Släthults kvarn

Information om kvarnen. Kvarnen är alltid öppen och där finns stolar och bord. Malning och försäljning av mjöl sker några gånger om året.

Vägen till kvarnen börjar i Norra Släthult vid Calle Rehns ladugård. Vid vägkorsningen Släthult – Burserydsvägen finns skylt. Vägen är ca 1,6 km lång och går utmärkt att köra med bil ända ner till en vändplan där man sedan kan gå några hundra meter fram till kvarnen.Vid kvarnen finns bänkar och bord.

Släthults kvarns historia. Första gången Släthults kvarn finns omnämnd i litteraturen är år 1560. Gustav Vasa lät då upprätta ett register över gårdarnas produktion. Avsikten var sannolikt att detta register skulle bilda underlag för beskattning.

Vid denna registrering fanns i Villstad fem hemman – Arnåsholm, Borlandsbo, Röxbo (Horshaga), Sandseryd och Släthult – som hade kvarnar. 1697 tillsattes kvarnkommissionen för att granska och klassificera kvarnarna i landet. 1 Villstad genomfördes arbetet den 27-29 juli 1697. Det fanns då 20 kvarnar. Där av befanns 7 vara tullpliktiga och 13 husbehovskvarnar. 15 av dessa kvarnar var skvaltkvarnar och övriga var vattenhjuls kvarnar med överfall.

Av kvarnkommissionsprotokollet från 1697 framgår att Släthults kvarn då ägdes av kapten Mustezamp. 1 protokollet skrivs följande: “Den senare kvarnen, nyttjad till Norra Släthult, är på grund av att den är dåligt utrustad med stenar och redskap så ringa, att åboen på några år knappast kunna mala all sin egen mäld. Om den bättre hålles i stånd hade den samma villkor som Svanabo kvarn, då de är belägna vid samma å. Det berättas att detta är en uråldrig kvarn.”

År 1702 fanns i Villstad 25 mjölkvarnar. Under en femårs period hade antalet utökats med 5. Att den skatteläggning som genomförts inte fallit väl ut vittnar en klagoskrivelse från 1702 om. Den insändes av kvarnägarna till Vipperhults kvarn.

1770 sökte Per Jönsson i Svanabo tillstånd till sågbyggnation vid kvarnen i Släthult. Per Jönsson och hans son Håkan Persson byggde med stor sannolikhet sågen. Håkan Persson var för övrigt från 1810 och till sin död Sveriges dåvarande finansminister.

Kvarnen i Släthult var i drift till omkring 1907.

Släthults kvarns restaurering. Restaureringen påbörjades 1987. Bl a har en ny axel med skovlar tillverkats. Ny vattenränna och dammlucka har också tillkommit. Kvarnen har riktats och delar av grunden har bytts ut.

Den 8 oktober 1988 kunde landshövding Gösta Gunnarsson åter inviga kvarnen i fullt brukbart skick. En viktig länk i vår historia kan därför betraktas och demonstreras. Allt detta har blivit möjligt tack vare idogt arbete av kunnigt och yrkesskicklig folk med intresse för kulturhistoria.

Skvaltkvarnarnas historia. Skvaltkvarnar är kända från nästan hela Europa, från västra delen av Mindre Asien, Kaukasus och Altai. Förekomsten av dylika kvarnar i avlägsna trakter av Asien tyder sannolikt på att deras ursprung, liksom hjulkvarnens, är att söka i denna världsdel. I Europa var romarna först att använda hjulkvarnar i början av vår tidräkning. Möjligen har även skvaltkvarnar kommit i bruk hos dem vid denna tid.

Redan under förhstorisk tid anses skvaltkvarnen ha kommit till Norden och under vikingatiden ha införts av nordborna till de av dem koloniserade områdena i England, Irland, Skottland och öarna norr därom. e äldsta dokumenterade bevisen för skvaltkvarnens förekomst i Norden finns i Skånelagen från början av 1200-talet och i andra samtida nordiska lagar.

Skvaltkvarnen vann överallt i hela Norden stor utbredning och kom att spela en mycket viktig roll i böndernas självhushållning. Skvaltkvarnen hade olika namn i olika trakter. Namnet skvaltkvarn med dialektformerna skvalta, skvalpa, skvatta och svatta kommer av skvalta – skvalpa, som betyder stänka, skvätta. De olika namnen har sannolikt uppkommit av att vattnet stod i en kaskad kring drivhjulet när kvarnen var igång. Ett annat namn var enfotakvarn eller fotkvarn. Dessa namn har en något nordligare utbredning och syftar tydligen på den vertikala axeln med drivhjulet. Den senare avses även i det nordhalländska spårakvarn. 1 Dalarna kallades den rätt och slätt kvarn och i Västerbotten strömkvarn och bäckkvarn.

