Fysiska hinder

Att hitta inom området
För att besökare med funktionsnedsättning ska hitta inom området krävs tydlig information. För att synskadade och blinda ska kunna ta till sig information kan man använda skyltar framställda i relief.

Handikapparkering och angöring
För att personer med funktionsnedsättningar ska kunna besöka ett museum eller en hembygdsgård behöver det finnas plats för en handikapparkering högst tio meter från ingången. Handikapparkeringen kan vara tillfällig och enbart skyltas upp då verksamheten är öppen. Parkeringsplatserna behöver vara skyltade så den som har parkeringstillstånd för handikappfordon skall kunna parkera där utan att någon obehörig blockerar platsen.

Då det gäller angöring av till exempel färdtjänst eller andra fordon för avstigning och påstigning bör avståndet till entrén inte överstiga cirka tio meter. Vid angöringsplatser är det bra om det finns sittplatser för de som väntar på skuts. Angöringsplatsen behöver ha en skylt som informerar om att det är en angöringsplats för hämtning och lämning av besökare.

Gångar
Gångar kan ofta fungera bra som ledstråk, både för seende och synskadade som med hjälp av ledstråket kan ta sig till ett visst mål. Det gäller därmed att utforma gångarna på ett logiskt sätt som gör att man kan ta sig fram även om man har nedsatt synförmåga.

En gång behöver vara hårdgjord, vilket dock inte behöver innebära asfalt. Stenmjöl är ett annat bra alternativ, liksom träkonstruktioner såsom bredare spänger eller utformade som bryggor. De hårdgjorda gångarna gör det möjligt för rullstolsburna att förflytta sig, men de är också till stor nytta för till exempel besökare med barnvagn.

Gångarna skall helst inte förses med trappor, utan att kompletteras med ramper, om nivåskillnaden inte är för stor. Om en gång innehåller backar, är det bra att komplettera med ledstänger.

För att göra det lättare att hitta gångarna, är det bra om den omgivande marken skiljer sig i struktur. Om man till exempel anlagt en hårdgjord gång, kan den omgivande marken utgöras av gräsmattor, skogsterräng eller sand.

Ledstråk

Ledstråk kan utformas på många andra sätt utöver som gångar. På stenytor, t.ex. över torg och öppna platser kan man lägga olika former av stenbeläggning. Ett torg med gatsten kan till exempel kompletteras med så kallad tumlad betongsten eller stenplattor. Den tumlade betongstenen påminner om gatsten, men är betydligt jämnare, vilket underlättar för rullstolsburna. Kontrasten är dock inte så stor vilket inte är till lika stor hjälp för synskadade.

Ett alternativ som även underlättar även för synskadade är strukturplattor i en avvikande färg. Detta gör att man både kan se ledstråket och känna det med den vita käppen. Metallband kan läggas inomhus på trägolv. Det är dock viktigt att tänka på att de inte sticker upp för högt då de kan utgöra en snubbelrisk.

I bland annat Stockholms tunnelbana markeras kanterna mot spåret med metallband, så att man som blind kan känna banden med käppen samtidigt som man kan följa banden utmed perrongen. Ett annat exempel är att man med olika strukturplattor i trottoaren kan varna för ev. vägkorsningar eller informera om övergångsställen och busshållplatser.

Ett annat alternativ som ledstråk är vanliga mattor. Dessa kan läggas från entrén och in via entrékassan och vidare runt i lokalen genom utställningssalar, till ev. butik och samlingssal. Lösningen med mattor har den fördelen att de är lätta att flytta på om ledstråket inte är aktuellt längre, t ex då en utställning stängt.

Taperemsor, vars struktur påminner om halkskydd, finns i olika färger, vilket gör att man kan lägga ut olika färger dels beroende på färgen på golvet, dels beroende på vad man vill visa vägen till. Man kan till exmepel ha en färg som visar besökaren till och runt i en viss utställning, medan en annan färg leder till butik och servering.

