske folkvandringstid.

Under 1800-talet inleddes de stora reformer av vårt jordbruk som skulle leda till den genomgripande förvandling som till slut kom att forma dagens landskap. Det handlar om dragkraft, plogar, näringstillförsel, växelbruk och inte minst skiftesreformerna. Under 1800-talet kom först det frivilliga storskiftet, och sedan det obligatoriska laga skifte. I samband med dem gjordes mycket noggranna karteringar av all mark. De här kartorna ger oss en bild av den omvandling av landskapet som satts igång.

I Ängskommitténs vägledning kan du få reda på mer om hur man hittar i den gamla kartan. I den vägledningen finns också länk till renskrivningar av lantmätarnas noteringar, som ofta kan vara ganska svårlästa i original. Senare, under 1740- och 1750-talet, gjordes en ny version, som lades till grund för beskattning. Den kallas skattläggningskartan. Ännu senare, i samband med 1800-talets skiftesreformer, gjordes ett stort antal mycket noggranna kartor.

Alla de här kartorna, och flera andra, finns numera tillgängliga via Lantmäteriets karttjänst "min karta". Man hittar den plats man är intresserad av, klickar där på kartan, och väljer sedan "historiska kartor" i den ruta som visas. Ett annat sätt att hitta kartorna är Lantmäteriets karttjänst för "detaljerade kartor". Där behöver man välja Gotlands län, och sedan kan man välja socken, och även gård (det kallas ort/traktnamn).

En annan mycket fin karta över Gotland är det gamla ekonomiska kartbladet från 1930-talet. I det finns flygfoto, så att man alltså kan se hur träd och buskar stod i markerna för snart ett hundra år sedan. Man kan även se en del andra kartor. Det bästa sättet att hitta den kartan är via "kartbild.com". Klicka på förstoringsglaset och sök på närliggande tätort. När kartan har hittat dit så stäng sökrutan och leta rätt på den plats du är intresserad av. Välj sedan ”ekokarta 1”. Eller prova andra kartvyer. Alla finns inte tillgängliga just på Gotland.

Othem korsänge med omgivningar år 1696. Korsänget är skifte G 14. Uppe till höger Othems kyrka.

Trädsjukdomar

Sedan ungefär tjugo år har ask och alm drabbats av svampsjukdomar. Det är något som tyvärr starkt har påverkat många av de gotländska ängs-markerna. Det här är särskilt tråkigt eftersom på Gotland har just ask och alm varit de viktigaste trädslagen för klappning och försörjning med löv som foder till djuren. Många ängar där ask och alm har varit karaktärsträd blir nu mer lika fastlandets ek- och hasselmarker.

Förhoppningen är att det ska visa sig finnas motståndskraftiga individer av ask och alm, som kan bidra till att återfå bestånden på ön. Där är vi tyvärr inte ännu. Det finns ändå goda skäl att fortsätta arbeta för att få dem att leva kvar här.

Böcker om ängar

Åkerns sagor. Per Arvid Säve. Norstedts förlag 1876. Se utdrag ur boken, om ängar.

Solsänget. Anna Kajsa Hallgard. LT förlag 1973.

Gotlandsänget förr och nu. Torgny Frisk-Bånge. Gotlands Allehandas tryckeri 1977.

Ängar. Urban Ekstam, Mårten Aronsson och Nils Forshed. LT förlag och Naturvårdsverket 1988.

Det gotländska änget. Erik W. Ohlsson. Ödins förlag 2006.

Handbok för gotländska ängshävdare. Hjalmar Croneborg. Gotländska Ängskommittén 2023. Hela boken finns att hämta som pdf-fil.

Artiklar om ängar

Länsstyrelsen i västra Götalands län har tagit fram en fin skrift om ängshävd och att återskapa ängsmark.

Det gotländska ängets utveckling. 1994, av Dan Öhman.

