Minnet över slaget i Vittsjö 1612

 

 

Korten tagna vid invigningen av minnesstenen 11 februari 1912. Ur Claes Ruderstams gömmor.

VÄLKOMSTHÄLSNING VID MINNESSTENEN, 11 februari 2012

Ett stort och varmt välkommen till er alla, som mött upp här vid minnesstenen idag. Trevligt att så många har trotsat vintern och vill vara med på plats. Det är ju som vi alla vet en historisk dag, 11 februari 2012, på dagen 400 år sen slaget i Vittsjö.

Ni är alla varmt välkomna, men vi säger ett särskilt välkommen till

Kjell och Ebba Elander från Igelsta gård, Romfartuna socken, i Västmanland.

Mats Lunnergård, vår kantor, som med kort varsel lovat spela trumpet.

Fanborgen med svensk och dansk fana samt FN-fana, som bärs upp av tidigare FN-soldater från Vittsjö och närregionen.

Delar av de församlade åhörarna. Foto: Claes Brauer©

Vi kallar inte den här dagen ett jubileum, utan för en minneshögtid; det är ju nämligen verkligen ingen positiv händelse vi minns. Vi har inte samlats här idag för att glorifiera krigshändelsen som sådan och inte heller Gustav II Adolf, som ju var vår fiendekung och var här i syfte att skövla och förstöra.

Fokus vill vi istället lägga på de drabbade soldaterna, både svenska och danska, som här i många fall fick sin grav. Dessutom vill vi minnas alla enskilda människor som oförskyllt blev krigets offer, inte minst bygdens hårt drabbade civilbefolkning, våra förfäder.

Vid vår ceremoni vill vi även uttrycka stor tacksamhet för fred och frihet, som idag råder i vår bygd. Detta markeras bland annat av att det är FN-soldater som bär upp fanborgen, soldater som tjänar fredens syfte.

Vid talets början. Foto: G.Walther

Vårt program här vid minnesstenen blir kort. Vi har redan lyssnat till klockringningen från Vittsjö kyrka. Det kommer att bli ett par musikstycken, ett kortare historiskt tal om främst minnessten och massgraven samt kransnedläggning på de stupade soldaternas grav. Den egentliga minneshögtiden hålls därefter klockan 15.00 i Vittsjö kyrka, dit vi i Wittsjö Hembygdsförening naturligtvis också hälsar er alla varmt välkomna.

 

TAL VID MINNESSTENEN, 11 FEBRUARI 2012

I Vittsjö kyrka kommer jag att berätta något om Kalmarkriget i sin helhet och dess bakgrund, om det svenska vinterfälttåget 1612 och framför allt om slaget i Vittsjö. I kyrkan kommer också Kjell Elander att tala om vad som hände kungaräddaren. Här och nu tänker jag i stort sett endast berätta om minnesstenen, samt hur det gick till när massgraven hittades.

Slaget i Vittsjö stod alltså mellan en svensk och en dansk truppstyrka 11 feb 1612. Svenskarna och Gustav II Adolf var på härjningståg i Skåne, men blev här i Vittsjö överrumplade av en dansk truppstyrka, som inte bara besegrade utan närmast krossade svenskarna. Cirka 300 svenska soldater stupade här på Vittsjö vång och resten var snart på vild flykt norrut mot Sverige och Småland.

Den svenske kungen, Gustav II Adolf, hamnar i vattnet i Dragsån ett par hundra meter norrut, där han räddas av ryttaren Thomas Larsson.

  

Foto: Claes Brauer©

Minnesstenen här bakom mig restes av bygdens män och kvinnor på 300-årsdagen, det vill säga idag för exakt 100 år sen. Initiativtagare var sågverksägaren Martin Holmgren och hela kalaset med stenen färdig på plats kostade 300 kr. Stenen hämtades från Bjärnum, där man först hade tagit fram en sten som sprack vid hanteringen. Det blev därför tidsnöd, men man hittade ett nytt stenblock ungefär där Pingstkyrkan i Bjärnum ligger idag.

Stenen är 5 meter hög och väger 7 ton. Den höggs till på platsen och transporterades därefter både med häst och vagn samt på järnväg till Vittsjö. När den lastades i Bjärnum var det 32 grader kallt, men när den dagen därpå kom till Vittsjö var det blötsnö. För att få upp den för den lilla backen och sen resa den, användes bland annat rep och taljor, men även såpa och till och med sillalake från Henning Anderssons affär. Stenen stod på plats endast 4 dagar innan invigningsceremonin.

Invigningen ägde alltså rum 11 feb 1912, först med en avtäckning här uppe vid stenen och därefter med en högtid i kyrkan. Närvarande var bland andra professor Arthur Stille, samt en Thomas Larsson-ättling i 9:e led, Markus Thomasson.

