Historia

WISTREX

Redan på 15-1600 talet hörde Vistträsk till de s.k. Gäddträsken. Dit hörde också Muskussjöarna, Manjärv, Laukersjöarna, Pjesker, Gråträsk m.fl. Till de sjöarna sökte sig de som bodde vid kusten, på hösten, för att fånga vinterbehovet av fisk.

Vår by omges av många större och mindre sjöar och kan därför med fog kalllas ”sjöarnas by”. Ordet Vist i bya namnet kommer av det samiska ordet för renlav/renföda. Samma ord finns i många namn häromkring, t.ex. Vistbäcken, Vistån, Vistheden, Vistbacka m.fl. Området är känt för sin goda tillgång på renbete och fortfarande betar renhjordar häromkring varje vinter. Träsk är ett annat namn för sjö.

När Gustav Vasa enat vårt land till ett rike, Sverige, upprättade han genom fogdar register, jordeböcker med uppgifter om alla gårdar, byar och skattepliktiga invånare. Det är i en sådan jordebok som vi 1539 första gången hör talas om Vistträsk. Byanamnet stavas då Wistrex. I byn fanns då 9 rökar, gårdar. Den var då störst i det som nu är Älvsby kommun. Ett så stort antal gårdar tyder på att här har funnits fast bosättning ända från medeltiden. De som tog upp jord här var ofta kustbor som flyttat inåt landet för att finna nya odlingsmöjligheter.

De flesta av de genuina släktena i Vistträskområdet hittar sina rötter i Pitebygden. Vistträsk kallades ibland för Kaanans land, d.v.s. bördigt och lättodlat. Den som fick och kunde köpa sig hemman i Vistträsk var att gratulera.

Älvsbyn med omnejd tillhörde vid denna tid Pite socken (kommun) fram till 1874 då Älvsbyn blev egen socken och kommun. Kommunikationerna var bristfälliga och bestod oftast av stigar och kärrvägar. Från inlandet ner till södra Vistträsket, över sjön till Vistbacka, vidare till Korsträsk och slutligen till Älvsbyn gick den gamla kyrkvägen. En väg från Manjärv anslöt i Lappurträsk. De flesta och största transporterna skedde vintertid då mark och vatten var frusna. Häradsvägen mellan Pitå (Öjebyn) och Älvsbyn blev klar 1823, vägen Älvsbyn Korsträsk 1883. Därifrån till Manjärv över Muskus med biväg till Vistträsk 1889.

Järnvägen förbi Älvsbyn klev klar 1893. Laga skifte genomfördes i Vistträsk och byarna runt omkring på 1860-70talen. Det betyder att man sammanförde små och stora åkrar, ängar och skogsskiften till större och färre enheter som kunde brukas mer rationellt.

Från mitten av 1800-talet fick skogen ett större värde. Sågar anlades fram för allt vid kusten och det behövdes timmer. Timmeravverkning för försäljning blev lönsamt. Timmret flottades på sjöar, åar och älvar ner till kusten. Nya yrken uppstod, man blev timmerhuggare, kuskar och flottare. Detta gav inkomst och möjlighet att handla i reda pengar. Det blev också vanligt att man tog på sig avverkningar åt skogsbolag och Domänverket i inlandet. Man låg då i kojor ”oppe-marka” i 3-4 månader tills åtagandet, jobbet var slutfört.

Tjärbränning och kolning har ända sedan 1700 varit en viktig del av försörjningen i norrbottens inland, så också i våra trakter. I takt med att man kunde tjäna pengar på annat sätt minskade jakt och fiske som en del av försörjningen. Man fick närmare till affärer erfersom handelshus anlades i Älvsbyn. Jordbruket behöll dock sitt grepp in på 1950-talet.

Under 1930- och 40-talen fick många arbete i Lavergruvan några mil västerut. Den blomstrade i 10 år och lades sedan ner. Då fick man söka sig andra inkomstmöjligheter.

När vi här talat om Vistträsk så är det ”gamla Vistträsk” d.v.s. den del av området som idag heter Vistträskbyn. Det som idag heter Vistträsk och är centrum för området heter egentligen Vistheden. Där fanns inga hus för 1905 då ett mejeri byggdes. Så småningom tillkom affärer, post, skola mm. Under lavertiden fick den nya byn en blomstringstid. Åkerier och affärer av olika slag byggdes. Bagerier och verkstäder blomstrade. Byn hette dock officiellt Vistheden fram till 1980-talet då Älvsbyns kommun, Vägverket m.fl. trots protester, bestämde att byns namn är Vistträsk. När vi idag talar om Vistträsk menar vi centrum med alla småbyar runt om. Man kan också säga att det är postens 94291-område eller skolans upptagningsområde.