Historik över Värmlands Hembygdsförbund

Det var i mars 1921 som organisationen Värmlands Hembygdsförbund skapades. Sedan dess har det gått hundra år och lite till. Från en blygsam men optimistisk start har den värmländska hembygdsrörelsen med sitt tätt knutna nät av lokala – oftast sockenbaserade – föreningar och sitt medlemskap i riksorganisationen Sveriges Hembygdsförbund vuxit till en av de stora folkrörelserna i landskapet. 

Det finns anledning att fira att det blivit så och det gör vi bland annat genom att ge ut den här boken, som förmedlar berättelserna om vad hembygdsföreningarna gjort och gör idag. Det blir en mosaik av historier som alla präglas av en stor idealitet och nyfikenhet på den egna bygdens människoöden, förr precis som idag. Hembygdsrörelsen finns for att la människor att samlas kring intressanta saker förknippade med den egna bygdens liv. Den är kulturell och ofta museal, men minst lika mycket fyller hembygdsföreningen en social funktion. Folk behöver träffa folk och hembygdsgården är en trygg, neutral plats for sådana möten. 

De omkring hundra föreningarna och deras historia spelar huvudrollen i boken. Vi vill dock inledningsvis också berätta något om hembygdsförbundet, som alltså är samorganisationen för de allra flesta av de lokala hembygdsföreningarna. Förbundet har ett rikhaltigt arkiv, förvarat vid Föreningsarkivet i Karlstad, där man kan leta för att få fakta i målet. Undertecknad har gjort stickprov i protokoll och årsberättelser för att la det nödvändiga underlaget till de här inledande raderna.

Jag har koncentrerat genomgången till åren sedan sekelskiftet och framåt. Det beror på att jubileumsböckerna från 1991 och 2001 – varom lite mer nedan – redan har gedigna skildringar av utvecklingen under 1900-talet. Utifrån vad som sägs där tar vi dock upp några punkter av betydelse också från starten och framöver.

Pionjärerna

Den viktigaste källan till kunskap kring den värmländska hembygdsrörelsens historia återfinns i jubileumsboken från 1991. Här är det Sven Edén, dåtida kassör i Värmlands Hembygdsförbund, som för ordet.

I sin historik berättar Edén att det var på det pampiga Rådhuset i Karlstad som hembygdsförbundet skapades. Det skedde alltså 1921 och som förste ordförande valdes Per Clarholm, chefsläkare på lasarettet i Karlstad. Vid sin sida som sekreterare fick han skalden m.m. Wenzel Björkhagen från Hammarö. Kulturprofilen Valdemar Dahlgren på Ingesund i Arvika var också med från början, liksom Svante Påhlsson – den idérike sågverksmecenaten som tillsammans med sin hustru Greta med tiden skapade den än idag välbesökta skulpturparken kring familjens hem vid Rottneros i Fryksdalen. Förbundet hade stora planer i en tid av ny optimism efter det stora kriget och det visade sig inte minst i det allra första numret av skriftserien Värmland vår hembygd, utgivet 1923.Verklig fart fick man dock inte förrän från 1928 och framåt.

Att hembygdsintresset frodades i Värmland vid den här tiden råder det dock inget tvivel om. Några lokala föreningar med intresse för det äldre samhällets föremål och minnen kom till än tidigare än förbundet. Pionjärer i Värmland på det här området var Västra Värmlands Fornminnesförening i Arvika (1904) och Hembygds- och Fornminnesföreningen Nordmarksstugan i Töcksfors (1911). Båda föreningarna lever i högönsklig välmåga än idag.

Under 1920-talet blev föreningarna så många fler. Hembygdsföreningen i Ransäter bildades 1921. Året därpå tillkom föreningar också i Lekvattnet, Filipstads bergslag och Karlskoga bergslag. Andra snart hundraåriga föreningar är de i Alster, Väse, Hammarö, Järnskog, Mangskog, Gräsmark, Sunne, Dalby, Fryksände, Vitsand, Östmark, Ekshärad, Sunnemo, Brattfors och Kristinehamn (med Varnum). Även Värmlandsnäs och Gillbergs härads föreningar skapades under den här epoken; de omfattade vida bygder och kom snart att knoppas av till mindre föreningar för Säfflebygden och för Gillberga-Långserud.

Man inspirerade uppenbarligen varandra: kan grannarna så kan vi! Det fanns dessutom också en rad ofta anlitade föredragshållare av betydelse får föreningsbildandet Valdemar Dahlgren nämns gärna som talare när hembygdsföreningar skulle bildas och han kom att förbli en portalgestalt inom rörelsen i hela sitt långa liv. Hans skapelser vid Ingesund utanför Arvika, folkhögskolan och folkliga musikskolan (numera med högskolestatus som en del av Karlstads universitet), var också under decennier viktiga mötesplatser för många människor i Värmland med kultur- och hembygdsintressen. Ingesund är en lika viktig kulturmötesplats idag. Andra personer med folktalarstatus var sådana som museichefen Helge Kjellin,
förbundets sekreterare folkskolläraren Sigurd Gustavson och hans efterträdare på sekreterarposten Sven Hellqvist. Deras namn återfinns påfallande ofta i de allra första protokollen för olika hembygdsföreningar. Kjellin, Gustavson eller Hellqvist kom och höll tal och därefter beslöt man att bilda sin förening.

Att bevara

Föreningarna kom att skapa hembygdsgårdar och fylla dem med allsköns föremål med anknytning till den egna bygdens historia; en annan gren av verksamheten blev fester vid t.ex. Valborg och midsommar. Förbundet hade ingen egen gård, men engagerade sig tidigt i bevarandefrågor av allehanda slag. Det kom inte minst att handla om att värna hotade kulturmiljöer, sådana som kvarteret Almen i Karlstad, von Echstedtska gården i Kila, marknadsbodarna i Nysäter och fornminnesområdet vid Hammar på Hammarö. I samtliga av dessa fyra fall ledde aktionerna till framgång och i fallet Hammar blev Värmlands Hembygdsförbund till och med markägare av fornminnesområdet – och är så än idag. Det fanns också ett starkt intresse för naturskyddet, särskilt under 1960-talet när den miljöengagerade landshövding Rolf Edberg satt som ordförande i förbundet.