Här vid minnesstenen hade det samlats massor av folk, cirka 1 400 personer. Min far, som inte ens fyllt 5 år, var också med. Han har berättat att han tyckte det var spännande och trevligt ända tills det under ceremonin sköts salut. Han blev då så rädd att han sprang hem och gömde sig hos sin mor.

Personligen tycker jag det är en pampig och fin minnessten, men jag gillar inte texten på stenen. Här är det helt och hållet fiendekungen Gustav II Adolf som lyfts fram och inte ett ord nämns om alla de soldater och civila som drabbades. Just idag är det alltså exakt 100 år sedan minnesstenen invigdes.

Vittsjöborna har i generationer vetat att det skulle finnas en massgrav från slaget i Vittsjö någonstans på Vittsjö vång, men ingen visste exakt var.

I banvaktsstugan här alldeles bredvid bodde i 40 år en banvakt som hette Ola Cederberg. Denne blev på äldre dar mycket hembygdsintresserad och gav bland annat 1932 ut en alldeles utmärkt liten skrift om slaget i Vittsjö 1612.

Här förutsäger Ola Cederberg att han har massgraven i sin trädgård, men Vittsjöborna tog aldrig riktigt den gamle banvakten på allvar.

Den 20 februari 1959 grävdes avloppsledningar här i kanten på Värngatan till en villa som skulle uppföras. Grävmaskinisten hette Kjell Eneroth. Plötsligt fick han hela grävskopan full med kvistar och grenar. Han tyckte detta var så underligt, att han hoppade ned från sin maskin för att titta. Genast kunde han tillsammans med ett par grovarbetare konstatera att det alls inte var kvistar och grenar i skopan, utan människoben. Sensationen var ett faktum, den gamla krigargraven från 1612 hade äntligen hittats.

När massgraven hittades var jag 14 år gammal och gick på läroverket i Hässleholm. Väl hemkommen med skoltåget på eftermiddagen fick jag höra den stora sensationen och åkte genast tillsammans med min far upp och tittade. Visst var det en lite makaber syn med benen och skallarna, men jag riktigt kände historiens vingslag över vår lilla by.

När den stora minnesstenen sattes på plats 1912 visste ännu ingen var massgraven fanns. Märkligt nog visade det sig 47 år senare, att man hade råkat sätta minnesstenen praktiskt taget mitt på massgraven. Graven finns alltså här alldeles intill oss, högst 10 meter från minnesstenen.

Enligt en gammal uppgift ligger här ”elva tjog människor” (220 soldater) begravda. Det var endast ett litet hörn av graven som berördes 1959 och resten av graven är fortfarande orörd och outgrävd. Det visade sig att den gamla banvakten Ola Cederberg förutsägelse om gravens placering stämde in – heder över hans minne.

En tid efter det massgraven hittats, placerades ytterligare en sten här på minnesplatsen. På denna liggande sten hedras istället alla de stupade soldaterna. Vi vill gärna idag på 400-årsdagen hedra minnet av alla här i vår bygd som drabbades så hårt av kriget och då alldeles särskilt de stupade soldaterna. Jag ska därför be Kjell Elander att lägga ned en krans till de stupade krigarnas minne. Vi utlyser därefter en tyst minut till de dödas minne.

Kransnedläggning av Kjell Elander. Foto: Claes Brauer©

Mats Lunnergård. Foto: Claes Brauer©

 

MINNESTAL I VITTSJÖ KYRKA, 11 februari 2012

Claes Ruderstan. Foto: Claes Brauer©

Kära Hembygdsvänner.

Vi lever i en tid då massmedia dagligen förmedlar budskap om våld och krig, hat och lidande. Jag tror att vi alla känner avsky och förtvivlan inför allt detta. Personligen tycker jag att krig är den största dårskap, som den mänskliga hjärnan någonsin tänkt ut. Flertalet krig är onödiga och helt meningslösa och leder nästan aldrig till att något blir bättre. Alltid drabbas den enskilda lilla människan, ofta är det de oskyldiga som drabbas hårdast, medan de som satt igång det hela inte sällan går fria.

När vi idag har samlas till 400-årsminne av slaget i Vittsjö, gör vi verkligen inte detta för att glorifiera en krigshändelse, utan för att lyfta fram alla de människor som blev krigets offer. Idag skriver vi 2012, och 1600-talets ofredstider i dessa trakter kan kännas avlägsna. Besviket måste vi konstatera, att vår jord inte blivit så mycket bättre och fredligare sen dess. Men med stor ödmjukhet och tacksamhet kan vi glädja oss åt fred och frihet i vår del av världen, i vårt land och i vår hembygd.

