Igår flyttades en stenhäll till hembygdsstugans tomt. En helt vanlig sten, tycker de flesta. Men arkeologen Göran Bengtsson ser så mycket mer! För 30 år sedan upptäckte han skålgroparna.
Ett stort tack till Bengt (och hans snart 50-åriga maskin) och till Harry samt Göran vilka hjälpte till med flytten!

Så här beskriver Göran stenen:

"I början av 90-talet upptäcktes en häll med s.k. skålgropar eller älvkvarnar som det mer korrekt heter. Hällen låg, då på kanten av en bergsskärning vid sidan av vägen förbi Hembygdsstugan i Vabränna, på motsatt sida om fastighet Vabränna 2:27.

"Vid samtal med den tidigare fastighetsägaren ”Kämpa-Ivar” menade han att hällen hade ingått i en raserad ”jordkällare” på tomten men skulle ha blivit flyttad, först till att ligga vid gärdesgårdsmuren men senare till andra sida vägen i samband med vägarbeten.

”Kämpa-Ivar” var medveten om att det fanns älvkvarnar på hällen och ville att den skulle skyddas.

På hällen finns det 7 st tydliga gropar och ytterligare en till mer osäker.

Hällens placering var alltså inte ursprunglig och dessutom låg den på en plats som gjorde det svårt att se den, så hösten 2020 kom det på förslag från föreningen att hällen borde flyttas till en mer synlig och skyddad plats inne på hembygdsstugans trädgård samt dessutom bli ett välkommet tillskott till samlingarna.

Ansökan till länsstyrelsen om en flytt gjordes, eftersom den räknas som en fornlämning, och ett halvår senare hade vi vårt tillstånd.

En älvkvarn eller skålgrop är en grop, eller flera gropar, som huggits ut med en knacksten eller mejsel. De finns på rundhällar och förekommer ofta i anslutning till hällristningar. Älvkvarnar räknas från perioden mellan yngre stenålder och äldre järnålder och är därför mycket svåra att datera mer exakt än så.

Särskilt vanligt är att de förekommer på stenkammargravarnas takhällar och det är spännande att spekulera i om att denna kan ha sitt ursprung i t ex en gånggrift som stått häruppe i Vabränna, kanske liknande den vid Rumpelösa Kyrka i Kvarome.

Hur de använts är osäkert, men man kan tänka sig att de användes som offerskålar, men det är också möjligt att det var själva huggandet i sig av en skålgrop som hade rituell innebörd då de ofta förknippas med kultplatser, både dödskult och fruktbarhetskult.

Skålgropar har använts så sent som på 1900-talet av kloka gummor: ”Bybor mindes, hur gumman från grannbyn Gådi brukat gå dit och smörja: ”- Se, jag smorde, berättade änkan Tilda, för gubbens ben, som svullna. Först smordes bena hemma ve spisen. Nie torsdagskvällar å rad skulle de vara, och för var gång sa man: Jag smörjer ben å inte sten.

Sen geck man ut i skymningen. En feck inte säja någe, ifall man mötte nån. Och tri hål på älvkvarn skulle smörjas me en osaltad fläsksvål, tri gånger i vart hål, för varje smörjning sa' gumman:

"Jag smörjer sten för att läka kött och ben.”