Amerikaemigrationen

Under tiden fram till 1991, när Sven Edén skrev sin historik, hann det förstås hända mycket inom den värmländska hembygdsrörelsen. Något om de olika satsningarna och samarbetsprojekten vill jag särskilt nämna här.

Ett av de initiativ som kom att ta bestående betydelse var engagemanget får att uppmärksamma minnet av den stora emigrationen till Nordamerika. Det var framförallt den mångårige sekreteraren Sigurd Gustavson som drev frågan. Han fick med sig Värmlands Hembygdsförbund att, tillsammans med Logen Karlstad av Vasaorden av Amerika, bilda det som kom att kallas Emigrantregistret. Detta var 1960 och organisationen var den första i sitt slag i Sverige. Många hembygdsforskare kom att engagera sig i strävandena att dokumentera ödena får varje enskild emigrant från Värmland. Emigrantregistret utvecklades till en institution som också fick egna anställda. Under nästan 60 år kom verksamheten att vara ett av landskapet Värmlands starkaste kulturella varumärken. Samlingarna av brev, fotografier, släktutredningar och databaser kom att bli enorm och en stor resurs inte minst för det lokalhistoriska arbetet och för den växande släktforskarrörelsen. Emigrantregistret blev också en brygga över Atlanten när vänortssamarbete mellan Värmland och USA:s svenskbygder skapades; det mest livaktiga över åren har förmodligen varit det mellan Munkfors och staden Lindsborg på Kansas prärier. En annan sidoeffekt av dokumentationsarbetet blev utvecklandet av flera bygdespel med emigrationstema, som i Blomskog och Bjurtjärn, och det publika skådespelet under Filibjurveckan i Filipstad med iscensättningen av det amerikanska inbördeskrigets sammandrabbning mellan uppfinnaren John Ericssons Monitor och sydstaternas stolthet skeppet Merrimac. Allt med dunder och brak ute på den idylliska sjön Daglösen!

Under 2000-talet kom Emigrantregistret att ombildas och byta namn vid flera tillfällen. Den operativa verksamheten avvecklades 2019 men det ovärderliga dokumentationsmaterialet ägs av den fortfarande existerande organisationen som numer har namnet Kinship Center. Arkivmaterialet förvaltas och förvaras av Värmlandsarkiv i Karlstad.

Hembygdskunskap och lokalhistoria

Hembygdskunskap blev redan på 1920-talet ett ämne i folkskolan. Den inriktningen på att lära känna sin bygd var förstås i linje med strävan att lära känna sitt land. Många av initiativtagarna till hembygdsföreningarna var lärare och satsade på det vi numer kallar lokalhistorisk forskning också i föreningslivet. Det märktes genom tillkomsten av en lång rad sockenböcker, där bygdens historia blev sammanfattad, ofta för allra första gången. Isak Stakes bok om Värmskog kom redan 1916 och inspirerade andra. ”Fryksdalspojken” Linus Brodin var en hembygdsforskare som for från bygd till bygd och skrev böcker på uppdrag; hans forskningsmaterial är en guldgruva till kunskap om Värmland och tillgängligt vid Föreningsarkivet. Nils Helger skrev om bland annat Gåsborn, Nathan Hedin om Fryksdalen och så vidare – listan över värmländska hembygdsforskare kan göras lång. Värmlands Hembygdsförbund deltog i inspirationsarbetet bland annat genom forskarkurser ihop med den akademiska sakkunskapen vid Värmlands nation i Uppsala.

Kursverksamheten fortsatte i samverkan med inte minst de värmländska arkiven. Viktiga i det sammanhanget var ambitiösa kurser åren 1988–1989 om konsten att skriva hembygdslitteratur. Kurserna hölls vid Geijersskolan i Ransäter och resulterade snart i en ny våg av böcker ute i socknarna. Utifrån kurserna växte det dessutom fram en lokalhistorisk kurs vid Högskolan i Karlstad samt en egen värmländsk lokalhistorisk förening. När den lokalhistoriska föreningen sedermera avvecklades år 2006 blev Värmlands Hembygdsförbund dess ”arvtagare”.

De stora kartläggningarna av bygder har hembygdsrörelsen sysslat med under alla sina hundra år och värdefulla böcker och mindre skrifter kommer ut i ett ständigt flöde: sedan 1970-talet kan man följa allt vad som skrivs om olika delar av Värmland genom tidskrifterna Wermlanclica/Wermlandiana, som utgivits av Föreningen Värmlandslitteratur. Värmlands Hembygdsförbund var också under ett antal år på 1980-och 1990-talen medutgivare av Wermlandica, som då växt ut till en årsbok med värmländskt lokalhistoriskt tema. Wermlandica har återuppstått under de allra senaste åren i ett nytt samarbetsprojekt mellan de värmländska kulturarvsorganisationerna. Värmlands Hembygdsförbund är en av samarbetspartnerna.

Torpen och släktgårdarna

Hembygdsförbundet i Värmland har också försökt att lansera särskilda dokumentationsprojekt kring sådant som hållit på att glömmas bort ute i våra bygder. Ett exempel var när man under 1970-talet hakade på initiativ från det dåvarande Riksförbundet får hembygdsvård om att rädda torpens och torparnas historia får eftervärlden. En rikskonferens om torpinventering hölls i Gillberga, där den kanske mest omfattande dokumentationen i landskapet kom att genomföras – hembygdsforskaren Ivan Johansson ledde studiecirklar kring bygdens alla torp, backstugor och jordkulor under ett antal år. Resultaten av forskarmödorna samlades i fem böcker, med uppgifter om över 500 småställen som en gång i tiden funnits i socknen.

