Aron Perssons stuga

Aron Perssons stuga
Lite historia om Arons stuga och dess innevånare
av: Kurt Samuelsson
Första gången Aron Perssons stuga omnämns i husförhörslängderna är år 1880.  Då hade Johannes Persson och hans hustru Ida och sonen Oskar Emil flyttat dit. Johannes och Ida hade gift sig i april 1878. De bodde då i Sännås, innan de 1880 flyttade till Kalset. Stugan låg i ut- kanten av byn och ganska långt från den dåvarande bebyggelsen. Senare delades gårdarna i Kalset och flera hus byggdes också i den norra delen av byn. Stugan låg i skogskanten, norr om den gård som Christer Haraldsson numera äger och ca 200 meter öster om vägen mellan Kalset och Fållinge. Som alla andra backstugor byggdes den på ofri grund och det var vanligt att byborna hjälpte till med virke och annat som behövdes.
Johannes föddes 1839 i Horshaga, men hans mor dog när han var liten och syskonskaran skingrades. Bara Johannes stannade kvar hos sin far och de flyttade runt på olika gårdar och skrevs så småningom på fattighuset som då låg mittemot Brotorpet i Villstad, fast på den östra sidan av Nissan.
Ida Lovisa Svensdotter föddes 1854 på Åtterås Brännesgårds soldattorp, som låg på nuvarande södra industriområdet. Torpet kallades också "Bladens". Där fanns nio syskon och Ida var näst äldst och fick tidigt komma ut som piga på olika gårdar i Åtterås.
När Johannes och Ida vigdes 1878, var Johannes 39 år och Ida 24. De bodde något år i Sännås, innan de kunde flytta till Kalset och allt tyder på att de själva byggde stugan. Johannes hade lärt sig till skräddare, men det var inte alltid som han hade sådant arbete, utan han arbetade också med dikning och nyodling på gårdarna i bygden. Än idag minns man dock honom när han kom hem på kvällarna, bärande sin lilla symaskin i en käpp på ryggen. 
Sonen Emil föddes 1878 men dog endast tolv år gammal, troligen drunknade han i Nissan. Sedan föddes sex söner och slutligen en dotter i slutet på seklet. Aron var näst äldst och föddes 1889.  De flesta av sönerna for till Amerika, någon av dem kom tillbaka, men de andra stannade för gott. Dottern Mina var mycket begåvad och fick av några grannar stöd för att gå på seminarium och blev lärarinna i Färila.  Aron stannade i hemmet ända till sin ålderdom.  Han arbetade med dikning och nyodling på gårdarna i trakten. På 20-talet dikades stora arealer ut med statliga bidrag, så kallade statsdiken. Det var i allmänhet stora diken, som grävdes för hand. Man kan se dem än idag lite överallt i skogarna och på åkrarna. Många av dessa har Aron grävt, ett för oss ofattbart slit. 
Han växte upp under mycket fattiga förhållanden och han levde ett mycket sparsamt liv och kunde också spara pengar. Det berättas att i mitten av trettiotalet fick han hjälp av Edvard Nilsson i Bäckegård att lösa in 10 000 kr. i nästan förmultnade sedlar och sätta in dem på banken. På den tiden var det en mycket stor summa, som väckte stor förvåning. Arons far dog i början av 20-talet och Aron bodde hemma tillsammans med sin mor Ida ända tills hon gick bort under början av 40-talet. 
Under kriget började han arbeta på Skeppshults Gjuteri. Han murade ugnen och fyllde den med kol och järn. Det var kanske det tyngsta av alla tunga jobb på gjuteriet som då var gammalt och låg vid Nissan mitt emot Skeppshults Bruks kontor.  När det nya gjuteriet var klart i Bölaryd slutade Aron. Han var då 67 år gammal och pensionär. Han bodde kvar ytterligare några år, innan han flyttade till ålderdomshemmet i Villstad, där han avled 1955.  Han hade då sparat ihop en ansenlig förmögenhet under sitt strävsamma liv. Ända in i det sista var hans intresse för pengar stort och ibland tog han cykeln och åkte ner till sparbanken och kontrollerade att pengarna fanns kvar. 
Arons minne lever kvar i bygden. Kanske var det inte så konstigt att han blev sparsam, många sa att han var snål. Men han hade upplevt en enorm fattigdom under sin barndom och fortsatte att leva sparsamt hela livet.
Som barn var vi rädda för honom men han umgicks med sina grannar och var ingalunda någon enstöring.  Lite speciell var han ändå och ett häftigt humör hade han ända tills han gick bort.
Huset som Arons föräldrar byggde och som nu står här i hembygdsgården är en sk. enkelstuga. En mycket vanlig bostad för de fattiga människorna på torp och i backstugor i flydda tider.
Fotograf

Sven Jarl

MER INFORMATION

Bildoriginalets beskaffenhet

JPG


Förening:

Villstads Hembygdsförening

Ändrad av: Villstads Hembygdsförening (2017-09-09 18:53:46) Kontakta föreningen
Skapad av: Villstads Hembygdsförening (2017-09-04 14:40:59) Kontakta föreningen