"Kungabesöket gav hembygdsföreningen vind i seglen".
Orden är Sven Floréns, mångårig sekreterare i Ore Hembygdsförening. Folkskollärare och legendarisk filmpionjär i Dalarna. Tack vare hans historieskrivning känner vi till turerna kring Ore Hembygdsförenings bildande 1927 och dess tidiga historia, där målsättningen var att rädda Gammelstan åt eftervärlden.
Det fanns ingen tid att förlora. Många byggnader var nedgångna och märkta av tidens tand. En del visade sig till och med vara bortom räddning. Det blev en komplicerad och utdragen kamp som styrelsen och medlemmarna måste föra för att hembygdsföreningen skulle bli ensam ägare till Gammelstan, vilket var nödvändigt för att Riksantikvarieämbetet skulle kunna förklara den som lagskyddat byggnadsminne. Det krävdes pengar åter pengar och materiel, stort hantverkskunnande, ideell tid, förhandlingskompetens, juridiska verktyg och ett tålamod utöver det vanliga. Inköpet av en del av Finngården 1927 gick ju lätt men sedan var det en gnisslande uppförsbacke för föreningen som till och med genomgick flera perioder av träda med hotande nedläggning.

Kungen kommer!
 
Men tillbaka till 1953. Det är sannolikt att just detta kungabesök var långt viktigare än vi sentida barn inser. För vi vet ju hur det gick. Riksantikvarieämbetet förlänade 1966 Gammelstan i Norrboda statusen som byggnadsminne, med motivationen att den "bevarar egenarten i en gången tids byggnadsskick" och visar upp en "synnerlig märklig" helhetsmiljö med medeltida drag. Då hade flera av hembygdsföreningens pionjärer tyvärr gått ur tiden utan att få känna av segerns sötma.
Just denna vetskap om hur en historisk process slutar leder ofta till att vi uppfattar historiska skeenden som ödesbundna, det vill säga har ett givet mål.
Men 1953 var ingenting klart. Det var osäkert om det övergripande målet överhuvudtaget skulle nås. Det var heller inte självklart att kungen skulle komma till Gammelstan på sin Eriksgata. Konkurrensen var stenhård och Gammelstan inte så känd. Sannolikt har vi Dalarnas Museums antikvarie Ingemar Tunander, ett tungt namn i hembygdsvården, att tacka för det lobbyarbete som gjorde att Gammelstan kom med i besöksschemat. Han fann det självklart att den unika byklasen skulle ingå i besöket. Tusen kronor ur Kungafonden rasslade samtidigt in och kunde användas till nödvändiga förberedelser och reparationer. Senare, 1969, fick vi ytterligare 20 000 ur Kungafonden.

Kulturell kung i varje tum

Pengar är världsliga ting om än nödvändiga, men blotta det faktum att just Gustav VI Adolf stod för besöket lyfte nog publiken, alla hembygdsvänner och gav styrelsen hopp och energi att knoga vidare. På bilden syns kungen tillsammans med styrelseledamöterna Holger Nordkvist, Fredrik Ullström och Janne Dalfors.  
Majestätet tolkade kungarollen med en vinnande enkelhet utan åthävor. Gustav VI Adolf var folklig i ordets positiva bemärkelse. Denna anspråkslöshet förenade han med ett stort och dokumenterat intresse för både kultur och idrott. Han var amatörarkeolog och deltog i utgrävningar både i Italien och Grekland och samlade på kinesisk konst… En humanistisk kung som brydde sig om sitt folk. Äkta i varje tum. Det är klart att han tände på Gammelstan och vänligt lägger  handen på Finn Anders arm och skriver en autograf i gästboken.

Frälst dalkarl inspirerade Orebor

Ore Hembygdsförenings tidiga historia visar på vad engagerade människor kan åstadkomma i sin kärlek till hembygden. Låt oss inte glömma våra pionjärer och den till dalkarl "frälste" konstnären Gustaf Ankarcrona (1869-1933). Det är så smålänningen av tysk adelsätt själv beskriver sin flytt till dalarna både själsligt och kroppsligt. Som en frälsningsupplevelse. Han blev nationalromantiken personifierad, som vid ett besök i Ore i början på 1920-talet inspirerade några Orebor att bilda en hembygdsförening. En udda räddare, samlare och älskare av dalakulturen som inte tvekade vare sig det gällde tid eller medel att försöka rädda och bevara den döende dalska bondekulturens byggnader, ting, föremål, myter, förställningsvärd, folklore och inte minst dialekterna.