Omkring 1990 samlade hembygdsförbundet upp intresset i Värmland i ett projekt där aluminiumskyltar med information om försvunna torpställen producerades till en rimlig kostnad får intresserade hembygdsföreningar. Tusentals sådana skyltar kom därefter på plats ute i skogarna, till glädje får människor på vandring och till hjälp får skogsbrukare som ville skydda de kvarvarande rösena vid avverkningar.

Långt tidigare hade man också intresserat sig får de äldre bondgårdarna och deras historia, genom att premiera människor som drev släktgårdar. Släktgårdar – med minst tvåhundra års historia i en och samma släkt – uppmärksammades redan på 1920-talet av Jordbrukarnas Ungdomsförbund och vid den stora Värmlandsutställningen i Karlstad 1929. År 1955 skapade Värmlands Hembygdsförbund hederstecknet. Vindflöjeln, ett vackert smidesarbete med Värmlandsörnen som symbol att sätta på taknocken på den premierade gården. Utdelandet av hederstecknet sker än idag i samband med förbundets årsstämmor.

Ortnamnen och hembygdskartan

Ytterligare ett exempel på större lokalhistoriska satsningar var 1980-talets kurser kring ortnamn som riskerade att glömmas i takt med jord- och skogsbrukets förändring och en ständigt pågående avfolkning av många bygder. Det gällde alltså att i studiecirklar och genom intervjuer med äldre människor dokumentera vad man i trakten kallade bäckar, stigar, stora stenar, ängsmarker och annat – platser som varit får små får att i allmänhet ha uppmärksammats av de lantmätare som kartlagt landskapet. I en hel del fall resulterade arbetet i ovärderliga sammanställningar, gjorda i sista sekunden: det skrevs böcker eller producerades utställningar om detta i till exempel Dalby, Nyed och Borgvik.

Att förbundet också engagerade sig i utgivningen av den så kallade Hembygdskartan i början av 1990-talet låg i linje med intresset får ortnamn. Den unika ekonomiska kartan från 1880- och 1890-talen trycktes i ett projekt tillsammans med Värmlands museum och Studieförbundet Vuxenskolan, en stor satsning som också Nya Wermlands-Tidningen stöttade.

Slöjd och hantverk

Det praktiska arbetet med att skapa och bevara gårdsmiljöer har alltid varit en huvudfåra får hembygdsföreningarnas arbete. De flesta föreningar har hus att samlas i för samkväm och fester. Det är också vanligt att man skaffat omfattande samlingar av föremål, vilket har gjort hembygdsgårdarna till lokala museer. Många har samlat på ”allt” gammalt, vilket kan ha gjort det svårt att hålla ordning på hur föremålen egentligen använts – och vilken historia de har att berätta. Hembygdsrörelsen har samlats till många kurser och konferenser för att diskutera vård och systematisering. Det har också varit viktigt att hålla hantverken och kunskapen om dem levande.

Hembygdsförbundet har samverkat med organisationer som Hemslöjden och Värmländska Ungdomsringen, där hantverket varit än mer i fokus. Det har bland annat skett inom ramen får det som kallats Dräktrådet. Under vissa perioder har intresset för det textila arvet varit särskilt stort. Som ett led i att skapa sin egen profil ute i bygderna har man forskat i äldre tiders klädedräkt. Studiecirkelarbete har ofta lett till framtagandet av en särskild sockendräkt som sedan har kunnat sys upp av de som velat bära den. Värmland är bland de mer heltäckta i Sverige på sockendräktsområdet. I ett fåtal fall – som i Dalby och Norra Ny – har dräkterna funnits kvar i en obruten tradition, i de flesta bygder är de istället nyskapelser utifrån fynd av textilfragment i garderober och på vindar. Dräktparaderna brukar vara populära inslag i samband med hembygdsföreningarnas sommarfester. En särskild satsning på att visa upp det textila kulturarvet gjordes i samband med riksstämman i Karlstad 2011, då sockendräkter från hela landet visades upp.

Kurser i äldre hantverk har arrangerats vid behov, till exempel i den ädla konsten att slå med lie eller att bygga en skygård. Det industriella arvet har länge varit satt på undantag i hembygdssammanhang, men med det sagt finns det åtskilliga undantag. På många hembygdsgårdar har man också maskiner och annan industriell historia att visa upp. Det är huvudpunkten i verksamheten inom föreningen Ångrike i Fryksdalen och en väsentlig del av vad man visar vid de många hembygdsgårdarna i Bergslagen. Under 1970-talet skapades också en särskild industriminnesförening för att rädda sådant som nedlagda hyttor och gruvlavar från förfall. Ett stort industriellt kulturarv vårdas inte minst på ett sakkunnigt sätt inom föreningen Gamla Bruket i Munkfors.

Fester, dans och musik

En viktig del i skapandet av hembygdsgårdarna var att göra dem till attraktiva samlingspunkter i bygden. Utöver allt praktiskt arbete med byggnader och samlingar kom många hembygdsgårdar redan tidigt att bli levande arenor för musik av alla de slag: dragspel och fiol har kanske alltid varit instrumenten som angett tonen i hembygdssammanhang, men variationsrikedomen har varit stor och sådant som nyckelharpa, näverlur och säckpipa kan också höras över gårdstunen. 

Värmlands Spelmansförbund har varit en given samarbetspartner för hembygdsrörelsen och många lokala spelmansstämmor har under alla år hållits vid hembygdsgårdarna. Den största av dem alla har Ransätersstämman kommit att bli och i Ransäter har också tusentals dragspelare från när och fjärran samlats till en egen festhelg under somrarna. Många föreningar har byggt upp sina egna dansbanor i anslutning till hembygdsgårdarna och dansbandsmusiken har definitivt sin plats i många värmländska hembygdshjärtan.

