Furuskogen (1874)

Furuskogen      (1874)

av Edvard Kee

 

Oh Svea, slumra ännu i frid,
Låt skogsförädlaren rasa,
Måhända komma snart nog den tid,
Då du skall vakna och fasa,
Men slumra ännu, låt skövla´n taga,
Din sista prydnad, snart blir saga,
Utav din susande furuskog.

Låt allting sova som har ett liv,
Låt endast skogskövla´n vaka,
Din sköna prydnad åt yxan giv,
Du får en öken tillbaka,
Då kan du sjunga för första gång,
Att slutat har nu den sköna sången,
Ifrån den susande skogen,

Du lagens stiftare, slumra än,
Det är ej tid till att vakna,
Ja sov ni slumrande riksdagsmän,
Till dess vi skogarna sakna,
Då kan för stubben ni skärpa lagen,
När sista stammen den är borttagen,
Utav den susande furuskog,

Ja vaka, hugg utan rast och ro,
Låt yxan skogen befalla,
Från Haparanda till Falsterbo,
Låt alla stammarna falla,
Ja skynda , hugg och förädla skogen,
Och sedan hugg den som ej är mogen,
Utav den susande furuskog,

När den sista stammen har fallit ner,
Du man som skogen föröder,
Om då ej Sverige får sommar mer,
Då kan resa åt söder,
Med band och stjänor och all den heder,
Som du förtjänt för att du högg neder,
Vår kära susande furuskog,