Se fler sidor under denna rubriken. Klicka på + i menyn.
Falkenbergs Hembygdsmuseum – fyllt av kulturhistoria
En mångfacetterad samling
Den flesta föremålen i samlingen på Falkenbergs Hembygdsmuseum speglar livet i Falkenbergstrakten under 1700- och 1800-talen. Samlingen har omkring 4 000 inskrivna föremål och därtill arkivalier, som tillsammans formar ett lokalt kulturarv. Ägare till samlingen är Falkenbergs kommun, förvaltare är Rian och föremålen visas för allmänheten i samarbete med Falkenbergs kultur- och hembygdsförening. Samlingen är mångfacetterad och spänner över en rad olika ämnesområden. Det ger den styrka att överraska och skapa intresse för lokalhistorien.Hembygdsmuseets permanenta utställning är organiserad i ett tiotal rum. Här vittnar föremålen, på ett klassiskt sätt, om människors liv och leverne runt Falkenberg. Detta äldre sätt att visa en samling behölls vid upprustning av museet på 1990-talet. Idag har det blivit allt vanligare i museivärlden att förmedla historiska skeenden med hjälp av teknikstinna utställningar. Som publik kan man lätt förledas att se museer som en del av underhållningsindustrin. På Falkenbergs Hembygdsmuseum däremot möts besökarna fortfarande av de autentiska originalföremålen. De står i centrum för upplevelsen och är sanningssägare över att saker och ting har hänt. Kanske börjar en uppvärdering av samlingarnas unika föremål skönjas bland museibesökare i allmänhet? Är det så att just originalföremålen alltmer upplevs som de verkliga berättarna? Målet idag är att värna den unika museimiljön i hembygdsmuseet, men samtidigt tillgängliggöra samlingarna på nya sätt via t ex webben.
Samlingen i hembygdsmuseet visas genom att exponera föremål efter klassificering. I några fall förs tankarna till äldre tiders spännande kuriosakabinett med enskilda udda föremål. Som exempel fångar rödhajen i en glasburk med konserverande formalin besökarnas intresse. Lite till mans förfäras vi väl också alla av den mystiska åderlåtningsapparaten. Uppskattade enstaka föremål är en musikapparat, en polyphon, och en mistlur, båda fungerande.
Digitalisering av samlingenIdag tillgängliggörs enskilda föremål genom Rians konton i sociala media och arbete pågår med att registrera hela samlingen i den nationella databasen Digitalt museum. På ett helt nytt och spännande sätt kommer det att öka tillgängligheten till Falkenbergs kulturhistoria för skolor, forskare och allmänhet.
Samlingen utgör en fantastisk kulturell rikedom som kan undersökas och återupptäckas. Man kan se föremålens mångfald i olika sammanhang, vilket gör inom nyare projekt på flera museer i Sverige. Man studerar då museiföremålen genom olika perspektiv, vilket kan ge fler och nya betydelser. På så vis kan historiska föremål brukas inom dagsaktuella frågor, till exempel för att ge historiska perspektiv. Kan t ex äldre samlingar belysa den hotande klimatkrisen och på så sätt skapa engagemang?
Vems historia berättas med föremålen?
Insamlingsverksamhet vid museer i Sverige har präglats av personalens normer och värderingar genom åren. Vissa kulturyttringar har dokumenteras, andra inte. Det kan vara allt mellan medvetna val, personliga preferenser och ekonomiska ramar till slumpen som bestämt vad som har samlats in. Nuförtiden tas beslut om ett föremål är relevant att tas in i en samling oftast efter en fastställd plan. När ett föremål skrivs in i en samling, blir det samtidigt ett minnesmärke över en händelse. Eftersom magasinen idag inte har så många fler hyllplan är det ännu viktigare än förr att vara medveten om att man samtidigt väljer bort föremål som berättar om andra händelser.Hembygdsmuseets samling visar på en målinriktad och viktig dokumentation inom ämnet lokalt krukmakeri. Ett större antal lergodsföremål finns inskrivna, som fat, krukor, skålar, ljusstakar och några kakelugnar. Tillsammans visar föremålen på ett hantverk som gjorde staden känd utanför Hallands gränser under några århundraden.
Föremål inom kategorin sjöfart minner om stadens alla pojkar som gav sig ut till sjöss i unga år och gick i livets hårda skola på stormigt hav till främmande hamnar. Nämn den förälder som inte kände oro när västanvinden fräste in flygsand längs Storgatans kullersten, långt innan mobiltelefonen förbättrade möjligheterna till kommunikation.
