En dröm (1876)

En dröm     (1876)

av Edvard Kee

 

Jag drömde en natt att jag var i ett land,
En sagans, beläget långt, långt under jorden,
Där bodde ett folk som ej bundos av band,
Ej dyrkade närverk som här kallas orden,
Nej de voro släta på bröstet förstås,
Och icke så räfflade som här hos oss,
Förlåt mig de otäcka orden!

Jag så endast välmåga var jag gick fram,
Och folket såg ut som bondepatroner.
De sågo ut fromma som menlösa lamm,
Men mot våra sparvar de voro kalkoner,
Jag såg inga knektar och alls någon tross,
Och rakt inga krutgubbar som ville slåss,
Och hörde ej krigiska toner,

Men bäst som jag gick och bekikade allt,
Då möter en man mig som ropar: välkommen!
Och jag som är van vid att lyda, gör halt,
Och frågor jag hör: varifrån är du kommen?
Vad heter du främling, var ligger ditt land?
Kom skynda, berätta och räck mig din hand,
Kom , läska den törstiga gommen!

Och jag följer mannen dit hem i sitt hus,
Om folket därhemma jag börjar berätta,
Om kungar och prinsar och det utan krus,
Så mannen får fingrar i öronen sätta,
Han våndas förfårligt när jag sjunger ut,
Hur riksdagen varade tills den tog slut,
Med summor som voro så nätta,

Vi drucko en klunk när jag prata slut,
Och mannen han yttrar med dundrande stämma,
Ditt folk är minsann av det uslaste krut,
Som inte i bäcken kan vattenet dämma,
När den ej kan hämmas i ringaste mån,
Hur skola ni då kunna stämma i ån,
En gång när ni komma i klämma?!

Och mannen han fortfor: Uti detta land,
Här äro minsann alla människor likar,
Här finns inga narrar med stjärnor och band,
Och alls ingen prins som om anslag predikar,
Ty jag är regenten i vå republik,
Och inom som utom jag folket är lik,
Och ej efter envälde fikar,

Men förr uti världen då hade vi kung,
Med all denna grannlåt som ståten tillhörer,
Men folket det kände att bördan blev tung,
Och därför vi honom på porten utkörer,

Hitta aktivitet

Se alla aktiviteter