Under 1600-talet var vår bygd ett gränsland. Fram till 1658 gick den gamla riksgränsen mellan Danmark och Sverige vid Smålandsgränsen, endast en mil norr om Vittsjö. Det var denna tid dåligt med broderskärleken mellan de båda folken; i varje fall hos deras kungar och styresmän. Det ena kriget mellan de båda broderfolken avlöste det andra och gång på gång hemsöktes vår bygd av krigets fasansfulla förödelse.

I april 1611 började det krig som gått till historien under namnet Kalmarkriget. På nyåret 1612 hade en dansk truppstyrka ryckt in i Småland och bland annat förvandlat Växjö med dess ståtliga domkyrka till en rykande askhög. Den vanliga principen i krigföring då som nu var ”öga för öga, tand för tand”. Mitt under brinnande krig hade Sveriges kung, Karl IX, dött och efterträtts av en ung tonåring, Gustav II Adolf. Svenskarna lät nu utrusta en truppstyrka bestående av 5 ryttarfanor och ett 10-tal fänikor fotfolk, totalt cirka 3 000 man, för att utföra en vedergällningsaktion i det då danska Skåne. 

Truppen leddes av en skara yngre officerare i 25-årsåldern med Nils Stiernsköld och Herman Wrangel i spetsen. Också den 17-årige Gustav II Adolf var med på fälttåget, som kom att bli hans andra krigsäventyr. Jag tror knappast att det var den unge och oerfarne kungen som ledde krigståget. Man kanske snarare skulle kunna betrakta honom som ”Prao-elev”.

Gränsen till Skåne och Danmark passerades på kvällen den 5 februari 1612. Svenskarna tågade först den så kallade Ryavägen genom Örkened och Glimåkra ned mot Broby, och följde därefter Helgeådalen söderut. Brinnande byar och flyende människor vittnade snart om vilka omilda gäster man fått i landet. Kungen beskriver själv sina förehavanden med fyra verb; ”Vi grasserade, skövlade, brände och ihjälslog, alldeles efter vår egen vilja”. Den 8 februari brände svenskarna ned staden Vä, som då redan övergetts av sin befolkning.

När svenskarna därefter började återtåget valdes en västligare bana.

Dels hade man förött hela Helgeådalen, dessutom kunde man ju då skövla och härja i ännu fler socknar. Efter att ha plundrat och bränt i hela 25 Skåne-socknar, nådde trupperna sent på kvällen den 10 februari fram till Vittsjö, som denna tid var en liten kyrkby med endast två-tre gårdar.

Kungen och officerarna övernattade i gårdarna, som säkert övergetts av husfolket. Resten av manskapet sökte kvarter i kyrkan eller den muromgärdade kyrkogården. Det berättas att kyrkan till och med användes som stall till ryttarnas hästar och att kyrkbänkarna bars ut och under vinternatten förvandlades till värmande brasor på kyrkogården.

Vad svenskarna inte visste var att danskarna lyckats samla ihop en truppstyrka på cirka 600 ryttare, som i hemlighet förföljde svenskarna. Truppen leddes av Breide Rantzau och som vägvisare fungerade Anders Bille. Samma natt som svenskarna tillbringade inne i Vittsjö by, övernattade danskarna i byn Rommentorp, endast 7 km väster om Vittsjö.

Dagen därpå, tisdagen 11 februari 1612, skickade svenskarna på förmiddagen iväg fotfolket och trossen upp mot Smålandsgränsen. Resten av truppstyrkan vilade ut i Vittsjö utan att ana den fara som hotade. Det sades till och med om kungen, att han satt och spelade kort med några officerare i en loftsal.

Det danska anfallet kom på seneftermiddagen. Man hade delat upp ryttartruppen i 4 avdelningar, så att svenskarna nära nog omringades. Överraskningseffekten var total. De överrumplade svenskarna hann aldrig samla sig till organiserat motstånd. Möjligen stod det först en kort strid utanför kyrkogårdsmuren, men själva krigsskådeplatsen var framförallt norra delen av Vittsjö vång, och sen utefter landsvägen bort mot ån och bron. Här var de förvirrade svenskarna ett lätt byte för de strategiskt uppställda danskarna.

Efter ett kort men blodigt fäktande, var snart de svenskar som överlevt striden på vild flykt norrut. Troligen hade danskarna också besatt den lilla träbron över Dragsån. De flyende svenskarna tvingades ned i issörjan i ån.

Åtskilliga som klarat själva striden brakade igenom den svaga isen. I det kalla vattnet blev några ett lätt byte för danskarnas pistoler o värjor.