Folkdanserna kom också att bli en del av vad hembygdsföreningarna ägnat sig åt. Inom det området utvecklades många egna folkdanslag, som haft kurser och uppvisningar i samband med hembygdsfester och vid andra tillfällen. Värmländska Ungdomsringen blev till en samlande organisation inom området, som Värmlands Hembygdsförbund har haft ett gott samarbete med. Det har varit svårt med nyrekryteringen till de traditionella folkdanslagen under de senaste decennierna, men dansen som sådan har inte tappat i popularitet och utövas också fortsatt på en hel del hembygdsgårdar runtom i landskapet. Ringlekarna runt midsommarstången är till exempel ett givet inslag i verksamheten.

Hembygden och framtidsarbetet

När hembygdsrörelsen etablerades i början av 1900-talet handlade det förvisso för många om att rädda det gamla, det som man såg hotat av en ny tids teknik och av att människor blev mer rörliga – och därmed mer mottagliga för nyheter. Industrialisering, urbanisering och emigration omskapade villkoren för alla. Men det fanns också redan från början ett påtagligt intresse av att försöka påverka utvecklingen och att verka för att bygderna skulle få en lycklig framtid – hembygdsgården och arbetet med det unikt lokala skulle göras lockande också för uppväxande släkten. I och med hoten gentemot kultur- och naturvärden ökade engagemanget att motverka vad man uppfattade som förstörelse av livsmiljön. De framgångar man hade – genom att till exempel kunna vara med och rädda kvarteret Almen i Karlstad eller fågelmiljön runt Gillbergasjön – skapade också ny entusiasm. Hembygdsrörelsen betydde något för samhället i stort!

När Hela Sverige ska leva-kampanjen drog igång 1988 var den svenska, och värmländska, hembygdsrörelsen en av de viktigaste aktörerna. I ett budkavelprojekt samlade Värmlands Hembygdsförbund in budskap från alla delar av Värmland till ett framtidsmanifest som kom att omfatta ett hundratal trycksidor. Många hembygdsföreningar kom att fortsätta på den inslagna vägen och bli aktiva i frågor kring samhällsplanering – var skulle vägar går, vilka insatser behövdes för barnomsorg och äldrevård och mycket annat. I Blomskog samlade man bygdens folk att röja sly längs sjöstränder och utsiktsplatser, i Rudskoga har man i nutid organiserat sig för att bygga en dryg mil av cykelväg för att barn och vuxna skall kunna få en trygg samfärdsel fram och tillbaks till skolor och arbetsplatser. Det finns många sådana exempel runtom i Värmland. Hembygdsföreningarna står sällan ensamma i samhällsarbetet, men man samverkar med andra när det behövs, för att samla bygdens folk för något viktigt. Erfarenheten har visat att en aktiv hembygdsförening också ses som betydelsefull för kommuner och länsmyndigheter att ha som samtalspartner.

Samverkan

Värmlands Hembygdsförbund skapades en gång i tiden som ett samlande organ för den framväxande lokala hembygdsrörelsen. Från början var det inte självklart att organisationen alls behövdes, men organisationsformen är numer sedan länge stadfäst. Hembygdsrörelsen drivs lokalt av självständiga föreningar, som blir medlemmar i hembygdsförbundet av olika praktiska skäl: för att få kontakter med andra föreningar, för att få del av kurser och konferenser i frågor där man behöver stöd och hjälp, för att få en ökad styrka i frågor som berör hot mot och utveckling av den egna livsmiljön. Hembygdsförbundet är i sin tur en självständig medlemsorganisation i det som numer heter Sveriges Hembygdsförbund – en organisation som, under en rad olika namn, funnits sedan 1916. År 2011 stod hembygdsförbundet som värd för Sveriges Hembygdsförbunds årsstämma, som då hölls i Karlstad; det värdskapet hade Värmland tidigare haft också 1945, 1972 och 1991.

Hembygdsförbundet har också genom åren skaffat sig en lång rad samarbeten med andra, närstående organisationer. Jag har redan nämnt sådana som Värmlands Spelmansförbund och Värmländska Ungdomsringen. Studieförbunden har betytt mycket för kurser, konferenser och projekt. Värmlands Hembygdsförbund har haft en hel del kontakter med Värmlands Släktforskarförening (bildad 1983) och var en av grundarna av Föreningen Värmländsk Kultur, som sedan 1980 utger kulturtidskriften Värmländsk Kultur.

Kontakterna med Värmlands museum har varit viktiga sedan starten av båda organisationerna under 1920-talet. I motsats till många andra län har dock hembygdsförbundet aldrig haft en stiftarroll till länsmuseet. Det gjordes allvarliga försök omkring 1930 om att förbundet skulle uppgå i Värmlands Fornminnes- och Museiförening och därmed få en sådan status. Det sprack dock efter kort tid och något nytt organisatoriskt samordningsförsök har aldrig blivit av. Med det sagt har förbindelserna ändå varit intima. Den legendariske museichefen Helge Kjellin var under 1930-talet också sekreterare i Värmlands Hembygdsförbund och, som tidigare nämnts, en av de viktiga inspiratörerna till bildandet av nya hembygdsföreningar på många platser. Sven Edén nämner i sin historik att intresset för hembygdsrörelsen från museets sida svalnade betydligt under Kjellins efterträdares tid – den nye museichefen Gösta von Schoultz drev museet i en annan och möjligen mer professionell riktning. Därefter har kontakterna också växlat i intensitet. Under decennier har museet haft någon tjänsteman adjungerad till hembygdsförbundets styrelse, vilket betytt mycket för samarbetet. Under 1990-talet inrättades en särskild tjänst som hembygdsantikvarie vid museet. Även om den tjänstetiteln inte längre finns kvar existerar de nära förbindelserna. Det har inte minst varit viktigt i det senaste dryga decenniets arbete med det skogsfinska kulturarvet. 

