När man hittade stenen, började man efterforska vilka som bott på denna plats och kom fram till att det år 1778 byggts en backstuga som låg mot berget, man ser på bilden ovan.

Troligt är att stugan var byggd av en Christen Jönsson som bodde i Sintorp nr 2, Landa. Christens dotter Beata gifte sig med en man som hette Johannes Berntsson och man tror att det är denne Johannes som gjort inristningen på stenen.

Johannes och Beata bosatte sig i stugan och de fick åtta barn. En av döttrarna, Inger kom att bo i stugan som gift. Hon i sin tur fick sex barn, men det var bara den yngste sonen, som också han hette Johannes och var född 1859, som överlevde barndomen. 
Inger blev änka och bodde ensam kvar, när sonen var ute på arbete. 


Någon gång kring sekelskiftet brann stugan och Inger tvingades bo i källaren, som låg intill stugan. Det sägs att Inger brukade sitta utanför och spinna. Efter branden byggde Johannes en ny torpstuga till modern och när Johannes gifte sig med Olivia Olofsdotter från Värö, flyttade även de in i torpet. 

Efter Ingers och Olivias död, bodde Johannes ensam kvar i torpet några år, men flyttade så småningom till Ölmanäs. Torpet flyttades då till gården Strandbons, där det användes som hönshus. Det försvann i den stora eldsvådan där 1956.

Källaren finns fortfarande kvar och nu är marken röjd, så att man kan se källaren. Torpet har ju också fått ge namn åt den väg, som går förbi resterna av stugan och källaren upp till vattentornet: Dammtorpets väg.

Uppgifterna om Dammet är framtagna 1985-07-07 av A.Ö. Agnulf, Landa

Foton: Gunilla Axelsson 

Tillbaka