FATTIGVÅRDEN I BURS, HISTORISK BAKGRUND
"Men om de komma i nöd, då äro de gravgångsmän: man skall gräva en grav på kyrkogården och sätta dem i den och låta dem dö där. Den tidigare husbonden skall upptaga den av dem som lever längst och sedan föda den. "
Ovanstående skildrar de villkor som gällde för en frigiven trälfamilj enligt den norska gulatingslagen från 1200—talet. Huruvida det funnits trälar i Burs kommer ej att konstateras i denna dokumentation. Träldomen i Sverige avskaffades för gott av Magnus Eriksson 1335.
Inte endast trälarna hade det svårt. Fattigvården i dess tidigaste form som den kan utläsas ur landskaps lagarna byggde på barnens skyldighet att vårda sina föräldrar.
Under senmedeltiden kom kristendomens kärleksbudskap att sätta sin prägel på omsorgen om de fattiga. Kyrkan tog på sig ett ansvar och inrättade hospital och helgeandshus .
Ett statligt engagemang blir märkbart vid reformationen genom reduktionen av kyrkans inkomster. Uppmärksamhet ägnas i första hand sjukvården medan fattigvården grundades på frivillig enskild välgörenhet .
Sveriges första allmänna fattigvårdsordning anses 1624 års hospitalordning vara. Här återfinns en önskan att få en för hela landet ordnad omvårdnad av de fattiga. Rikets ekonomi tillät emellertid ej detta utan intresset koncentrerades till den enskilda välgörenheten och försök görs att minska lösdriveriet.
Under 1700-talet var fattigvården ordnad så, "att de som av sjuk— dom eller ålder inte kunde försörja sig genom tiggeri intogs på socknens hospital eller fattigstuga. Övriga, som var oförmögna till arbete, men ändå kunde gå omkring utrustades med ett pass , som berättigade dem att tigga inom ett visst område. Påträffades en tiggare utan pass kunde han bestraffas för lösdriveri och togs då ut till krigstjänst, tukthusarbete eller annat straffarbete. Till underhåll av de fattiga på socknens fattighus avsattes en del av tionden. Denna samhälleliga omsorg om de sjuka och gamla var ofta otillräcklig och misären kunde vara obeskrivlig. " (Den svenska historien, del 6, sid 128, Stockholm 1967)
Under 1800—talet befästes genom 1847 års förordning socknens skyldighet att ta hand om sina fattiga. Också de enskilda invånarna berörs genom att en särskild fattigskatt införs. I vilken mån socknarna hade möj lighet att genomföra förordningarna anses svårt att bedöma. Först efter industrialismens genomförande fanns förutsättningar för en mer radikal socialpolitik.
Att fastställa, i vilken mån 1847 års fattigvårdsförordning tillämpades på Gotlands landsbygd, möter nästan oövervinnliga svårigheter. Först må erinras om att kyrkolagen av 1686 förutsatte, att sjukstugor skulle finnas på landet och dessa skulle vårdas av adeln i varje socken tillika med kyrkoherden och kyrkvärdarna. På Gotlands landsbygd funnos varken adel eller sjukstugor. Det föreskrevs vidare, att varje härad och socken skulle föda sina fattiga och icke föra in dem i andra socknar, från vilka dock under svåra förhållanden hjälp borde erhållas genom förmedling av landshövding och biskop. Huruvida någon sådan någonstans förekom är osäkert och osannolikt. På Gotland blev det i varje fall aldrig så. Varje socken skötte sina fattiga, så framt de skÖttes alls. Hjälpte man varandra, så skedde det utan myndigheters förmedling. Alldeles som på flera andra ställen i riket gingo socknens fattiga från gård till gård, där man i tur och ordning dem. De hade med sig en s. k. klubba, d. v. s. en budkavle eller ett trästycke, varpå de personers eller gårdars bomärken voro inskurna i den ordning, i vilken det tillkom dem att dra försorg om de fattiga. Långt fram på 1800-talet, då skrivkonsten hunnit vinna allmän utbredning, ersattes klubban av en liten anteckningsbok, den s. k. klubblistan, där husbönderna uppgåvo sina prestationer. Så heter det i ett protokoll från 1829:
”Som hos pastor anmält blivit, att fattighjonet Cajsa Kvick hela vintern lidit brist både på föda och bränsle och är för svag att denna besvärliga årstiden kunna söka sig omkring i socknen, beslöts att genom så kallad klubba, som lämnas från gård till gård, varje 1/4 hemman förpliktas att lämna henne livsuppehälle för en dag samt även vid tillfälle 2:ne lass (ved) på gård, d. v. s. i hennes mycket förfallna stuga. Och så bestämdes den ordning, vari den behövande skulle besöka gårdarna. Vandra omkring fick hon sålunda fortfarande göra (dock icke söka sig omkring) så länge krafterna räckte till härför, men på det sätt, att hon fick vistas på varje gård ett visst antal dagar, tills varje part eller hushåll haft henne åtminstone en dag var efter överenskommelse sinsemellan. Och så gick hon väl hem ibland. I andra fall kunde en person inackorderas för en viss summa om året o. s. v. på de mest växlande sätt.
Ungefär så tyckes det ha gått till nästan överallt, icke blott på Gotland utan även på fastlandet, där gårdsgången var vanlig, åtminstone i södra Sverige, i synnerhet i Skåne. Större församlingar voro indelade i rotar, och de fattiga inom roten benämndes "rothjon". Även på Gotland har sådan indelning förekommit men i ringa utsträckning till följd av socknarnas obetydliga invånareantal.”