Vid fotograferingens genombrott under 1800-talets senare hälft var det förvånansvärt många kvinnor som valde fotografyrket. Bo Lagercrantz har påpekat, att det var den starkt begränsade näringsfriheten som bidrog till detta. "I 1800-talets kompakta manssamhälle var kvinnornas möjligheter ofta störst inom nya yrken".

Agnes Andersson var en av dessa kvinnliga pionjärer. Hon föddes 1865 på majorsbostället i centrum av Alfta. Hennes far var affärsman och drev en liten diversehandel. Agnes var mån om att skaffa sig ett yrke och målsättningen var klar. "Antingen skall jag bli handlande eller porträttmakare".

Det var nog mer en tillfällighet som gjorde att Agnes Andersson valde att bli fotograf. Seminarielärarinnan Anna Pihlgren bidrog till yrkesvalet. Fröken Pihlgren var lärare vid seminariet i Kristinehamn men brukade tillbringa somrarna i hemsocknen Alfta. Det var hon som ordnade att Agnes bara 20 år gammal kom till lära hos fotografen Rådberg i Kristinehamn. Där stannade hon i tre år.

För att kunna finansiera sina studier hade Agnes Andersson till början förhoppningar om att få låna pengar av patron Olof Ungman, "Alftakungen", som hade gjort sig en förmögenhet på skogar och virkesaffärer och som var god vän med Agnes far. Ungman krävde emellertid säkerhet för sitt lån och det kunde hon inte lämna. Genom förmedling av en syster fick hon istället låna medel av fru Wiman, föreståndare för posten i Edsbyn.

Efter de tre åren hos Rådberg återvände hon till Alfta där hon 1885 öppnade sin egen ateljé i föräldrahemmet. Där kunde hon dock bara arbeta sommartid när ljusförhållandena var goda. Under vinterhalvåret vidareutbildade hon sig hos vännen och kollegan Anny Tideström som 1894 hade öppnat en ateljé på Klarabergsgatan 33 i Stockholm samt hos Zelma Jakobsson - en av dåtidens främsta proträttfotografer som från och med 1873 hade ateljé vid Brunkebergs torg 15 i hotell Delacroix, där även andra av dåtidens Stockholmsfotografer hade ateljéer. 

När järnvägssträckan Bollnäs-Voxna började byggas år 1899 måste föräldrahemmet med Agnes ateljé rivas och hon flyttade då över till en mycket provisorisk sommarateljé i en gammal kornlada i Ol-Mårs i Östra Kyrkbyn. Först 1901-1902 kunde hon bygga en åretruntateljé kombinerad med bostad på Lyckan. Byggnaden finns kvar ännu idag men används nu enbart som bostad.　

De arbeten som Agnes Andersson fick beställning på bestod huvudsakligen av proträtt, dels s k visitporträtt av det slag vi idag kan se i gamla fotografialbum. Dels de något större kabinettsporträtten. Vid inledningen av 1900-talet kostade en sittning för Agnes Andersson 3 kronor och för ytterligare 6 kronor fick kunden ett dussin visitporträtt.

Ljuset i ateljén var inte alltid det bästa och exponeringstiderna måste därför bli långa. För kunden blev det ibland svårt att hålla huvudet stilla och då kom nackstödet väl till pass. För porträttfotografering behövdes bakgrund. Agnes hade tre olika fonder målade på duk, spänd på ramar. En fond för bröstbilder med lite moln, mörkare nertill och ljusare upptill. En annan fond gav illusionen av en terrass med balustrad, träd och byggnader. Slutligen hade hon en fond med enbart träd, svenska björkar. Vidare behövdes stolar av olika utseende att sätta kunden i. På några porträtt ser vi en ung, drömsk flicka stå och luta sig mot en gärdesgård eller en yngling som stolt visar upp sin velociped.

De ganska enahanda porträtten speglar modedräkten och frisyren vid inledningen av 1900-talet och äger förutom personhistoriskt intresse även ett kulturhistoriskt värde. Men det är trots allt fotografier som visar människor i arbete och fest, bilder från bröllop, föreningar, skolor m.m. och de rena landskapsbilderna som ägnar det största kulturhistoriska och dokumentära värdet. Dessa bilder speglar exempelvis hur bondbyn kring kyrkan förvandlades till ett stationssamhälle och blir en tätort. Agnes Andersson lämnade gärna ateljén och gav sig ut för att dokumentera människor och hembygd. De bevarade bilderna vittnar entydigt om att hon var en skicklig fotograf med känsla för skuggor och dagrar och som förstod att modellera ljuset. De visar även att hon lade ner stor omsorg på komposition.

1937 slutade Agnes Andersson sin verksamhet som fotograf och hade då skaffat sig ett aktat namn. Hon hade hunnit med att öppna filial i Edsbyn. Firman övertogs av hennes fosterdotter och medhjälpare under många år, fotograf Greta Hall-Andersson. Agnes avled den 10 februari 1958.

Lyckliga omständigheter har gjort att huvuddelen av Agnes Anderssons gamla glasplåtar finns bevarade. Det är främst tack vare framlidne hembygdsforskaren Johan Olssons insatser som dessa ovärderliga dokument finns i Alfta hembygdsförenings ägo.　

Texten är hämtad ur "Gamla Alfta-bilder av Agnes Andersson", utställnings- broschyren som togs fram om samlingarna i samband med den utställning av gamla Alftabilder som hölls i Alftaskolan under sommaren 1971.