Den stora flytten

Från Lusatorpet till Katrineberg

Så kom Sven-Åke till världen 1938 i Larsagård i Köinge, ett hus som var uppfört på 1700-talet, i avsaknad av elektricitet, vatten och avlopp och köksspis. Det fanns en bakugn och en öppen spis krönt av en uppsvängd spiskåpa, den vackraste i Sverige enligt Albert Sandklef, den store folkminnesforskaren.

Så Sven-Åke har alltså upplevt en stor del av den utveckling som skett i Sverige under 1900-talet. Under hans livstid startades och avslutades andra världskriget, betald och lagstadgad semester infördes, Lilla Edet började sälja kräppat toapapper på rulle, så man slappa gnugga sidorna i Åhlens katalog, automobilen blev var mans, eller var familjs egendom, han fick höra Karusellen och Hylands hörna  i rundradion och sen kom televisionen med fotbolls VM och Hylands hörna och nu började livet bli krångligt. Antennen skulle oupphörligen justeras för att undvika ”myrornas krig” som dålig mottagning benämndes i folkmun, vardagsrummet skulle biografmöbleras och mörkläggas och alla beordrades att vara tysta. Sveriges Radio började sända stereofoniskt ljud och fick därför uppfostra svenska folket att sitta på ett bestämt avstånd från radioapparaten så att ”ljudet nu skall komma från den vänstra högtalaren…” Så kom transistorradion och Sony Walkman och Super 8:an och hemdatorn och sen LapTop och Iphone och folk lärde sig att umgås via Sociala Medier och Gu´ vet hur det skall sluta…

Larsagården, i Lustorps by i Köinge byggdes på 1700-talet. Ursprungligen var det två gårdar som var byggda tillsammans i i ryggåsstil. Båda ägarna hette Lars; Andersson och Nilsson så det blev naturligt att kalla det Larsgård. De byggde uthusen så att de kringgärdade gårdsplanen, till skydd mot rovdjur och våldsverkare. I mitten av 1800-talet var det hyfsade tider varför den ene ägaren byggde ett nytt bostadshus, men på samma plats. Han övergav då ryggåsstugan och byggde ett lofthus därav den unika stilblandningen.

1916 blev Larsagården en gård genom att Charlotta Bengtsson köpte båda gårdarna och slog samman dessa. Hon bedrev djurhållning där fram till 1930 då Johan och Amanda Svensson tog över. Man trivdes väl i de gamla husen, men i slutet av 1930-talet hade de tjänat ut sin roll och 1939 uppfördes nya uthus och ett nytt bostadshus några hundra meter därifrån.

Men Larsagården var alltför unik för att förfaras så hela anläggningen togs över av Hallands Hembygdsförbund. Avsikten var att bevarad den på dess ursprungliga plats. Efter en viss renovering användes husen som vandrarhem. Det slog dock inte så väl ut, det låg långt från allfartsvägarna (det var ju långt innan GEKÅs hade startat sin verksamhet) och att starten skedde under krigsåren hade väl sin betydelse. Då kom planerna på att flytta gården till en mer central plats i länet.

Det blev beslutat att Katrineberg skulle bli det nya sätet för gården. Att det blev Katrineberg beror nog på drivkrafterna från riksdagsmannen Anders Pettersson i Dahl och rektor Thorsten Åberg. Albert Sandklef bidrog också till detta. Landstinget driver folkhögskolan och meningen var att gården skulle utgöra åskådningsmaterial i undervisningen. Därför fick också landstinget ta en stor del av ansvaret vid flytten.

Anders Pettersson i Dahl

Själva flytten ägde rum 1958 - 59. Det var byggmästare Karl Andersson från Träslöv som fick det hedersamma uppdraget att utföra den. Det var ett komplicerat arbete, husen fick monteras ned stock för stock, märkas upp så att de hamnade på rätt plats när man satte ihop det igen. Viss delar var så angripna av röta att man fick plocka ned andra hus av mindre kulturellt värde och ta virke därifrån. Karl Andersson fick 100.000 :- för sitt arbete och då byggde han om en del av lofthuset till en mindre lägenhet som var avsedd till vaktmästarbostad.