Ledstråk i form av breda träspänger kan vara bra om man t.ex. skall passera en gräsbevuxen gårdsplan. Spängerna behöver dock vara så breda att man kan ta sig fram med rullstol och på längre sträckor behövs det också möjlighet att mötas. Ett annat material som fungerar bra är tape med reliefmönster i samma typ som läggs som halkskydd på trappor. Detta underlag finns olika struktur och färg.

Ramper

Ramper in i byggnader eller istället för trappor i utemiljöer är bra för många, inte bara för rullstolsburna. Även alla som t.ex. har barnvagn har behov av ramper liksom personal, till exempel vid förflyttning av tunga möbler, montrar och föremål.

En ramp får högst luta 1:12, d v s 8 grader och aldrig vara längre än 6 meter utan vilplan. Om man gör en brantare ramp kan många rullstolsburna får svårt att ta sig upp då stolen lätt fastnar eller att man är för svag för att ta sig fram, även med hjälp från anhöriga eller personal. Om man behöver en längre ramp än 6 meter med lutningen 1:12 kan man lägga ett vågrätt vilplan med 250 cm längd och därefter ytterligare en ramp.

En ramp skall också förses med avåkningsskydd längs sidorna samt ha två ledstänger på varje sida. Ledstänger gör att en rullstolsburen person kan ta hjälp av dessa, men de hjälper även andra som behöver rampen. Ramper ska också förses med halkskydd för stöd om någon hjälper en rullstolsburen person. Halkskydden behöver vara kontrasterande mot underlaget och sitta med några dm. mellanrum. Detta gör att bland annat synskadade kan uppfatta att det rör sig om ett sluttande plan.

Rampens bredd ska vara 130 cm och vid eventuellt vilplan 160 cm. Ovanför rampen behövs ofta också ett vilplan om man skall kunna svänga in genom en dörr i en byggnad. Vilplanets storlek är beroende av dörrens storlek och vinkeln mellan ramp och dörr. Den fria passagen genom dörrhålet behöver dock vara minst 90 cm och vilplanet behöver vara så stort att man kan vända med en större rullstol.

Ledstänger behövs i trappor, ramper och i sluttande plan som inte är byggda rullstolsramper. En ledstång skall inte förväxlas med ett skyddsräcke. Dessa skydd är visserligen nödvändiga, liksom avåkningsskydd, men kan inte ersätta ledstänger.

I trappor och ramper behöver det finnas ledstänger på båda sidor, då man kanske bara har kraft nog i ena handen. Ledstänger skall sättas på olika nivåer, en på 70 cm och en på 90 cm. Orsaken till detta är att alla inte är lika långa och för personer i rullstol kan en lågt sittande ledstång vara till god nytta. Ledstänger skall vara runda och ha en diameter på cirka 2,5 cm för att ge ett bra grepp.

Ledstängerna ska börja och sluta 30 cm före och efter trappan. Detta gör att man får ett bra grepp samtidigt som man som synskadad kan få både tag i ledstången och sedan lätt hitta kanten på trappan. Ledstänger behöver gärna ha en kontrasterande färg jämfört med omgivningen och ändarna skall vara inåtsvängda så att man inte fastnar.

Denna utformning i kombination med kontrastmarkerade trappor och en bra belysning gör det så enkelt som möjligt att ta sig fram i trappor.

Trösklar och kanter

 Trösklar och kanter är små hinder som kan bli oöverstigliga för många. En tröskel på några cm kan vara helt avgörande om en rullstolsburen kan passera eller ej samt utgöra en snubbelrisk för alla, inte bara för personer med nedsatt syn. Samtidigt kan en tröskel eller mindre kant vara en bra orienteringshjälp för gravt synskadade, som med den vita käppen kan känna tröskeln och därmed veta när man går in i ett annat rum.

Det är viktigt att konstrastmarkera hörn och andra kanter. Kontrast behövs även i andra lokaler, till exempel på dörrar och dörrposter. Om dörrar och dörrposter har en avvikande färg mot väggar och golv, blir det betydligt lättare att orientera sig och undvika hinder.