Också kungen, Gustav II Adolf, hamnade med sin häst i vattnet, där han svävade i en uppenbar livsfara. Livsfaran bestod inte i att drunkna i den grunda strömmen, men risken att bli skjuten, skadad eller tillfångatagen måste ha varit överhängande. Den som omedelbart kommer till kungens undsättning är upplandsryttaren Thomas Larsson och troligen är också Per Banér med på ett hörn. Man lyckas få upp kungen ur vattnet. Troligen är det Thomas Larsson, som därefter lånar kungen sin häst, på vilken han räddar sig upp till Småland.

Danskarna avstod från att i skymningen förfölja svenskarna. Helt visst var de mer än nöjda med vad som vunnits. Bland segertroféerna fanns kungens häst med utsmyckad sadel, hans båda pistoler, hans förgyllda sabel samt ett 15-tal svenska fanor.

Jag tror inte att några Vittsjöbor var vittne till själva slaget. De hade säkert i förväg flytt fältet och satt sig i säkerhet en bra bit bort. När de någon dag senare sökte sig hemåt igen möttes de av en fasansfull syn. En av bondgårdarna hade satts i brand, kyrkan var kraftigt vandaliserad och överallt på krigsskådeplatsen låg döda soldater och hästkadaver. De danska förlusterna inskränkte sig till ett 15-tal soldater. Om de svenska förlusterna finns det mycket varierande uppgifter, men när kungen senare anger 300 stupade, har han troligen inte tagit till i överkant.

Att mitt i vintern med tjäle och allt begrava en massa fiendesoldater, var helt naturligt ingen lockande uppgift för Vittsjöborna. Först tre veckor senare kommer soldaterna äntligen i jorden och detta efter ”kohandel” på högsta nivå. En svensk delegation får tillåtelse att ta sig ned till slagfältet i Vittsjö och inspektera de döda för att, som det heter, se om där finns några ”lik av värde”. De hittar fyra döda officerare som de tar med sig och som senare byts mot danska krigsfångar. Samtidigt står det omtalat, att det grävs en grav på Vittsjö vång för de stupade. De som låg döda borta vid Dragsån drogs däremot bara ut i strömmen och det kalla vattnet fick bli deras grav.

Det var alltså massgraven på Vittsjö vång, som grävmaskinisten Kjell Eneroth hittade 20 februari 1959, alldeles framför Minnesstenen. De döda soldaterna tycks inte ha plundrats; i graven hittades också mynt. En tennsmed i Vittsjö har gjort en avgjutning av ett utav dessa mynt, lagt det i botten på ett litet tennfat och skapat en speciell Vittsjösouvernir.

Freden efter Kalmarkriget slöts i Knäred 20 februari 1613. Danmark såg sig som segrare i kriget. Det blev inga landavträdelser, men Sverige fick betala en lösen för Älvsborgs fästning på hela 1 miljon kronor.

En liten kuriosauppgift till sist: Strax efter kriget var Danmarks kung Christian IV i färd med att bygga om och till sitt favoritslott Frederiksborg i Hilleröd. Han beslöt sig då för att pryda själva Riddarsalen med 16 gobelänger med motiv från för danskarna ärorika platser under Kalmarkriget. Uppdraget gick till den holländske konstnären Karel van Mander II, som gjorde en undersökningsresa på de historiska platserna 1616.  

Van Mander var även på plats i Vittsjö och en utav de praktfulla gobelängerna i Christian IV riddarsal, var ett motiv från Vittsjö på hela 23 kvadratmeter. Det visade just sekvensen, när Gustav II Adolf med sin häst gått igenom isen i Dragsån. Tyvärr finns inte Vittsjögobelängen kvar, den förstördes vid en slottsbrand 1859. Endast en mycket enkel skiss av konstverket finns bevarad.

Detta var i korta drag en presentation av den dramatiska krigshändelsen här i Vittsjö för idag exakt 400 år sen. Om bara murarna här i Vittsjö gamla kyrka hade kunnat tala, hade vi fått en betydligt mer levande beskrivning av händelserna. Vi i Wittsjö Hembygdsförening tycker att det känns meningsfullt,

att idag hedra minnet av alla dem som för 400 år sen blev krigets offer. Vi vill också ännu en gång uttrycka vår innerliga tacksamhet för fred och frihet, som idag råder i vårt land, och för de goda relationer som idag finns mellan Danmark och Sverige. Må vår himmelske Far beskydda och bevara våra länder, och vår älskade hembygd, så att någon sådan här fasansfull händelse aldrig drabbar oss igen.

Claes Ruderstam

 

 

 

Hembygdsföreningens sånggrupp. Foto: Claes Brauer©

Militärmusiker från Kristianstad. Foto: Claes Brauer©