Bondesverige i stöpsleven

En komplicerad rastlöst verksam människa under den epok som Bondesverige monterades ned och allt var i rörelse. Nya idéer och politiska åskådningar och folkrörelserna satte etablerade sanningar och institutioner i fråga. Kyrkans makt krackelerade. Städerna och industrin lockade. Många rotlösa människor kunde inte hitta någon utkomst sedan de olika jordskiftena rullat som en långsam men obeveklig våg över landsbygden. Befolkningen växte explosionsartad. Många svenskar såg ingen annan råd än att emigrera från Fattigsverige. Amerikas Förenta Stater hägrade med stora sädesfält och egen jord. Väckelsen och nykterhetsrörelsen gick ofta hand i hand och drog som en andlig eldslåga över Sverige. Svenskarna måste förhålla sig till de djupgående förändringarna och förändringens kastvindar. Somliga sörjde andra fick nytt syre.   
Åter står Sverigebilden i fokus i vår samtid där vi lever i en djupgående identitetskris. Vadan och varthän i skjutningarnas och segregationens Sverige?

Dalarna som svenskt ideal

Det var mot den här oroliga tidsfonden som Ankarcrona bidrog med en skapande kulturgärning i ett Dalarna som på hans tid blev till något av ett svenskt ideal och nästan av en slump drog till sig en kulturelit med tunga namn som Anders Zorn, Erik Axel Karlfeldt, Carl Larsson, Karl-Erik Forsslund och Ottilia Adelborg. Där platsar också nationalromantikern Gustaf Ankarcrona och är verkligen värd att bekanta sig med. Det kan man med fördel göra i en eminent läsbar bok, som kom ut förra året och ger möjligheter att reflektera över liv och historia och de slumpens skördar som påverkar Ankarcronas och allas våra livsöden. Icke att förglömma de många skönhetsupplevelser som det rika bildmaterialet bjuder på. Det lyser om konstnären och fotografen Lars Dahlströms bilder. Från svindlande vackra landskap till närsynt bildberättande om de skönt grånande knuttimrade husens flexibilitet och hur vackra är inte gamla nycklar!
 Boken bär titeln Gustaf Ankarcrona och bilden av Dalarna som svenskt ideal.  (Redaktör Johan Knutsson, Gidlunds förlag & Leksands Konstsällskap). En bok som bygger på ett forskarsymposium 2019, som hölls med anledning av att det förflutit 150 år sedan Ankarcronas födelse. Den griper tillbaka på idéhistorikern Gustaf Näslunds epokgörande studie Dalarna som svenskt ideal från 1937 som också återpublicerats senare.

Nationalromantikern i helfigur

I den nya boken träder Gustaf Ankarcrona fram som folkbildare, föreningsmänniska, hembygdspionjär, tidningsägare, hemslöjds- och hantverksfrämjare, arkitekt, kulturvårdare, devismakare som ägnar senare delen av sitt liv helt åt dalakulturen.
Där tar sig historikern Lars Jönses an Gustaf Anckarkrona och nationsbygget i den spännande essän Ur forntids grund skall Sverige spira. Konstvetaren Inga Lena Ångström Grandien djuplodar bildkonstnären Gustaf Ankarcrona i en intressant essä med titeln Den siste nationalromantikern. Det fanns en konstnärlig ådra i släkten. Också den yngsta systern Anna sökte sig fram i bildkonsten. För övrigt fint porträtterad av storebror.Den unge Ankarcrona spåddes en lysande framtid och fick tillfälle att utbilda sig i Tyskland. Grandien ser ett brott i hans konst efter flytten till Dalarna om än inte direkt. Motiven förändrades och hans karriär gick uppenbarligen i stå och kritiken blev alltmer vass. Men ändå framhärdade han tack och lov att måla svårt plågad av reumatism nästan ända fram till sin död.

Dalaläsning med gnistregn

Ytterligare sju essäer tillför andra perspektiv på mångsysslaren som arkitekten och hans syn på Leksandsdräkten. Där slår det gnistor. Det är genomgående härlig läsning och över alltihopa lyser Dalarna.
Och Ore Hembygdsförening glömde inte inspiratören. I ett protokoll från 24/11 1929 noteras att ett minnesalbum har postats till Gustaf Ankarcrona med anledning av hans 60-årsdag. Han hade bara fyra år kvar i jordelivet. Tyvärr så drog han på sig en debattstorm som förmörkade hans sista år. Men det är en annan historia som inte förminskar hans kulturarvsgärning utan snarare vittnar om att otack ibland är världens lön.