En av Anders Petterssons storhet var hans förmåga att samla in pengar till projektet. Han lyckades får in 130 000 kronor, hur mycket det motsvarar i dagens penningvärde vet jag ej, men att det var en ansenlig summa står utom all tvivel. Av dessa hade Vessigebros storkommun satsat 2000 kronor, ett beslut som senare återkallades efter ett stormigt informationsmöte på Katrineberg i november 1957.

Det hade väckts opinion mot placeringen av Larsagården. Ett skäl var att ”den monumentala effekten av skolbyggnaden” skulle störas. De två lägerna formerades raskt, på ena sida Pettersson i Dahl och rektor Åberg och andra sidan ”bygdeopinionen” under ledning av magister Helmer Åkesson, understödd av Anders Nilsson, Kungsgård, Axel Wattsgård, Ernst Carlsson och Gustav Johansson, Betet, Alfshög. I sitt inledningsanförande liknade Åkesson Pettersson i Dahl vid Adolf Hitler och menade att denne önskade att han skulle hälsas med ”Heil Anders”. Remarkabelt med tanke på att det endast var ett sekel sedan andra världskriget slutade. Nåväl, Åkesson gav sig inte utan i ett fränt inlägg gav han sig på rektor Åbergs privatliv och dennes familjeförhållanden. Rektorn lät därmed meddela att han inte längre önskade deltaga i debatten.

Efter tre timmars hätska utfall framlade opinionen en resolution, som efter votering blev resultatet av mötet.

Resolutionen gav dock inget resultat utan Larsagården blev uppförd på dess nuvarande plats utan att nämnvärt störa den vackra och monumentala skolbyggnaden. 8 juni 1959 var den redo för invigning vilken förrättades av Hallands hertig prins Bertil. Man hade skramlat ihop ett  helt gäng celebriteter, landshövding Reimer Johansson, styresman för Nordiska Museet Gösta Berg, ägaren till Nissaströms Bruk Edvin Berger med sonen Carl Magnus Berger samt Pettersson på Dahl och rektor Åberg förstås. Talen avlöste varandra i ”ökenhetta” vilket fick deltagarna att försöka hitta skugga. Så småningom var det rektor Åbergs tur, i sitt tal fick han meddela att skolan bjöd på kaffe, men hade endast resurser att  servera 500 personer. De 200 som blev utan var kanske lika glada att slippa ytterligare exponering i den gassande solen.

Så hade Katrineberg en 1700-tals stuga, att använda i  sin undervisning, till olika kulturevenemang, till föreningsmöten, till midsommarfirande och allsköns evenemang. Nämnas bör väl Fritiof Bengtsson och Erland på Bergs Bondessons kvällar och Ruben Fågelqvist med hustrun Kerstin som på ett formidabelt sätt skötte värdskapet under många år.

-Det var för väl att de tog hand om byggnaderna, för eljest hade de fått stå och ruttna ner, säger Amanda Svensson, när hon intervjuades i Hallands Nyheter inför sin 90 årsdag 1967. Hon hade själv bott i Larsagården mellan 1930 och 1939 och enligt tidningsreferatet ”legat i de gamla bålasängarna och varit husmor i den gård som allmänheten nu senast i samband med Chrounschoug-filmen i TV fått stifta bekantskap med.”  Nu är det dags för nästa renovering så region Halland har påbörjat lagningen av de skador som tidens tand åstadkommit i den gamla byggnaden. Så att den ”ståtligaste gåvan som hallänningarna har fått”,enligt Lantmannatidningen, får stå kvar och påminna om det svenska bondesamhället.

Ett stort tack till Stellan och Bodil Johansson som varit mig behjälplig med sakkunskap om den gamla Larsagården.