Representanter för hembygdsrörelsen har också i många perioder suttit i styrelsen för Värmlands Fornminnes- och Museiförening (numera Värmlands Museiförening). En särskild sorts samverkan är den som sker i form av deltagande i diverse fondstyrelser, sådana som Kulturmiljöfond Värmland och Aagot och Christian Storjohanns fond för värmländsk kultur. Det ger en möjlighet att påtagligt kunna vara med och stödja det lokala kulturarvsarbetet, inom och utom hembygdsrörelsen.

Tiden efter 2001

Det finns oändligt mycket att berätta om den värmländska hembygdsrörelsens historia. Mycket blev sagt om detta i jubileumsböckerna 1991 och 2001. Därefter har det gått ytterligare tjugo år. Vad har hänt sedan dess, kan man undra. Något skall sägas också om detta, i ett knappt urval utifrån en rik verklighet. 

Firandet av årshögtider som Valborg, midsommar och jul inom de lokala föreningarna har fortsatt med oförminskad styrka, hemvändardagar och bygdevandringar har lockat många deltagare, hustak har lagts om, slåtterängar slagits, Grållar och äldre MC-modeller har visats upp vid hembygdsgårdarna, där doften av kaffe med hembakt förfört vid dukade bord. Bläddrar man i årsberättelser och protokoll för Värmlands Hembygdsförbund slås man av att vi upplevt tjugo år av projekt i en storleksordning som kanske aldrig förr. Det avspeglar i en del fall en samhällssituation med stor arbetslöshet, där man ifrån stat och kommun försökt att få människor i sysselsättning. Hembygdssektorn har alltid arbetsuppgifter att utföra och när pengar influtit från den offentliga sfären – och inte minst från EU - har man också kunnat haka på projekt, som kunnat leda till att renoveringar av byggnader och föremål kunnat bli av eller dokumentation av bygdernas historia kunnat genomföras. Att man fått hjälp via Riksantikvarieämbetet, AMS eller den lokala Arbetsförmedlingen har inte inneburit ett mindre ideellt engagemang. Besjälade hembygdsvänner har ofta fått axla rollen som arbets- och projektledare när man fått stöd för det offentliga för arbetsmarknadsinsatser av olika slag. Det har inneburit mycket arbete, men har också i många fall gett goda resultat inför framtiden.

Allt går inte att överblicka: mycket har skett lokalt som inte heller nått hembygdsförbundet. Några av ämnesområdena för engagemanget inom rörelsen under de senaste tjugo åren vill jag dock kort ta upp här. Insatserna bygger förstås på erfarenheterna från tidigare, men har ändå sin särprägel.

Arkiv och lokalhistoria

Det lokalhistoriska arbetet har som vi redan konstaterat en lång historia inom hembygdsrörelsen. Intresset fortsätter att vara stort i en tid när digitaliserat arkivmaterial (kyrkobokföring, kartor och mycket annat) gör det så mycket enklare för människor att gräva djupt i hembygdens förflutna. Sveriges Hembygdsförbund har försökt att stötta verksamheten genom kurser där bland annat källkunskap och sätt att redovisa sitt källmaterial har tagits upp. Sådana initiativ har också tagits inom Värmlands Hembygdsförbund gentemot de värmländska hembygdsföreningarna. Ett viktigt delområde har varit arkivfrågorna, som vuxit i angelägenhet i takt med att hembygdsföreningarna utöver sina föremålssamlingar också genererat växande bestånd av arkivmaterial. Hur skall man ordna detta, hur skall det förvaras för att inte förstöras, hur gör man det känt och därigenom också användbart för forskningen – även utanför bygden? 

För att svara på uppdykande arkivfrågor från föreningarna skrevs en handledning, Konsten att arkivera, som Sveriges Hembygdsförbund gav ut 2005. Den uppdaterades 2019 och har i sina olika versioner också utgjort ett grundmaterial till kurser kring arkiv inom hembygdsrörelsen. Här har Värmlands Hembygdsförbund vid ett antal tillfällen under de senaste tjugo åren samverkat med Föreningsarkivet i Värmland. Föreningsarkivet har också tagit emot gåvor eller depositioner av lokalt arkivmaterial från flera hembygdsföreningar. Väse är ett sådant exempel.

Den digitala utvecklingen har som sagt inneburit utökade forskningsmöjligheter för lokalhistoriker. Programmet Sofie har använts av många föreningar för att katalogisera framförallt föremål och foton. Bygdeband, en satsning inom Sveriges Hembygdsförbund, kunde också från 2007 användas för att lägga in foton och göra dem tillgängliga för en stor publik. Bygdeband är numera avvecklat, men det finns motsvarande lagringsmöjligheter för fotografier via Sveriges Hembygdsförbunds internetportal.

Finnskogen

Stora delar av norra Värmland har bygder som traditionellt räknats som finnmarker, eller finnskogar. Det bygger på den omfattande inflyttningen av familjer från Finland till svenska skogsbygder under framförallt 1600-talet. Skogsfinnarna kom till många delar av landet men norra Värmland kom att bli det sista stora ”reliktområdet” – alltså där det finska språket och berättelserna om livet i svedjandets tid levde kvar längst. Ännu finns det rökstugor kvar i Nordvärmland, en byggnadstyp som sedan länge övergivits i Finland.

Många av hembygdsföreningarna i norr har byggnader med anknytning till den skogsfinska traditionen och har i sin verksamhet odlat intresset för detta. Arbetet har stimulerats av Värmlands Museums Finnskogscentrum med säte först i Torsby och sedan 2014 i Lekvattnet. Under de senaste två decennierna har intresset också ökat utanför finnmarksområdena och åtskilliga initiativ har tagits för att skydda de kvarvarande byggnaderna och för att också i övrigt stödja arbetet med den skogsfinska kulturen. Värmlands Hembygdsförbund har varit en av organisationerna som engagerat sig. I projektet RÖK har förbundet försökt att få ekonomiskt stöd för att rädda rökstugorna. Förbundet är också delaktigt i arbetet med att nominera finnbygderna i norr, och på norska sidan gränsen, att hamna på UNESCO:s lista över världsarv. Det är ett långsiktigt arbete som länsstyrelsen i Värmland hittills lett – och där Torsby kommun visat intresse av att ta över rodret.

