Kungsörs Hembygdsförening

Kungsörs Hembygdsförening har gett ut flera böcker under årens lopp. De ger också ut årsskriften Särimner. Nedan presenteras flera av deras böcker, samt i slutet en närmare presentation av boken om Kalklinbanan som gick mellan kalkbrottet i Forsby och fabriken i Köping. Boken om kalklinbanan är framtagen av Kalklinbanans vänner.

Kungsör- Kungsgård och samhälle. Arvid Hamrin. 1951. 48 sidor.

Hembygdsföreningens årsskrift Särimner från 1986 till 2021, ca 55 sidor per styck.

Med portfölj och ritstift. Maj Odelberg om Olof Hermelin. 1993. 8 sid.

Ett historiskt landskap. Pekka Hedin. 1997. 120 sidor.

Kungsör- En hembygdsbok. Redaktör Carl Salomonsson. 1971. 166 sidor.

Friska vindar. Bernt Andersson. 1985. 88 sidor.

Kungsör 450 år. Bengt Sörberg. 1988. 31 sidor.

Kungsör 1900–1950. Bernt Andersson. 2013. 300 sidor.

Kungsör 1950–2000. Bernt Andersson.  2017. 280 sidor.

Kungariket Kungsör. Knut Barr. 2008. 307 sidor.

Kungariket Kungsör 2. Knut Barr. 2009. 287 sidor

Kalklinbanans vänner

Kalklinbanan - Från kalkbrott till fabrik. Knut Barr. 2018. 156 sidor.
Föreningen Kalklinbanans Vänner har utkommit med en bok som handlar om anläggningens uppbyggnad, drift, reparationer och rivningen efter 73 år. Boken är rikt illustrerad med gamla och nya bilder och berättelser från dem som arbetat med den. Boken var nominerad till Årets hembygdsbok 2020. Kalklinbanans vänner är medlemmar i Södermanlands Hembygdsförbund.

Cementförbrukningen i Sverige ökade allt mer på 1930-talet och man behövde bygga en ny cementfabrik för att tillgodose det ökade behovet. Först tänkte man bygga den på Gotland. Det spända läget, med risk för avspärrning eller krig, gjorde dock att man istället beslöt att placera fabriken i Mälardalen. Fabriken måste ligga nära en hamn för tillförsel av kol till roterugnarna och för utlastning av färdig produkt. Där måste också finnas tillgång till landsvägar och järnväg och också finnas fungerande skolor, kyrkor affärer, biografer osv. till den personal som måste flytta dit. Dessutom måste det finnas lera som behövdes för cementtillverkningen. Man kom fram till att Köping var en lämplig plats som motsvarade dessa krav.
Till cementtillverkningen var kalk en mycket viktig beståndsdel. Den hittades i Forsby i Vingåkers kommun, cirka fyra mil från Köping.

I Köping fanns landsvägar och tre järnvägar. Där fanns djuphamn för import av kol och gips och där fanns lera som behövdes för cementtillverkningen. Köping var ett fungerande samhälle med det som folk bör ha tillgång till.

I januari 1939 började Skånska Cementgjuteriet uppföra fabriksbyggnaden med roterande ugnar för tillverkningen. För transport av kalkstenen de fyra milen från Forsby till cementfabriken i Köping fanns flera alternativ. Med båt, bil eller nybyggd järnväg mellan de båda orterna. Inget av dessa alternativ kom till användning. Man beslöt istället att bygga en linbana som kunde transportera 94 ton kalksten varje timme. Banan byggdes under brinnande krig då det var brist på stål, gummi, bränsle osv. Till bygget kom rallarfolk som inackorderades utefter linbanas sträckning. Varje dag fick de ta sig ut till byggplatserna. Det var brist på bränsle och få bilar igång. Man måste cykla, ibland flera mil. Under de stränga krigsvintrarna cyklade de ändå, så länge det inte var kallare än minus 25 grader. Trots dessa besvärligheter lyckades man bygga hela transportapparaten på drygt ett år. Nu är den ett tekniskt intressant kulturminne med ett fascinerande museum.