Text på hembygdsföreningens skylt vid kolarkojeruinen nära Göstas källa:

Det gick åt mycket träkol i masugnen i Brevens bruk, då järnmalm skulle
omvandlas till smidbart tackjärn. Därför var bönder och torpare skyldiga
att varje år leverera en viss mängd kol till bruket. Kolet mättes i läster,
där en läst motsvarade 12 tunnor (ca 2 m3). Till exempel skulle torpet
Dammsätter, som ligger inte så långt härifrån, enligt kontraktet med
bruket leverera 40-50 läster kol varje år.

Kolet framställdes i kolmilor. Torparen tilldelades ett skogsområde där
kolved kunde hämtas. På våren valdes en kolbotten, dvs. en plats för
kolmilan, ut och marken förbereddes. I mitten restes först en pipkubb,
som kolveden sedan restes mot så tätt som möjligt. Veden täcktes med
granris och mossa, därefter tätades milan med ett jordlager (stybb).

När kolmilan hade tänts skulle den brinna i ungefär tre veckor. Kolaren
makade ner veden i hålet mitt uppe på milan, och såg också till att milan
brann lagom fort. Under de första 4-5 dygnen måste milan vaktas hela
tiden, och då bodde kolaren i en koja som byggts 10-20 meter från milan.
Här intill syns resterna av eldstaden i en sådan kolarkoja.

När milan brunnit ner släcktes den med vatten. Milan fick sedan svalna
innan kolet kunde rakas ut och rensas från stybben. Därefter lades kolet i
stora korgar (kolryssar) som drogs med häst till brukets kolhus.
Under ett år i slutet av 1860-talet berättar räkenskaperna att bruket fick
in drygt 11 000 läster kol från bönder och torpare, och ytterligare drygt
2 500 läster från brukets egna milor.