Det kyrkliga kulturarvet

Även om många människor med engagemang i hembygdsföreningarna också varit engagerade i den lokala församlingen har det inte förekommit mycket av ett organiserat samarbete mellan Svenska kyrkan och hembygdsrörelsen. Situationen har blivit en delvis annan sedan staten och kyrkan gått skilda vägar och Svenska kyrkan blivit en förening bland andra. Trots att staten årligen lägger stora resurser på att hålla gott skick på kyrkliga byggnader och föremål räcker det inte – det kyrkliga kulturarvet hotas, inte minst genom att människor flyttar från hembygden och det därmed finns färre kvar som kan engagera sig i kyrkligt liv och i minnena om vad kyrkan, och kyrkogården, betyder. Historien riskerar att glömmas och då kan också skyddet för både byggnader och gravvårdar bli avlövat.

Det här är ett område som Värmlands Hembygdsförbund tagit till sig på allvar under de senaste decennierna. Förbundet har arrangerat en rikskonferens 2012 – i Östra Ämtervik – kring kyrkogårdsfrågorna och en hel del hembygdsvänner har engagerat sig i det lokala arbetet med bevarandeplaner för kyrkogårdarna. Här finns mycket mer att göra, i samverkan med Svenska kyrkan, för att rädda ett omistligt kulturarv inför eftervärlden.

En särskild del av det kyrkliga kulturarvet är minnena av pilgrimsfärderna. Några av de medeltida pilgrimslederna skall enligt traditionen ha gått genom Värmland, såväl i västra Värmland som genom Klarälvdalen – i båda fallen med Nidarosdomen i Tröndelag som slutmål. Pilgrimstrafiken förbjöds redan under Gustav Vasas tid, vilket innebär att det är svårt att rekonstruera var människor tog sig fram. Det har dock genomförts omfattande projekt kring pilgrimslederna, där såväl hembygdsförbundet som lokala hembygdsföreningar deltagit. Det har lett till att nutida vandringsleder i pilgrimernas spår röjts och snitslats. På en del håll – som i Svanskog och Långserud – har pilgrimshärbärgen byggts. I Ekshärad har man konstruerat ett mindre kapell i samma anda.

Vattnet och dammarna

Värmland är de glittrande vattnens land, för att nu låna en formulering av Rolf Edberg. Det är kring sjöar och vattendrag som folk har slagit sig ner alltsedan människor blev bofasta i en grå forntid. Det strömmande vattnet har också gett kraft till de många järnbruken, vilket medförde att man byggde dammar för att reglera nivåerna. Den här delen av kulturlandskapet har under de senare åren kommit att hotas av utrivningar, vilket skulle få stora konsekvenser för livsbetingelserna i många bygder. Det är EU:s vattendirektiv som utgjort grunden för utvecklingen och kampen för att bibehålla dammar och vattenspeglar som en del av det lokala kulturarvet har engagerat många hembygdsföreningar – liksom Värmlands Hembygdsförbund.

Socknar, län och hembygdsrörelsens interna organisation

Under lång tid och inte minst under 1990-talet kom frågorna om socknarna i fokus inom hembygdsrörelsen, i Värmland liksom i Sverige som helhet. Hembygdsföreningarna verkar i påfallande hög grad inom den geografiska ramen för de gamla socknarna, som fram till 1952 också utgjorde gränsen för kommunerna. Hoten mot socknen som ett kulturellt arv har varit många genom olika administrativa reformer, till exempel inom ortnamnsområdet. Värmlands Hembygdsförbund har drivit frågorna om sockenanknutna postadresser och andra identitetsmarkörer och i en hel del också nått framgångar.

Alltsedan åtminstone 1980-talet har också frågan om regionförstoringar varit aktuell. Här har den värmländska hembygdsrörelsen också varit engagerad och en stark lierad för de som velat bibehålla en självständig roll för Värmland som eget län, med egen landshövding. Länet har setts som viktigt för den särskilda värmländska identiteten men också för de praktiska möjligheterna till ett socialt och kulturellt utvecklingsarbete där ideella rörelser som hembygdsföreningarna också fortsatt kan betyda något. 

Hembygdsförbundets egen organisation har också varit en viktig angelägenhet under de senaste decennierna. Ett försök att skapa samarbetsregioner mellan hembygdsföreningarna gjordes åren 2004-2006, dock utan riktig framgång. Enskilda hembygdsföreningar samarbetar gärna med andra i särskilda projekt, men sköter i övrigt i huvudsak helst sina egna angelägenheter. Ett gott exempel på samarbete är dock hembygdsrådet inom Säffle kommun. Här var det kommunen som redan under 1970-talet tog initiativet till samråd mellan föreningarna, bland annat för att gemensamt kunna diskutera frågor om kommunalt ekonomiskt stöd föreningarna emellan.

Mångfaldsfrågor

Hembygdsrörelsen är gammal i gården och har lättare att locka människor som bott länge på en plats än de som är nyinflyttade. Inom förbundet, och på en del håll lokalt, har försök gjorts att locka nya människor till verksamheten – inte minst de som flyttat från andra länder för att söka trygghet och för att bidra till en god framtid i sitt nya hemland. Detta skedde bland annat i samband med manifestationen för mångfald i samband med riksstämman i Karlstad 2011. Frågan är viktig för framtiden och en möjliggörare för en vitalisering och föryngring av arbetet inom rörelsen.