Hem och hushåll
Handredskap för eldsläckning berättar om de många bränderna som förändrat stadsbilden. Genom sekler värmdes husen med ved och torv, samtidigt som taken var täckta med lättantändlig halm. I samlingen finns även ett antal intressanta sydsvenska bonadsmålningar, som prydde väggarna i traktens sydgötiska hus, eller bålastugor som de också benämns.I samlingen finns också ett antal andra föremål som berättar om hemlivet, bland annat dukar med hallandssöm, vackert broderade av mödrar och döttrar. Troligen är en del av broderierna utförda i fotogenlampans ljus, då dagens arbete var avklarat. Föremål som skedar, tillverkade av kohorn, ger exempel på att allt togs tillvara vid slakten. Kaffekvarnar, som fortfarande bär doften av hemrostade kaffebönor, kan minna om förtroliga samtal med sockerbiten i mun och kaffe som sörplades mellan tandgluggarna innan tandborstarna blev vanliga. Tummade snusdosor finns också att beskåda och väl använda redskap som fått svetten att lacka inom jordbruk och hantverk. Ja det är bara ett urval av samlingens föremål; ett kulturarv som berättar om svunna tiders liv i vår trakt.
Bland arkivalierna finns en värdefull samling av fotografiska glasplåtar av konstnären och fotografen Severin Nilson (1846-1918). Vidare finns där skeppsböcker, loggböcker, handelsböcker, personarkiv och föreningsarkiv.
Vems föremål saknas i samlingen?
Varje museisamling speglar sin tids sätt att samla. Hembygdsmuseets samling har ett äldre borgerligt perspektiv med fokus på lokalsamhället. I sin roll som samhällets minne berättar den om majoritetsyttringar i ett välmående samhälle. De flesta föremål har tillförts samlingen som gåvor. Tyvärr lyser föremål som representerar många av de mindre bemedlade i samhället med sin frånvaro.Flera minoriteter, till exempel romer, är i stort sett osynliga i äldre museisamlingar. Skälen till att föremål som representerar dem endast har samlats in i enstaka fall kan vara många. I vissa fall kan samlingen tyckas befästa en ensidig syn på minoriteter. En kniv i hembygdsmuseets samling benämns ”Tattarkniv” och ett brännvinsglas benämns ”Rackareglas”. Det antyder en stereotyp bild av minoriteter med låg status. Vid insamlandet av dessa föremål förefaller det inte ha gjorts några försök att samla in berättelser från föremålens brukare, vilket skulle kunna gett en bredare bild av deras liv.Anders
Ljung - museets grundare
Anders Ljung (1874-1959) hade stort intresse för att rädda och bevara värdefulla delar av traktens försvinnande kulturarv då industrialismen växte fram. Därför samlade han in äldre föremål som förlorat sin praktiska betydelse, men som berättade om lokalt jordbruk och folkliv. Han skrev också ner vad han hörde berättas om livet i gamla tider. Det gjorde han först i Stafsinge, där han var folkskollärare, och senare i Falkenberg som grundare och föreståndare för Falkenbergs museum, numera Falkenbergs Hembygdsmuseum.Den unge Anders Ljung hade anställts som folkskollärare i Stafsinge, vid Stålagårds skola, år 1899. Med den ökande urbaniseringen märkte han att den äldre lokalkulturen riskerade att snabbt försvinna. Inte minst för att hans elever skulle förstå bygdens historia och bakgrunden till samhällsförändringen engagerade han sig starkt i att bevara det agrara kulturarvet. Föremålen användes som åskådningsmaterial för eleverna. Hans gärning gick i linje med nationella mål för undervisning, då hembygdskunskap infördes i landets folkskolor 1919.
Förändring och utveckling
Liksom hos Anders Ljung växte insikten hos många andra vid denna tid om att det var angeläget att samla och dokumentera det försvinnande kulturyttringar. Många av Sveriges större kulturhistoriska museer grundades under decennierna runt förra sekelskiftet, t ex Nordiska Museet och Kulturen i Lund. Även om Ljung bodde långt ifrån större akademiska lärosäten, hade han värdefulla kontakter inom humaniora genom brevväxling med forskare inom arkeologi och historia. Under många år var han även lokalombud för landets Riksantikvarie i Stockholm. Anders Ljungs kulturintresse riktade sig även utanför landets gränser, med resor till Tyskland, Italien och Ryssland. I artiklar och skrifter spred han också kunskap om Falkenbergs historia, t ex bokverket Ur Falkenbergs historia, utgivet i två delar 1945 och 1950.
