Text: Sören Westberg
En gång fanns det närmare 300 ölcaféer i Stockholm – på Lillan fanns det tre. En fristad för främst arbetarklassmän som ibland också bjöd på omsorg och social kontroll.
Funktionen är – eller kanske bättre var, eftersom de i dag oftast har förvandlats till något annat och mer ”trendigt” – dock densamma, det vill säga ett ställe för enkel husmanskost, något att dricka därtill och en plats för umgänge i en vad gäller klädsel kravlös miljö. Det är sannolikt korrekt att säga att de i hög grad kom att bli främst en fristad för männen i arbetarklassen, även om undantag bland gästerna naturligtvis också fanns.
Under ”storhetstiden” på 1940- och 50-talen serverades på Stockholms ölkaféer pilsner med namn som ”Fagott” (klass II) och ”Kornett” (klass I) samt porter från Carnegie. Önskades inget av detta kunde gästen istället, vid sidan av kaffe och läsk, alltid dricka svagdricka från Grönwalls. Matutbudet på ölfiken varierade från att tillhandahålla såväl frukost, lunch som middag, till att begränsa sig till kaffe, pilsner och smörgås. I den mån mat serverades, vilket var det vanliga, bestod den i stort sett uteslutande av så kallad husmanskost till lunch och middag, medan frukoststandard handlade om gröt eller kräm med ett par smörgåsar, ett kokt ägg och kaffe.
Personalen utgjordes främst av kvinnor som, ibland, i en kombinerad roll av servitris, socialarbetare och ordningsvakt såg till sina gäster – i huvudsak bestående av medelålders och äldre, ofta ensamstående, män. Dessa damer behövde stundtals ”skinn på näsan” och intuition när det gällde beställande av ”en halv kaffe” och riskerna för ”medhavda drycker”. Men de behövde samtidigt kunna skänka ett lyssnande öra och ge några tröstens ord, kanske vara behjälpliga med att sy i en knapp liksom att kunna bistå med ett plåster. De behövde också ha förmågan att på ett taktfullt sätt till gästen kunna förmedla när nog var nog vid rop på ”en till, fröken!”. Omsorg och social kontroll med andra ord, allt i ett.
Vad gäller Lillans ölfik var det tre stycken. Längst ned på Essinge Brogata 2 låg sedan 1930-talet och fram till cirka 1945 ett kafé ägt av Anna-Stina Johansson-Ericsson. I mitten av 1940-talet övertogs rörelsen av L. Modig som kallade det Essingebrocaféet. År 1950 övertogs rörelsen av Allan Bodin, medan lokalen fram till 2016 var hemvist för Essinge Videobutik och idag firman Låspartner.
På samma gata, fast på andra sidan ön och med adress Essinge Brogata 39 låg ett Konditori Kafé under flera år ägt av Signe Morén, vars make förövrigt, enligt vad författaren erfar från Essingekännaren Jahn Charleville, skulle ha varit en på 1920-talet berömd cyklist som vann flera av Sveriges största cykellopp (bland annat Mälaren runt). Vidare användes, enligt uppgift från samma källa, lokalen då och då som mötesplats under 1950-talet för kyrkliga sammankomster. Kaféet blev senare känt under namnet Mälarfiket eller Café Brofästet. I en annons från 1979 uppmanas ”EIK:are” att göra ett besök på Café Brofästet liksom man tipsar om bra husmanskost. Vad jag minns så fanns kaféet kvar ganska länge. Guldåren var troligen den tid då bygget av Essingeleden pågick fram till slutet av 1960-talet. Fiket levde säkert på en förmodad kundkrets bestående av en mindre armé av hungriga byggjobbare som kanske åt såväl frukost som lunch här. I dag finns i lokalen, sedan många år, en thailändsk restaurang: St Thai Food Restaurant.
Sist i raden av de tre ölfiken på Lillan har vi, på adress Disponentgatan 3, Kafé Essingen, där, åtminstone under 1940- och 50-talen, ägarinnan hette Fanny Bodén. Från en annons 1943 utger man sig för att vara ”bästa träffstället” samt att kunna tillhandahålla ”pilsner – god mat – gott kaffe”. Idag ligger här Essinge Tapas.
Läs mer om cafélivet i vår välfyllda bok om Lilla Essingens historia! - Lilla Essingen från sommarö via industriort till attraktiv sjöstad. Finns att köpa hos ICA Essingen, Lilla Mamsens bageri (bägge på Lilla Essingen) och Salongs Kassar (på Stora Essingen). Kul, spännande och informativ läsning!