Ett enstaka trappsteg eller en mindre kant vid en nivåskillnad behöver alltid kontrastmarkeras eftersom det kan vara helt osynligt om det inte markerats. Kontrasten måste vara tydlig vilket gör att man kan behöva olika färger beroende av vilken färg som finns på underlaget. Gul färg är ofta bra, bland annat utomhus då denna lyser tydligt och syns även då det kan vara frost. Det är viktigt att markeringen är en heldragen linje och inte utformad som punkter.

Mindre kanter såsom låga trösklar, kan enkelt avhjälpas med trekantiga lister eller brädor på någon dm bredd och fungerar då som mindre ramper. Listerna skall ha samma bredd som det aktuella dörrhålet vilket gör att det inte behövs markeringar då det i praktiken rör sig om små lutningar och kanter. De små listerna kan skruvas fast, och därmed vara lätta att ta bort tillfälligt t.ex. i samband med en kulturhistorisk dokumentation. Originaldetaljer såsom trösklar kan på så sätt bevaras.

Vid högre trösklar såsom stockar i timrade hus kan man använda andra metoder, separata eller i kombination. Träkilar som läggs ut löst på varsin sida om den höga tröskeln kan underlätta för vissa som använder rullstol, men troligen inte utan hjälp. En annan variant är små gummiskenor som läggs över tröskeln för att köra stolen över tröskeln. Denna form gör dock att man måste högre upp än i samtliga andra alternativ då gummilisten är gjord i ett stycke per skena och skall alltså ligga ovanpå tröskeln.

Ett annat alternativ är en mindre ramp som kan läggas ut, men som också går över tröskeln, men bredden är i ett stycke vilket gör att man kan ta sig över oavsett typ av stol. Då rampen är utlagd tar den relativt stor plats, men vinklarna kan ändras beroende på hur man ska ta sig över så till exempel stigningen blir mer långsluttande än nedfarten. Denna lösning medger en viss flexibilitet samtidigt som den tar en viss plats, men kan enkelt flyttas åt sidan då den blockerar. Lösningen kräver hjälp från personal och medger inte att besökaren kan ta sig fram på egen hand.

Om den aktuella stocken eller tröskeln inte är en bärande detalj, kan man såga av den och antingen göra den vikbar då till exempel en rullstolsburen vill passera alternativt att tröskelbiten bara är att lyfta bort då behovet uppstår. På detta sätt kan man både lösa tillgängligheten och samtidigt visa hur byggnaderna var konstruerade. Om den aktuella stocken eller tröskeln är bärande kan man ev. lösa passagen via mindre ramper eller delvis genom att ändra golvnivån.

Trappor
Trappor är något man träffar på nästan dagligen, både utomhus och inomhus. En trappa skall alltid förses med ledstänger på båda sidor (se ovan).

Trappor behöver alltid kontrastmarkeras. Trappor med mer än tre steg skall bara markeras överst och nederst. Om trappan har tre steg, skall även det mellanliggande steget markeras eftersom detta annars kan vara svårt att uppfatta med tanke på det relativt korta avståndet. Om en trappa utgörs av flera avsatser, skall varje avsats markeras som en separat trappa. Att kontrastmarkera samtliga steg på längre trappor kan tolkas som ett sluttande plan.

Markeringen skall göras med heldragna linjer i kontrasterande färg, inte med prickar. En fördel är att använda färgade halkskydd som kontrast på trappstegen. Halkskydd behövs självklart i hela trapporna, men de övriga stegen skall då inte ha kontrastfärg.

Hissar

Ofta kan en hiss fungera bättre än en ramp, om det t.ex. handlar om trånga utrymmen eller längre trappor eller nivåskillnader. I dessa fall är olika lösningar med hissar att föredra, eftersom dessa tar mycket mindre plats och inte hindrar så mycket som en ramp.