Med sitt brinnande intresse för kulturhistoria var Anders Ljung en drivande kraft i bildandet av Falkenbergs museiförening (1936-1957). Målet var att grunda ett lokalhistoriskt museum i staden, vilket rönte framgång. Föreningen drev museet mellan åren 1937-1955. Ljungs egna samlingar kom att bli grunden för verksamheten, som inrättades i det numera rivna tullhuset vid Hamngatan. Än idag vittnar föremålens handskrivna registerkort om Ljungs betydelsefulla dokumentationsarbete. Idag är dessa kort ovärderliga. Med ålderns rätt avgick Anders Ljung som museiföreståndare 1955 och samlingarna övertogs året därpå av Falkenbergs stads kulturnämnd.
Anna Skantze – folkbildare med karaktär
Många är de falkenbergare som minns barndomens skolbesök på museet, där Anna Skantze (1907-1992) berättade om stadens historia. Anna Skantze blev museets andra föreståndare 1957. Det kom att bli hennes livsintresse under drygt trettio år. I museet skildras den lilla stadens liv. Något som man med ett vidare perspektiv kan se som en angelägen gärning, då mindre städers kulturhistoria ofta inte är så dokumenterad och visas i utställningar som större städers. Fram till sin död ägnade hon sig åt dem museala verksamheten och spred kunskap om Falkenbergs småstadhistoria med kända personhistorier, något som ofta står i kontrast till storstadens anonymitet. Under hennes ledning växte samlingarna allt mer och större lokaler ordnades. År 1964 ledde Anna Skantze därför arbetet med att flytta och inrätta museet på sin nuvarande plats, Sankt Lars Kyrkogata 8 i Gamla stan. Gården hade köpts av Falkenbergs stad för att förvara museets samlingar. Huvudbyggnaden är uppförd före 1807. Bland gårdens innehavare kan nämnas färgaren Johan Casten Elsner (1838-1907) och hans hustru Maria Rörbeck (1839-1921), som bedrev färgeri på gården. I två andra kulturhistoriska stadsgårdar, ägda av Falkenbergs kommun; Sjöbergsgården, Sankt Lars Kyrkogata 12, och Hindströmsgården, Storgatan 69, bedrev Anna Skantze också museal verksamhet.
Efter Anna Skantzes frånfälle övertogs museets drift av Falkenbergs Kultur- och Hembygdsförening. Föreningens medlemmar rustade upp museet under ett par års tid på 90-talet och öppnade det igen år 1994. Då hade museet bytt namn till Falkenbergs Hembygdsmuseum. Det kan nämnas att Anna Skantze var en av de som hade startat denna förening redan år 1945, under namnet Kulturfrämjandet.De båda museiföreståndarna Anders Ljung och Anna Skantze hade liknande bakgrund i viss mån. Ingen av dem var urfalkenbergare. Anders Ljung kom från Göteborgstrakten och Anna Skantze hade tillbringat sin barndom i Halmstad. Båda var uppvuxna i barnrika familjer, Anders Ljung som äldst av tolv syskon och Anna Skantze som yngst av sexton syskon. Båda var utbildade lärare och verksamma som sådana. I synnerhet Anna Skantze blev känd för att ta emot många skolbarn i museet. Genom engagerande berättelser lärde hon dem känna stadens historia och invånare. Från sommaren 1967 började hon också med sina populära stadsvandringar. Hon ledde även studiecirklar om stadens historia, delvis baserade på intervjuer hon gjort med äldre falkenbergare. Dessutom var Anna Skantze starkt engagerad i bevarandet av stadens äldre bebyggelse. I detta led förde hon en lyckad kamp mot förslag om att bredda stenvalvsbron Tullbron, från 1700-talet, numera skyddad som byggnadsminne.
Christina Taube
Källor:
Sällskapet Kulturfrämjandet 40 år: jubileumsskrift: med bidrag till Falkenbergs historia, Sällskapet Kulturfrämjandet 1985.
Falkenberg – staden som hembygd: Bidrag till Falkenbergs historia, red. Stig J Hedén, Falkenbergs Kultur- och Hembygdsförening 1995.
En bok om Stafsinge: kust- och bondebygd med anrik herrgårdskultur, Morup-Stafsinge hembygdsförening, 1992.
Hans Bergfast, ”Falkenbergs museums arkiv”, skrivelse till Kultur- och fritidsnämnden i Falkenberg, 1993-01-28.
Artikeln publicerades ursprungligen i katalogen till den tillfälliga utställningen Ett hus av minnen: Samtida smycken i kulturhistorisk miljö, som arrangerades av Rian i Falkenbergs hembygdsmuseum sommaren 2020.