I en artikel i tidskriften Biodiverse, år 1997, gjorde naturvårdaren Mårten Aronsson en jämförelse mellan småländska, öländska och gotländska ängsmarker.

I nummer 3 av tidskriften Svensk botanisk tidskrift, år 2006, finns flera artiklar om de gotländska ängarna. Det finns även ett särtryck av Erik W. Ohlssons artikel "Gotlandsänget och dess skötsel", ur det här numret av SBT.

I en artikel i Svensk botanisk tidskrift (sid. 42-51), år 2013, har botanikerna Brita Svensson och Bengt Carlsson skrivit om den tidigblommande ögontrösten i de gotländska ängarna.

Läs om ängshävd i Dalhem kommun, ur en minnesskrift för åren 1952-1970.

 

Filmer om gotländska ängar

Det gotländska änget. En film från 1971.

Från en gotländsk strandgård 1938. En film från Hammars i Norrlanda på Gotland. Upptagen 1938 av David Ahlqvist och Gunnar Olsson. Ljudsatt och tillförd nya bilder 2011-2012 av Mats Ahlby. Cirka 45 minuter lång.

 

Mer om ängar och ängshävd

Texter, filmer, länkar och tips finns samlade vid Hantverkslaboratoriet.

En uppsats om Fide prästänge förr och nu. Skriven av Johanna Nyberg 2024.

Plantering av träd i de gotländska ängena

Gotländska Ängskommittén har tillsammans med Länsstyrelsen i Gotlands län och Skogsstyrelsen på Gotland tagit fram rekommendationer om val av lämpligt växtmaterial när trädbeståndet i ängena behöver förnyas.

 

Ängarna och deras namn

I stort sett varje gård på Gotland har brukat flera olika ängsmarker för sin försörjning. Därför behövde ängarna olika namn, som hemänget, storänget eller bastugärdet. Det finns också mer speciella namn på ängar, såsom Vatvärkar, Pepparnöten, Vadar och många andra. För att kunna förklara vilket änge man menar behövde man alltså säga till exempel storänget till Prostarve i Hogrän.

Ett namn som storänget kunde också avse ett helt stråk av ängsmark, uppdelat i olika gårdsparter. Idag är det oftast bara ett enda änge som fortfarande hävdas vid en viss gård, och då har namnet förenklats till exempelvis Mangsarveänget i Ekeby. Även prästgårdarna behövde olika ängsmarker. Om det idag återstår ett enda änge till prästgården som ännu är i hävd, kallas det på samma sätt helt enkelt bara prästänget. Det kan också vara tvärt om, att ängets namn lever kvar men den ursprungliga kopplingen till gården är borta, så som Käldänget i Garda (som förr i världen delades av prästgårdarna i både Alskog och Garda).

De här namnen kan vara väldigt gamla. Samtidigt förändras namnen över tid. Marken kan ha förts över till en annan gård, delats upp i delar eller brukats på annat sätt under en period. Under 1900-talet kan ett änge ha brukats av någon viss person eller familj så länge att man har börjat säga till exempel Augustas änge, eller Hoffmansänget. Ibland lever det gamla namnet ändå kvar, så att en del ängar nu har två eller tre namn som fortfarande används.

Erik W. Ohlsson om gotlandsänget

Innan vallväxtodlingens och konstgödselns dagar tog bonden sitt hö från de naturliga slåttermarkerna hårdvalls-äng och sidvallsäng, vilket med gotländskt språkbruk innebär änge och slåttermyr. Arealen änge var vid 1800-talets mitt på Gotland otroliga 35 000 hektar, eller omkring 10procent av öns yta. Den kom dock i takt med jordbrukets utveckling att krympa till 1 700 hektar år 1910, och till idag (år 2000) omkring 350 hektar. Trots denna minskning på 99procent på 150 år är Gotland med sina 200 hävdade ängen det obestridligt rikaste ängslandskapet i Sverige.