Järnets väg

Värmlands stora ekonomiska och demografiska expansion, från 1600-talet och framåt, byggdes på järnhanteringen. Bruken fanns vid i princip varje vattendrag med fallhöjd och gruvorna perforerade östra Värmland. Det är självklart för många hembygdsföreningar i Bergslagen att fokusera på den delen av kulturhistorien när det byggt upp sina samlingar – även den publika verksamheten bygger ofta på bygdevandringar till gruvhål och till att sätta igång konstgångar och andra anordningar som hört till järnhanteringsepoken. Det sker också längre västerut: spikhammaren i Älgå en stor sommarattraktion, liksom den välbevarade bruksmiljön vid hyttruinen i Borgvik. 

År 2013 tog hembygdsföreningarna längs med Bergslagskanalen – från Kristinehamn och upp till Filipstad och Nordmark – initiativet till en föreningsbildning som fick namnet Järnets Väg. Det var ett sätt att skapa resurser för att vidmakthålla vattenleden där järnmalmen en gång fraktades, ner till järnvågen och hamnen i Kristinehamn – och därifrån vidare till järnbruken längre västerut i Värmland, och i Dalsland. Föreningen är numer nedlagd, men efter ett gott jobb som bland annat resulterat i en gemensam marknadsföring gentemot besökare. Värmlands Hembygdsförbund fungerade som en slags fadder för verksamheten.

Värmländsk militärhistoria

Värmland har i alla tider varit ett gränslandskap och därigenom också från tid till annan i den militära skottgluggen. Minnena från äldre tiders konflikter finns genom den stora anläggningen vid Eda skans och från andra världskrigets tid här och där – skansarna finns kvar, i mer eller mindre gott skick, liksom de stora stridsvagnshindren i betong. Många människor har fortfarande också beredskapstiden i gott minne.
Intresset för att uppmärksamma Värmlands militära minnen har varit stort under de senaste tjugo åren. Det har skett lokalt i till exempel Järnskog (med Beredskapsåra) och Nor (med Trossnäsminnen och en uppbyggd utställning i hembygdsgården). När Brigadmuseet i Karlstad skapades kom Värmlands Hembygdsförbund att bli en part och så är det än idag. Förbundet har också deltagit i kartläggningen av skansar och utifrån detta också kunnat bidra till tryckningen år 2006 av den publika skanskartan, gjord för att uppmärksamma skansanläggningarna för kulturarvsintresserade besökare. Särskilda dagar arrangeras vid vissa av anläggningarna, som den vid Sjöändan mitt uppe i Glaskogens vildmarkstrakter.

Barn, ungdomar och skola

Hembygdsrörelsen har länge omtalats som gammal – alltså att man har en hög medelålder i föreningarna. Det är sant att de flesta hembygdsvänner nog fyllt åtminstone 50 och oftast även uppnått pensionsåldern. Det är dock inget som särskiljer hembygdsrörelsen från många andra folkrörelser; dessutom är det ett tillstånd som varit ungefär detsamma i ett par generationer. Det finns en återväxt i rörelsen, men rekryteringen brukar i allmänhet komma rätt sent i livet.

Även om situationen alltså inte är alarmerande är det självklart att man vill nå ut till barn och ungdomar och berätta om bygdernas märkliga historia också för dem. Många föreningar har byggt upp skolmuseer vid hembygdsgårdarna och anordnar dagar där de lokala klasserna bjuds in för att pröva på hantverk eller vara med på en utflykt till någon av traktens fornminnesplatser. Hembygdsförbundet har anordnat flera kurser och konferenser kring barn och ungdom, där deltagarna har haft möjligheter att vittna om sina egna erfarenheter. Hembygdsföreningarna i Säffleområdet har i tidigare satsningar låtit skolbarn leva 1800-talsliv i hembygdsgården för en dag eller två, givetvis i tidsenliga kläder. Föreningen på Hammarö är en annan med en lång tradition av att vända sig gentemot barn.

I samband med den mångårige sekreteraren Sven Hellqvists bortgång 1988 inrättades en fond i hans namn som förbundet ansvarar för. Avkastningen har under en lång rad år använts till stipendier för unga människor som varit lovande inom kultur- och hembygdsområdet.

Hembygdsgårdarna som besöksmål

Hembygdsgårdarna är bygdernas egna kära platser. Där samlas bygdens folk för att arbeta tillsammans och för att ha roligt. Men för att vidmakthålla byggnaderna krävs också pengar. Det är ett skäl för att också försöka locka besökare till hembygdsgården. Många föreningar har i årtionden haft en programverksamhet som vänt sig utåt: Ransäter, Brunskog och Norra Råda är paradexemplen, men det är många fler som kunnat locka tusentals besökare varje sommar till sina evenemang. En del föreningar har kompletterat hembygdsgården med vandrarhem – Sunne och Fryksände är exempel på detta – eller skapat särskilda serveringslokaler för mat- och kaffegäster. Sådant kräver investeringar och det är många frågor kring personal, försäkringsfrågor och annat som måste lösas för att det skall gå bra. 

Att få fler människor att besöka hembygdsgårdarna är på sikt nödvändigt för överlevnaden. Det inser många föreningar och det är också ett skäl till att Värmlands Hembygdsförbund engagerat sig i turistiska projekt av olika slag. En del av dem har inneburit möjligheter till såväl upprustning av byggnader som till skyltning och produktion av informationsmaterial (som kartan över länets alla hembygdsgårdar) eller anställning av sommarguider. Det rör sig om mångmiljonbelopp som på det viset kommit det lokala hembygdsarbetet till godo. Hembygdsförbundet kommer även framöver att prioritera de turistiska frågorna, i samverkan med organisationer som Visit Värmland och Sveriges Hembygdsförbund.

