Text: Claes-Göran Borg
Från sommarö via arbetarstadsdel med fabriker och hembygdskänsla till attraktiv sjöstad och borgerlig bastion. En berg- och dalbana genom 1900-talet sådan den ter sig i bland annat siffror, kurvor och tabeller.
Först går det uppför … Vi börjar vår resa genom Lillans moderna historia 1904 då öns ägare, Hugo Mattson, avlider och arvingarna medverkar till omvandlingen av Lillan från sommarö till fabriksö. År 1906 finns bara 55 bosatta på ön, men åren därpå får ön en betongbro, Primus och AB Lux etablerar sig på var sin del av ön och en ny tid bryter in. Primus bygger ”moderna” bostadshus för sina arbetare och 1915 bor hela 631 personer på Lillan. Lägenheterna är små, barnen många och ofta har man även inneboende för att tjäna ihop till hyran. Men fortfarande består större delen av ön av skogsklädda bergsknallar med några få insmugna träslott. Läs mer om denna ”idylliska tid” (sedd med barnaögon) i kapitlet Primusungar berättar. Inte så mycket händer ända fram till 1930, då öborna fortfarande bara är 666. Då antas efter många års stridigheter en stadsplan för Lillan med 2 700 lägenheter och som skulle förvandla Lillan till – har det sagts – ”Norra Europas mest tätbefolkade stadsdel”. Om detta handlar kapitlet Stadsplanering – en olustig historia. I mitten av 30-talet kommer bostadsbyggandet igång, först längs norra sidan av Essinge Brogata, och redan 1940 bor på Lillan 5 730 personer.
Befolkningen på Lillan toppar 1944 då ön också är färdigbyggd (för tillfället). Åren fram till mitten av 60-talet betraktas säkert av många gamla öbor som växte upp då som öns ”storhetstid”. Inte utan en viss lättförståelig nostalgi berättar bland andra Marianne Tjernberg i kapitlet Bland rackarbarns minnen och Sören Westberg i kapitlet Som springschas på 60-talet om denna tid. Men också författaren Klas Östergren i berättelsen ”Där barn jag lekt”. Här får vi en lite mörkare bild av hur det är att växa upp på Lillan runt 1965.
År 1960 har Lillan en befolkningsstruktur där de flesta är antingen tonåringar eller föräldrar till dessa runt 50 år. Som man kan läsa bland annat i kapitlen Butiksfolk minns 1950-och 60-talen, Ölkaféet – en dåtida fristad och Gata upp och gata ner är Lillan fylld av småbutiker – en livsmedelsbutik i snart sagt varje gathörn och däremellan butiker för allehanda klädvård och allt möjligt annat som tillhör livets nödtorft. De många barnen leker på gator, gårdar och de fåtaliga gröna plättarna mellan husen. Sedan har man det spännande Klockarberget med sina bergknallar och skrevor samt den populära Luxparken. Öns många hemmafruar – barnens mammor – gör dagens ärenden i affärerna längs Essinge Brogata, på Strålgatan och Luxgatan innan maten skall stå på bordet, då far i huset kommer hem från jobbet framåt kvällningen.
Över delar av Primusområdet dras i början på 1960-talet Essingeleden och på resten av området byggs flera kontorshus för statliga myndigheter som dock de flesta flyttar ut under 90-talet. Mer om detta kan man läsa i Jahn Charlevilles två kapitel Broar öppnade omvärlden och Primusområdet efter Primus. I slutet av 1990-talet flyttar också Electrolux från Lillan och därmed är öns industriella epok slut. En ny detaljplan för Luxområdet med över 900 bostäder fastställs. Området beskrivs i Lars Wykes kapitel Det nya Luxområdet. Byggandet kommer igång kring sekelskiftet och det syns naturligtvis i befolkningsstatistiken. Antalet öbor ökar snabbt. År 2016 har Lillan åter nått en viss mognad. Fortfarande finns det få skolbarn men däremot rätt många förskolebarn. Barnvagnarna är åter många i Luxparken, kring Luxviken och på bussarna. Numer nästan lika ofta dragna av pappor som av mammor. Men kanske är det så att många känner sig trångbodda och flyttar från ön då barnen blir fler och kommer upp i skolåldern. Utflyttningen är nämligen rätt hög – 20 % av öborna flyttar från ön varje år. Och fortfarande 2016 är skolbarnen få – bara 276.
Från början och fram till 1960-talet är Lillan dominerad av industriarbetare och lägre medelklass. Så är det till exempel 1936 17 %-enheter fler på Lillan som röstar på vänsterpartierna jämfört med landet i övrigt. Under ”käpptiden” röstar Lillan ungefär som övriga Sverige, kanske något mer socialistiskt. Mot slutet av 1980-talet sker dock en snabb förändring av valmanskåren som en följd av gentrifieringen. De gamla medelklasspensionärerna ersätts av välbärgade ungdomar som i allmänhet röstar borgerligt. Denna utveckling förstärks också då Luxområdet befolkas. År 2018 röstar Lillan 16 %-enheter mer borgerligt än riket i övrigt. Men det skiljer en hel del mellan Luxområdet och de äldre delarna av ön. I Luxområdet röstar 68 % borgerligt medan det i den äldre delen är 48 % borgerliga röster, dock fortfarande fler än i Stockholms kommun med 44 % borgerliga och hela riket med 40 %.
Här har ett utsnitt av kapitlet presenterats. Mycket mer fakta i text, bilder och statistik finns i vår bok Lilla Essingen - från sommarö via industriort till attraktiv sjöstad. Boken säljs bl a på ICA Essingen; Lilla Mamsens bageri och Salong Kassar.