Som en kärleksförklaring till sin fästmö, Sophia Ridderbjelke högg Otto Fredrik Tullberg på 1830-talet in dessa rader ur Nalasagans femte sång på en bergsida i närheten av Vårdsätra gård. Ristningen gjordes på sanskrit, ett språk som ingen eller få kunde tyda.

Efter en lång förlovning stod sedan bröllopet på gården i november 1841. Sophia Ridderbjelke som växt upp på Vårdsätra gård var barnbarnsbarn till Carl von Linné och Otto Fredrik Tullberg blev så småningom professor i österländska språk vid Uppsala Universitet. Det sägs att Otto Fredrik höll stenen hemlig under sin livstid i förhoppning om att någon så småningom skulle hitta den och försöka tyda texten.

Det skulle dock dröja fram till 1923 innan Karl Vilhelm Zetterstéen (mest känd för sin svenska översättning av Koranen) hittade stenhällen numera kallad Förlovningsberget och lyckades tyda skriften. Den visade sig komma från i det indiska sagoeposet Mahabharata, skrivet cirka 500 år före Kristus och i direkt översättning lyder texten:
”Så länge min ande dväljes i kroppen, du ljuvt leende, så länge ska jag tillhöra dig; denna sanning förkunnar jag dig.”

Under några dagar i juli 2012 arbetade medlemmar ur Wardsaetra & Gutasunds Hembygdsförening med att återställa texten i läsbar form. Mossa och föroreningar har varsamt borstats bort och stenen tvättats. Texten har sedan fyllts i med grå färg. Stenen antas ha nordeuropas enda inskrift på sanskrit och kan ses på Gullvivevägen i Vårdsätra.