Skvaltkvarnens funktion. Skvaltkvarnen kunde drivas av minsta bäck, bara det fanns fall, och blev därför husbehovskvarn. 1 somliga byar kunde kvarnarna ligga ett tiotal eller flera i rad vid ett lämpligt vattendrag. 1 skogsbygderna fanns i allmänhet bättre tillgång till forsande bäckar och större tillgång på byggnadstimmer än på slätten, där dessa förutsättningar saknades eller fanns i mindre omfattning. Där kunde två eller flera gårdar, eller en by, ha en kvarn tillsammans. Det fanns då överenskomna regler hur malningen skulle fördelas. Ofta reglerades malningstiden efter storleken på gården. Speciellt vid första floden på hösten efter sädens inbärgning samt veckorna före jul (julmjölet) gick kvarnarna dygnet runt.

Brister på vattendrag kunde avhjälpas genom att uppföra fördämningar på ängar eller andra lämpliga ställen för uppsamling av regnvatten. Även i bäckarna hade man ofta större eller mindre dammar om inte, vattenflödet var tillräckligt.

En skvaltkvarnsanläggning består av en fördämning, en ränna av trä som leder vattnet samt ett kvarnhus med inredning. Rännan som också kan vara en urholkad stock skall vara starkt avsmalnande närmast skovlarna, detta för att koncentrera vattnets tryck mot skovlarna. Genom att öppna dammluckan efter dämning rusar vattnet med stor kraft ned till skovlarna.

Skovelaxeln står på ett lager som är fäst i “lättan”. På toppen av skovelaxeln ligger den övre kvarnstenen. Således vilar en stor tyngd på lättan. Lättans höjd kan regleras inifrån kvarnen genom hävstångsmekanism. Härigenom kan den övre stenen frikopplas vid start av kvarnen. Genom att justera hur hårt den övre kvarnstenen vilar mot den undre stenen kan mjölets konsistens ändras.

Den övre kvarnstenen kallas löparen och den undre för liggaren eller understenen. Den spannmål som skall malas läggs i “skruven” som är en trattbehållare ovanför stenarna. 1 botten på skruven finns ett hål och under denna en skopliknande ränna som kallas skon eller skeppet. Skon bringas att skaka genom att den övre kvarnstenen roterar och via en käpp skakar skon. Genom att ändra lutningen på skon ändras matningen av spannmålet till stenarna. Det färdiga mjölet samlas upp i mjöllådan.

Mjölets konsistens beror på hastigheten av överstenen, trycket mellan stenarna, hur mycket spannmål som matas i. Mjölnarens kunskap består i att rätt kunna avväga de olika kombinationsmöjligheterna. Den säd som maldes utgjordes av råg, korn, något havre och bovete samt blandsäd av olika slag. Vete förekom knappast i de riktiga skvaltkvarnsbygderna. Säden måste först torkas innan den kunde malas. 1 södra Sverige gällde detta främst havren och denna kunde ändå inte malas om man hade refflade kvarnstenar.

Var säden dåligt torr var det lätt att “klena” kvarnstenarna. Det innebar att en klibbig mjölmassa fyllde alla refflor och fördjupningar. Detta orsakade extra arbete vid hackningen av stenarna. Det förekom därför att den som orsakat “kleningen” själv fick hacka stenarna.

I vanliga fall hjälptes man åt med hackningen. Detta arbete fick utföras var fjärde dag när kvarnen ständigt var igång. För att kunna hacka stenarna måste den övre stenen lyftas upp och läggas på en för ändamålet avsedd bänk. Stenarna hackades med spetsiga järnhackor, kvarnhackor, som ofta måste vässas. Vid större kvarnar brukade man för detta ändamål ha en egen liten smedja som låg nära kvarnen. Vid kvarnen fanns ibland en ålkista, vilken liksom kvarnen, kunde vara gemensam egendom. Den som var i tur att mala hade då även rättighet att vittja ålkistan. Höstfloden kallades också betecknande nog “ålafloden” på sina håll i Halland.

Hitta aktivitet

Inga aktiviteter