Kansliet och hembygdsförsäkringen

Värmlands Hembygdsförbund är en organisation som är så stark som dess medlemmar gör den till. Förbundet har aldrig haft egna lokaler: det man fysiskt äger är, som jag nämnt förut, fornminnesområdet vid Hammar på Hammarö. När styrelsen samlas har det därför skett i olika lokaler som man hyrt eller lånat. Under 1980-talet fick förbundet sitt första kansli – och sin första kanslist, riksspelmannen Hans Bryntesson – i Gamla Badhuset i Karlstad, där man var sambo med de värmländska arkiven, inklusive Emigrantregistret. Arkivens flytt från huset 1995 innebar för hembygdsförbundets del att man istället fick kansliet i Gamla gymnasiet. Gymnasiehusets särskilda historia skildrades i två artiklar i hembygdsförbundets jubileumsbok från 2001. Hans Bryntesson efterträddes som kanslist av Ove Gejrot. Därefter följde Birgitta Johnsson och Elisabeth Axelsson. Kanslisterna kom att bli viktiga spindlar i hembygdsnätet och har bidragit stort till att kontakterna mellan föreningarna i skilda delar av landskapet vitaliserats.

Förbundet fick flytta sina bopålar till Herrgården i Mariebergsskogen 2004, för att från 2008 istället hyra kanslitjänsterna av Brunskogs Hembygdsförening. Kansliet är i skrivande stund också kvar på Skutboudden. Styrelsen har ibland samlats för sina sammanträden i anslutning till kanslilokalerna och ibland istället gästat någon av hembygdsföreningarna ute i landskapet. Under många år fungerade Kinship Center på Residenset som möteslokal.

Det finns givetvis många bra skäl för att samverka och därigenom för de lokala föreningarna att också bli medlemmar i hembygdsförbundet. Kurser och konferenser hör dit, liksom informationen som sprids via förbundets tidskrift Näverluren – varom mer nedan. En mycket påtaglig fördel är den kollektivförsäkring, Hembygdsförsäkringen, som medlemskapet innefattar. Den har funnits sedan 1990-talet och ger ett bra försäkringsskydd till en rimlig penning. Hembygdsföreningarna har ofta betydande tillgångar i form av byggnader och föremål. Dessa måste skyddas för eftervärlden.

Värmland vår hembygd och Näverluren

Viktigt för känslan av att vara ett förbund och för föreningarna att vara delar av en rörelse är också utgivningen av skrifter. Förbundet gjorde en rivstart med ett första nummer av skriftserien Värmland vår hembygd redan 1923. Utgivningen har sedan dess varit sporadisk, men med flera viktiga böcker i serien utgivna särskilt under 1950-talet och under 1960-talets början. Jubileumsboken 1991 var nummer åtta i bokserien. Den kom att bli en välmatad volym, där det utöver Sven Edéns redan omnämnda historik fanns med ett 25-tal artiklar om sådant som släktgårdar, hembygdsforskning, hembygdsgårdarnas föremålssamlingar och trädgårdar och mycket annat. Sven-Ove Svensson skrev ett personligt kåseri om sin ”hatkärlek” till hembygdsrörelsen under rubriken ”Med jeans i hembygdsgården” och Vinnie Nilsson från Högerud hade med en dikt om att den bästa kulturen på hembygdsgården är skvallerstunden med kaffe och dopp. Boken, som gavs ut i gott samarbete med Värmlands Museum och utgjorde det årets museiårsbok, är väl värd sin läsning också i dag.

Det dröjde sedan ytterligare tio år innan nummer nio i skriftserien gavs ut. Det var alltså boken Våra värmländska hembygder, som presenterade samtliga till förbundet anslutna hembygdsföreningar i text och bild. De var drygt 90 till antalet då, en siffra som hållit sig tämligen stabil till idag, om än några kommit och några försvunnit. Boken utgjorde förbundets 80-årsskrift och har sedan dess kommit att bli uppslagsboken par préférence för den som vill veta något om historien för de olika föreningarna. Karin Öman var redaktör och primus motor i bokprojektet, ett av de mest lyckade i förbundets historia: boken blev utsåld nästan direkt. Den som har ett exemplar i sin bokhylla är att lyckönska.

I och med den nya kanslifunktionen från 1980 kunde förbundet också tänka på att synas och verka i en annan skala än förut. Nu skapades den första tidskriften för förbundet. Det var 1982 och tidskriften fick snart namnet Näverluren. Den har alltså funnits i 40 år i år och snart har totalt 160 tidskriftsnummer publicerats. Förbundet har med Näverluren haft en kanal för att nå ut med sin verksamhet till långt fler människor än tidigare. Tidskriften har kunnat förmedla aktuella saker från Sveriges Hembygdsförbund – det viktigaste av allt har ändå varit att föreningarna skrivit om sådant de har hållit på med eller planerat göra. Det rör sig om i storleksordningen 1 500 artiklar och notiser från och om den värmländska hembygdsrörelsen som på det sättet spridits, inom rörelsen men också långt utanför. Under perioder har den till exempel funnits i sjukhusens och vårdcentralernas väntrum. Varje värmländskt bibliotek har den givetvis i sitt tidskriftssortiment! Sedan nummer 3, 2013 trycks tidningen i fyrfärg. Kjell Sundström i Östra Ämtervik har med bravur redigerat Näverluren allt sedan 2004. Hembygdsföreningen i Nordmark har varit flitigast av alla föreningar med i stort sett en artikel i varje nummer av Näverluren.

Att hålla varandra informerade föreningar och förbund emellan har blivit allt viktigare, i takt med utvecklingen av Internet. Idag har de flesta värmländska hembygdsföreningar en egen hemsida och det har förstås också Värmlands Hembygdsförbund: Kjell Sundström sköter också den sedan 2006. Hemsidorna är i sin tur sammanknutna under den portal, som Sveriges Hembygdsförbund skapat för hela landet.
(se närmare www.hembygd.se).

Peter Olausson
(Texten publicerad i förbundets hundraårsskrift En hembygd för alla 2022).