Att Gotland har fått behålla så mycket änge beror bland annat på att ängsuppodlingen här av olika skäl kom ungefär ett sekel senare än i övriga syd- och mellansvenska bygder. Vid sekelskiftet 1900 fanns här ännu så mycken värdefull ängsmark att vetenskapen och naturvården började intressera sig för den och på olika sätt verka för dess bevarande.

På initiativ av bland andra växt-ekologen L.G. Romell, länsjägmästaren Ragnar Melin och den framstående hembygds-forskaren David Ahlqvistbildades 1944 Gotländska Ängskommittén, vars uppgift det blev att verka för ängenas bevarande genom stöd, rådgivning och uppmuntran till öns ängsägare och ängsvårdare. Ängs-kommittén har alltsedan tillkomsten regelbundet besökt de hävdade ängena och belönat ängshävdarna med något av de härtill särskilt framtagna konstverken, utförda av Gotlands främsta konstnärer. Från 1975 började ett litet årligt kontant-bidrag att utdelas. Detta kom senare att ersättas av de betydligt större statliga NOLA-bidragen och miljö-ersättningarna.
Dessa stödåtgärder har säkerligen påtagligt bidragit till att hålla den ansenliga ängsarealen uppe, även om ersättningarna är mera att se som symboliska än som en fullgod betalning förutfört skötselarbete.

Ett problem med de statligaanslagen har varit att de varit villkorade med till gotländska förhållanden dåligt anpassade skötselkrav. Trots alla välmenta expertråd och olika externa hjälpåtgärder är det fortfarande framför allt de gotländska ängsböndernas insatser som gör att vi har de många förnämliga ängena kvar. Den gotländske bondens känsla för den fäderneärvda jorden är stark. Det vackra änget medljusspel över grönska och prunkande blomster mitt i den torra solsvedda gotlandssommaren har nog aldrig lämnat någon oberörd. Man förstår varför folklivsforskaren Nils Lithberg betecknade gotlandsänget som ”det gotländska landskapets ära och de gamla böndernas ögonsten”.
 

Erik W. Ohlsson: heter det flera ängar eller flera ängen?

När en gotlänning använder ordet äng menar han som regel ett änge. Gutamålsordet änge heter i pluralis ängar. Det är beteckningen på slåttermark på fastmark och motsvarar den svenska facktermen hårdvalls-äng. Slåttermark på myr eller annan våtmark har benämningen sidvallsäng. För detta finns inget gutniskt ord utan här använder man då i stället bara ordet ”möir”, myr.

I äldre litteratur kallas hårdvalls-äng ofta löväng. Som det på Gotland finns många ängen som inte är speciellt lövbärande försökte ängsexperten och professorn i skoglig marklära Lars-Gunnar Romell på 1930-talet införa den gotländska termen änge i det svenska språket som beteckning på hårdvallsäng. För att det skall bli språkligt korrrekt måste den gutniska pluralformen ängar då ändras till ängen, då substantiv som slutar på vokal och är neutrum regelmässigt får pluraländelsen -n. Jämför till exempel ett dike, flera diken.

Romells förslag mötte då det kom motstånd inte minst på Gotland där det bland annat ledde till en längre debatt i lokaltidningarna. Slutklämmen på denna blev att Gotländska Ängskommitténs sekreterare Ragnar Melin konstaterade att det viktiga inte var vad man kallade ängena utan att man fortsatte att hävda dem.

Trots att Romell envist och kraftfullt lanserade sitt förslag slog det aldrig riktigt igenom, i varje fall inte på Gotland där man nog mest ännu använder den grammatiskt inkorrekta pluralformen ängar.

 

Erik W. Ohlsson

Erik blev ledamot i Gotländska Ängskommittén år 1974. Under åren 1995 till 2004 var han kommitténs ordförande. Från 2005 var han hedersordförande, fram till sin bortgång 2023. Hans insats under alla dessa år är en storkulturgärning för Gotland. Vi som är verksamma med ängshävden och ängsmarkerna på ön har mycket att tacka honom för.