Från Gästgivargård till Hembygdsgård


GÄSTGIVARGÅRD MED GAMLA ANOR
Här har funnits en gästgivargård mycket länge. Skriftliga belägg finns från 1630-talet.  Det var naturligt att ha ett gästgiveri vid denna knutpunkt mellan viktiga vägar.


Modell av Gästgivaregården i Minibyn.

Längs Ätrans dalgång gick en urgammal och viktig led, Ätrastigen, från Hallandskusten upp mot Falbygden och Skara. Från öster kom en väg från Jönköping mot Göta Älvs utlopp, senare Göteborg. Denna väg korsade dalgången och passerade Ätran vid ett vadställe i Timmele. Hålvägarna väster om ån visar tydligt var man tog sig ner till ån. Ridvägen längs Ätran har gett namn åt Redvägs Härad.


Hålvägarna

Knutpunkten vid Timmele blev också en naturlig fast tingsplats för Redvägs Härad. Gästgivaren i Timmele skulle också vara tingshållare, det vill säga förse häradstingets besökare med mat och logi. Gästgivaren Erik Andersson Timan fick år 1641 uppdraget att bygga det tingshus, som nu kan ses som modell i Minibyn. Det stod här intill i 250 år.

Gästgiveriförordningen 1649 stadgade att gästgiverier skulle anläggas längs vägarna för att ta hand om skjutsning, mat och logi. Avståndet mellan dem skulle vara högst två mil. Tidigare hade alla som reste i kronans tjänst haft rätt att kräva bönderna på skjutsning, mat och övernattning. Detta missbrukades, bland annat genom förfalskade tjänstetecken, och det drabbade bönderna längs de stora vägarna hårt.

Gästgivaren var  skyldig att hålla visst antal åkdon och hästar. Om detta inte räckte hade bönderna i socknen skyldighet att ställa upp med så kallad hållskjuts. Två gårdar i taget skulle se till att häst, vagn och kusk infann sig på Gästgivargården klockan sex på morgonen och vara kvar till klockan sex nästa dag, antingen det behövdes skjutsning eller inte. Vid behov inkallades extraskjuts från andra gårdar enligt turordning.


Tavla för skjutsar

Genom förordningen 1649 fick gästgivargårdarna privilegium att sälja öl, vin och sprit. All annan utskänkning var förbjuden inom en mils avstånd från gästgivargården och därmed blev gästgiveriet mycket lönsamt.

I 1734 års lag, Bygninga Balk reglerades gästgivarens rättigheter och skyldigheter, som övervakades av Konungens Befallningshavande, d v s landshövdingen.

Erik Timan, gästgivare i mitten av 1600-talet, var son till Timmeles kyrkoherde Andreas Laurentii. Denne var även riksdagsman för prästeståndet och en av de som undertecknade Uppsala mötes beslut 1593. Gästgiverisysslan stannade i släkten Timan i 100 år.

Gästgiveriet har oftast hört ihop med ägande och brukande av Gästgivargården eller Skogsgården, som lång tid har varit delad i två brukningsdelar. Även gästgiverisysslan delades tidvis på de två ägarna. Delar av den nuvarande gästgiveribyggnaden uppfördes på 1790-talet. Då fanns ytterligare en äldre byggnad, som också använts som gästgiveri.

År 1837 köptes gården av Carl Molander, tidigare resehandlare (knalle). Rörelsen övertogs av en son, N A  Molander, en betrodd man i bygden  som även var riksdagsman. När nästa generation tog vid 1904 genom Gustaf Molander, hade resandeströmmen avtagit. Järnvägen Ulricehamn - Vartofta hade tagit över. Krögeriet lades ner 1907. Här blev lanthandel som sedan drevs av Nils Molander fram till 1970-talet.

Gästgivargården blir hembygdsgård
1977 köptes byggnaden in av Timmele Hembygdsförening, som fem år senare kunde inviga sin nya hembygdsgård. Renoveringen underlättades av att större delen av byggnaden använts som lager för lanthandeln utan stora omändringar. Invändigt var huset därför ganska väl bevarat. Butiken fanns i den södra tillbyggnaden, som nu används som serveringslokal.

Text och bild Lars Neuman

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förening:

Timmele Hembygdsförening

Ändrad av: Timmele Hembygdsförening (2019-05-30 19:12:30) Kontakta föreningen
Skapad av: Timmele Hembygdsförening (2012-03-19 18:04:41) Kontakta föreningen