I större byggnader är en vanlig hiss att föredra eftersom denna klarar fler personer samtidigt och kan också klara större tyngder, av t.ex. föremål och möbler. I vissa fall kan en sådan större hiss byggas i en liten byggnad utanför huset så att inte det ursprungliga huset påverkas. Denna lösning kan exempelvis göras vid äldre hus där inte byggnadskonstruktionen medger några större ingrepp.

Alla hissar behöver inte vara stora. Det går att bygga mindre, vanliga hissar som går rakt upp i huset och som ger plats åt en rullstol. Det bör också finnas en talsyntes som berättar vilken våning man befinner sig på och kommer till så att till exempel även blinda kan orientera sig.

Det finns också olika lösningar av hissar som kan installeras i helt vanliga trappor, under förutsättning att trappan är tillräckligt bred. En sort liknar en sits av en vanlig rullstol och löper på en bred skena som läggs utmed ena väggen i trappan. Denna skena kan dock vara ett hinder för andra och utgöra en snubbelrisk. Ett annat problem med denna typ av hiss är att den rullstolsburne måste kunna förflytta sig från sin egen rullstol över till hisstolen och sedan tillbaka till en annan rullstol på nästa våningsplan. Detta är normalt omöjligt för de som sitter i permobil.

En annan lösning är en form av lyftbord som man fäller ner på golvet då det kommer en brukare. Personen kör upp på lyftbordet med sin egen rullstol, ett skyddsräcke fälls ner och hissen trycks till den våning man önskar. Därefter fälls skyddsräcket åt sidan och den rullstolsburne kör av lyftbordet.

Dessa lyftbord har fördelen att man inte behöver förflytta sig från sin egen rullstol och att lyftbordet klarar mer vikt än den ovan nämnda lösningen i trappan. Lyftborden kan användas både i långa och korta trappor och tar mindre plats samt kan användas både inomhus och utomhus.

Andra nivåskillnader
Markera nivåskillnader med tvärgående ränder så att lutningen uppfattas. Ränderna skall ha en kontrasterande färg. Om nivåskillnaden finns i ett valv eller bredare öppning, är det en fördel om valvet eller stolparna har en avvikande kontrast mot golv och nivåskillnadens kontrastränder.

Toaletter
En handikapptoalett behöver vara minst 220 x 220 cm och ha toalettstolen placerad mitt på ena väggen. Detta gör att man kan komma åt toalettstolen från en rullstol från båda sidor. Om det inte går att få så stort utrymme kan det räcka med 160 cm, men då behövs det två rum och toalettstolen placerad längst till höger i ett rum och längst till vänster i det andra. Toaletten behöver också förses med nedfällbara handtag på båda sidor. Larmknappar skall kunna nås både från toalettstolen och från golvet.

Skyltningen vid toaletten skall vara tydlig. Den behöver gärna vara i relief så att man kan känna vilken toalett man är på väg in på. Toalettdörrens handtag ska kunna låsas och öppnas med ett och samma handtag, men också ha ett längre handtag som gör att man kan dra i dörren vid stängning eller skjuta den framför sig då man skall öppna. Vattenkranen vid tvättstället behöver ha engreppsblandare och spegeln vara lågt placerad. Tvålen skall också vara lätt att nå.

Det är bra om kontrasterna är goda inne på toaletten. Om man till exempel väljer vitt porslin kan man ha en avvikande färg på golv och väggar. Det är också bra om dörren har en annan färg. Man ska aldrig använda parfymerade rengöringsmedel eller tvålar.

Ofta ser man att man kombinerar handikapptoaletter och skötrum i samma rum. Detta är inte lämpligt eftersom den som snabbt behöver nå en handikapptoalett inte kan uträtta sina behov. Skötbord och annan utrustning blockerar också ofta nödvändiga utrymmen på handikapptoaletter. Skötrum som man utformar behöver dock vara så stora att även rullstolsburna kan komma in i dessa rum. Man kan ju som förälder sitta i rullstol eller ha ett barn som använder rullstol.

