En junikväll 1941, inledde pastor Gustaf Grände sitt korståg mot dansbaneeländet, denna ungdomskultur som ”genom den fria dansen medförde en osund sinneshets, som kan ha påtagliga sedliga vådor”. Förmodligen var det Vessigebro som hade retat upp den gode pastorn, för här fanns inom överskådlig tid inte mindre än sex dansställen. Går man längre tillbaka fanns det åtskilliga fler vilket man kan läsa om i Sven Larssons fina bok:”Vessige och Alfshög. Två socknar i Ätrans dalgång”. Då dansade man även på bron över Ätran, till stor förtrytelse för bönderna i trakten och för statsmakterna kan man förmoda, då detta avslöjade ett administrativt dilemma i poliskåren vilket Sven Larsson utvecklar i sin bok.
Men låt oss stanna i nutid.
På det område som numera är Platåvägen, låg byns idrottsplats och i anslutning till denna en dansbana. Ungdomar från trakten frekventerade detta dansställe. Förutsättningen var, att de bodde på cykelavstånd, men det bodde många ungdomar på landsbygden på den här tiden.
Troligen var det SLU om drev stället. Man tog inget inträde, utan inkomsterna kom genom dansbiljetter, detta innebar att pojkarna fick betala en biljett värd fem eller tio öre per dans. Flickorna dansade gratis. Musiken svarade lokala orkestrar för och det hela var säkert tämligen anspråkslöst, men man lyckades få dit en del kända artister. Bland andra var Edvard Persson där, den tidens Håkan Hellström.
Samtidigt dansade man i Sjönevad, dansbanan låg ungefär där badplatsen är nuförtiden. Det dansades även i ”Magasinet”, alltså förrådsbyggnaden som ligger intill gästgiveriet. Även där var det SLU som stod för fiolerna. Så småningom byggdes dansbanan, som ligger vid sjökanten i anslutning till gästgiveriet.
År 1929 beslutade sig tre driftiga herrar: Ragnar Bengtsson, Adolf Pettersson och Gottfrid Johansson för att bygga en samlingslokal mitt i Vessigebro. I den stora salen kunde man anordna teater- och filmföreställningar men även dans, och det gjorde man. Varje lördag spelades det upp till dans, oj vad det blev populärt. Ätrasalen kunde rymma 400 personer och det var nästan alltid fullt, inte minst beroende på att Pyttebanan hade station precis utanför och släppte av Falkenbergs ungdomar vid entrén. En timma före midnatt gick sista tåget till Falkenberg, så då samlades ungdomarna ihop för hemtransport och kvinnofriden var återställd i Vessigebro.
År 1959 byggdes dansbanan Sjönelund, även denna idylliskt placerad invid Sjönevadssjön, mellan Sjönevad och Svarte Påle. På nytt var det SLU som var på bettet. Det var en så kallad utedansbana där man inte dansade under vinterhalvåret och endast på söndagar. Den var utrustad med alla tänkbara faciliteter, med en rejäl scen, tak över dansbanan och där var servering. Några ”rättigheter” hade man inte, men detta hade man fixat tidigare under kvällen hos Hildur på Ekholmen. På ömse sidor om vägen till Sjönevad hade man anordnat parkering, för nu hade det ökade välståndet även nått ungdomsgruppen, så numera kom man i bil.
Man lyckade genom åren få många populära artister att uppträda i Sjönelund. Dit kom Snoddas, en megastar på den tiden, när han sjöng sin kända ”Flottarkärlek” smalt alla flickhjärtan. Dit kom Tova Carson med Spara sista dansen, men mest kom Lill-Babs. Hon innehar publikrekordet med 869 personer, då var det trångt i Sjönelund och kanske också på Ekholmen. Lennart Böregård var där och kan vittna om publikinvasionen, men på grund av alltför ringa ålder blev han inte insläppt utan fick smyga utanför planket som kringgärdade dansbanan. Han kunde höra Lill-Babs men fick aldrig se henne.
I början av år 1963 kom Lennart Nilsson hem efter avslutad FN-tjänstgöring där han hade tjänat ”storkovan”. Så Lennart hade kapital och han bror Nore hade kontakter och ideér. Tillsammans tog de kontakt med Helge Vrågård och den 19 maj 1963 köpte de Sjönelund av SLU. Lennarts pengar gick åt att rusta upp dansbanan. Det spikades och målades, man byggde ytterligare en scen, en ny entré och till och med en damtoalett, vilket inte hade funnits tidigare. Nu tillkom också ett rejält ”café” även om sortimentet var ytterst sparsmakat. Kaffe och våfflor, korv och bröd samt konfektyrer var det som serverades, men folket hade ju kommit dit för att dansa. Enligt parollen ”Otur i kärlek, tur i spel” hade man även satsat på ett tombolalotteri, där den försmådde kunde pröva lyckan.
I juni 1967 slog man upp portarna för en ny företeelse i nöjeslivet. I ett uthus på Solhem, intill Katrinebergs Folkhögskola startade man ett Diskotek, eller Discotheqe som man behagade kalla det. Det var Club Myzac som startade med buller och bång.
På invigningen hade man frångått diskoteksidén och hade levande musik, Helsingborgsorkestern Shades of Blue spelade dagen till ära. Club Myzak var mycket populär men blev inte särskilt långlivad eftersom polismyndigheten upptäckt att det florerade narkotika där, varpå man helt sonika stängde stället.
Fortsättning