Sundmanshagen, Värlingsö


Författare: Anita Åström 2010.

De flesta som forskar i gamla arkiv kommer inte längre än till 1500-talet men på Riksarkivet i Stockholm nämns Värlingsö redan från mitten av 1300-talet. Det har framkommit att den förste bonden på ön var Magnus af Värlingsö eller Wirlinge som den kallades år 1364.

Var kom då namnet Sundmanshagen ifrån?

Det har funnits en Johan Sundman som bodde på Värlingsö i slutet av 1700-talet troligen i ett litet torp strax öster om nuvarande Sundmanshagen.

Under första delen av 1800 bodde Per Larsson vid Sundmansbostället eller ”hagen vid saltsjön” som det då kallades.

På våren 1831 kom Matts Öhman till Värlingsö som nybyggare från Herräng där han varit gruvdräng. Matts köpte mark av Karl Andersson på Norrgården i Värlingsöbyn med 50-års besittningsrätt från 14 mars 1831 fram till 1881 för Tvåhundrade Femtio Riksgälds sedlar. Både säljare och köpare skrev under med sitt bomärke.

Matts miste sin hustru 1861 och gifte om sig med den då 36-åriga Brita Carin Andersdotter. Matts var då 61 år gammal. Några gemensamma barn fick de inte. Men Brita Carin hade en son med sig i boet, Carl Lindstedt (min morfar) som då var 13 år gammal. Matts dog 1870, vid 70 års ålder.

1872 gifte Brita Carin om sig med Erik Gustaf Jansson-Jern som varit dräng på Norrgården påTvärnö.

Under sina världsomseglingar gjorde Carl emellanåt strandhugg i hemmet på Värlingsö. Han träffade då en skön mö från Södergården på Tvärnö.

År 1879 samma år som han fick sitt styrmansbrev, gifte han sig med Brita Charlotta Söderström på Södergården. Charlottas far var änkeman och han sålde gården till sin dotter och måg. Carl fortsatte sina långseglingar och Charlotta skötte gården tillsammans med sin far.

Charlotta och Carl fick tre barn, sönerna Algot, Carl och Elis. Charlotta dog i barnsäng endast 32 år gammal. Carl stannade hemma några år och skötte gården tillsammans med sin åldrige svärfar. Men sjön sög och styrmansyrket gav bättre inkomst så Carl fortsatte på sjön.

1889 såldes Södergården och barnen fick ut sitt modersarv. Svärfadern stannade kvar på gården där han hade fördelsbrev. Carl flyttade hem till sin mor och Gustaf på Sundmanshagen med de tre små pojkarna som då var 10, 6 och 3 år gamla. Tre år senare gifte han om sig med Maria Holmgren (min mormor) från Björkbol. Den 26-åriga Maria var 18 år yngre än Carl. Hon blev en kär och avhållen mor för de tre pojkarna. Barnaskaran utökades med ytterligare sex barn. Alma (min mamma) född 1893, Harry 1897, Astrid 1889, Helge 1901 och Nils 1907. En son som föddes 1895 dog två månader gammal.

Gustaf Jansson-Jern och Brita Carin började bli gamla. 1893 överlät de skötseln av Sundmanshagen till sonen Carl. Själva fick de undantag i egen stuga på gården. Gustaf avled 1901 vid 70 års ålder och Brita Carin 1910, 85 år gammal.

1908 friköpte Carl Lindstedt ägoarrendet till Sundmanshagen ”på everderlig tid” för 1500 kronor från dåvarande ägaren Frans Oskar Söderström.

Carl upphörde med långseglingarna men kunde inte helt lämna sjömanslivet. På äldre da´r gick han med ångfartygen Östhammar I och II mellan Stockholm - Östhammar - Gäfvle.

Carl brukade gården med hjälp av sönerna Helge och Nils som sedan övertog den 1928. Carl dog samma år i en ålder av 80 år. Maria bodde kvar på gården hos sina söner till sin död 1933, 67 år gammal. Hon hann få sin första folkpension. Den var inte stor på den tiden, 16 kr/mån.

I slutet av 1800 kunde man fortfarande ro genom ”Sundhålet”. Stenbron mellan Värlingsö och Sundskär byggdes omkring 1915 av Carl Lindstedt, Oskar Edin på Sundskär och Oskar Mattsson från Norrhägnaden på Värlingsö. Det las plankor över en öppen ränna mitt i bron. De gick att ta bort så man kunde ro genom sundet.

Helge och Nils fortsatte med jordbruket och arrenderade dessutom sommarbete på grannöarna Länsöholmen och på Tosholmen. De kunde på så sätt ha flera kor. Från slutet av 1930-talet och till 1953 hämtades mjölken vid bryggan på Sundmanshagen av Sven Söderström men han slutade med båttransporterna till Östhammar och de fick sen själva köra mjölken till Tvärnö där mjölkbilen hämtade mjölkflaskorna. Det kunde vara arbetssamt, särskilt om det var dåligt väder eller dåliga isar.