Mattor
Förutom att mattor bidrar till trevnaden finns det många andra fördelar. Mattor och andra textilier dämpar ljud och förbättrar därmed akustiken. Om man till exempel lägger ut mattor utanför entréer kan dessa i praktiken informera om att här ligger en ingång, vilket gör det lättare även för blinda att hitta.

Mattorna kan sedan fungera som ledstråk in genom entrédörrarna och ev. till en informationsdisk. Mattor kan vidare leda besökaren runt i lokalen som en form av ledstråk. Det gäller dock att vara uppmärksam på att man inte leder besökaren fel, till exempel fram till en helglasad monter som kan vara svår att upptäcka.

Hårdare gummimattor till exempel för utomhusbruk kan fästas på ramper för bättre fäste. Nackdelarna med mattor är att de, liksom andra textilier, samlar damm. Heltäckande mattor kan också göra att det kommer in fukt under och därmed bidrar till mögel och andra fuktskador. Lösa mattor kan också glida vilket gör att man lätt halkar om man inte ser till att lägga mattorna slätt och ser till att de inte kan glida. För rullstolsburna kan mattor försvåra då de gör det trögare att förflytta sig och att man lätt fastnar på veckiga mattor.

Bänkar och bord, valplatser och vilplan
Bänkar och möjlighet att vila är mycket viktigt då man besöker hembygdsgårdar. Sittplatser bör därför placeras både utomhus och inomhus. Det är alltid bra med en bänk vid entrén och platser vid handikapparkering eller angöringsplats för färdtjänst.

På längre ledstråk, t.ex. i naturområden, behövs det i många fall vilplan med jämna mellanrum. Ett vilplan är som en parkeringsplats för rullstol och ska gärna förses med ett bord och bänkar samtidigt som rullstolen ska komma till. Vilplanet behöver vara minst 250 cm långt och en fri bredd på 160 cm. Dessa vilplan behövs i synnerhet i backiga miljöer där man inte har regelrätta ramper.

Det bör finnas bänkar och sittplatser i olika höjd bl a eftersom alla inte är lika långa och många har svårigheter att röra sig. Bänkar behöver därför ha handtag eller armstöd för att underlätta då man skall sätta sig eller resa sig. Det är också bra med ryggstöd. Vanliga bänkar behöver stå vid sidan av gångar och ledstråk så att de inte hindrar framkomst. Det är också bra med sittplatser vid mer publiktilldragande miljöer och montrar eller konstverk, naturupplevelser eller utsiktsplatser.

Sittplatser behöver kontrastera mot omgivningen både för att det skall vara lätt att hitta dessa, men också synas då de kan utgöra hinder eller leda besökaren vidare, t ex om sittplatsen står vid ett hörn på en väg eller liknande. Sittplatser skall inte stå mitt i en backe om det inte finns vilplan. Det är bra om belysningen vid sittplatserna är bra, både för att de är lättare att upptäcka, men också av trygghetsskäl.

I de fall där det finns bord med sittplatser är det bra om det finns bord med vanliga stolar som går att flytta på om man vill komma intill med rullstol. Vanligt är att bänkarna är fasta och sammanfogade med bordet. Då behöver bordsskivan sticka ut minst 50 cm utanför bänkarna vid gavlarna så att det går att komma fram med rullstol och använda samma bord. Det är också viktigt att bordets höjd är tillräcklig så att man kan komma under med benen.

Marken kring bord och bänkar behöver vara jämn och hård. Inomhus får inte mattor intill glida eller finnas hörn och trösklar som kan hindra framkomst. Lösa stolar vid bord bör ha armstöd och ge bra stöd för den som ska sätta sig eller resa sig.

Det är bra om det finns lösa fällstolar som går att låna under besöket exempelvis i samband med visningar. I större utställningslokaler och i miljöer kan fasta punkter med fällstolar vara en lösning där det inte går att ha fasta bänkar utplacerade.