Helge och Nils ägnade mycken tid åt fiske och ibland tillsammans med Edins på Sundskär. Fiskförsäljningen bidrog bra till försörjningen. I början var strömmingsfisket viktigt. Skötarna la´s ut på kvällen och togs upp på förnatten. Strömmingen skulle vara i Herräng vid fyratiden på morgonen och sen vidare med bil till Hallstavik där den lastades om till tåget mot Stockholm för att vara framme i hallarna före klockan åtta. Sedan hem igen för att sköta om djuren. Båtarna gjorde bara 5-6 knop så bara resan tog en stund. Åtta timmars arbetstid var ännu inte uppfunnen.

Början av 1960-talet gav ett gott gösfiske en god inkomst medan strömmingsfisket gav mindre. Det hade införts kvotering dvs. man fick bara sälja en viss mängd strömming som myndigheterna bestämde priset på vid varje leveranstillfälle medan överskottet betalades med några ören och användes till minkmat.

Någon gång på 30-talet skaffades en gammal personbil som stod parkerad i Hargshamn och användes vid fiskförsäljning. Det blev många resor som Helge och Oskar Edin gjorde, ibland ända till Stockby och Snesslinge. Det var nog lite av nöjesresor för att det blev mycket kaffe och prat i stugorna.

Bröderna beställde en större båt med tändkulemotor från båtbyggeriet i Östhammar. Den användes för frakter och skärgårdsturer. Den hade styrhytt och bra lastutrymme. Så småningom skaffades modernare jorbruksutrustning. Helge hade läst jordbrukskunskap vid Folkhögskola och försökte tillämpa det han lärt.

Stommen till mangårdsbyggnaden på Sundmanshagen hade en gång fraktats från Raggarö där den varit gruvarbetarbostad. Det var vanligt att man flyttade bostäder på det sättet. I det gamla bostadshuset fanns på bottenvåningen kök med stor mur och bakugn samt en kammare. Det fanns också en glasveranda påbyggd efter dåtida mode. På övervångingen fanns tre sovrum och en hall. Huvudbyggnaden städades fin på våren. Man flyttade ut till undantagsstugan över sommaren, något som var vanligt häromkring.

Mangårdsbyggnaden byggdes senare om för att få den mera modern och lättskött. Den gamla stommen finns alltjämt kvar men huset har på senare år moderniserats både inne och utomhus.

Systern Astrid stannade kvar på gården och hjälpte bröderna med hushållsarbetet. Helge och Nils fick kallas ”Lindstedtspojkarna” eller ”värlingsöpojkarna” hela sitt liv. Först 1959 fick man elektricitet till ön.

Efter Astrids död fick bröderna hjälp av sin äldre syster Alma. Helge avled 1973 och Nils 1984. Helge blev 72 år gammal, Nils 76 och Astrid 55 år gammal.

1970 avstyckades sex tomter från gårdens mark som bebyggdes med fritidshus. Bröderna hade sett fram emot att få grannar då de numera var ensamma som fastboende på ön. Nils var den sista bosatta på Värlingsö.

Vad hände med de andra barnen Lindstedt?

Alma gifte sig och flyttade till Hallstavik. Hennes make Karl (min pappa) dog i unga år. Hon flyttade först till Herräng och senare till Östhammar. Alma avled 1966, 72 år gammal.

Harry gick först i faderns fotspår och var ute på långseglingar innan han emigrerade till Amerika. Han bosatte sig i New York där han fortsatte sina studier till ingenjör. Han gifte sig på äldre da´r. Harry avled 1982, 88 år gammal.

Algot, Karl och Elis utvandrade till Amerika i unga år. Algot och Elis blev farmare i Kanada. Karl bosatte sig i Chicago.

Jag har vistats så mycket på Sundmanshagen ända sedan jag var barn och har så många underbara minnen från gården. Jag fick sedan överta den efter Helges och Nils död.

Gården ägs av Gunnar Nilsson sedan 1984. Jag vet att han och hans familj uppskattar Sundmanshagen lika mycket som jag gjort.

Jag har nu en stuga på Tvärnö, avstyckad från Södergården som morfar Carl Lindstedt en gång ägde, med utsikt mot Värlingsö och gamla gården Sundmanshagen.

Förening:

Tvärnö Hembygdsförening

Ändrad av: Tvärnö Hembygdsförening (2019-02-02 12:40:38) Kontakta föreningen
Skapad av: Tvärnö Hembygdsförening (2012-05-02 09:48:48) Kontakta föreningen