Tidiga försök, under början av 1600 talet, att starta järnbruk i Dalsland hade misslyckats. Anledningen var att det saknades råvara som järn och kopparmalm samt erfarenhet och brist på kapital. Senare visade det sig att tillgången på skog kunde lösa problemen. Det gick åt stora mänger trä för att förädla malm till smide. För att framställa 1 ton stångjärn, gick det åt 7 ton träkol. Man flyttade stångjärnsbruken från Bergslagen till platser som låg nära vattenvägar och vattendrag med forsar samt stora skogar. Detta för att enkelt kunna transportera malmen och färdiga produkter, samt få energi för att förädla malmen. Västra Värmland och Dalsland vid Vänern med älvar kunde erbjuda detta med råge. Malmen kom på vattenvägar från Bergslagen och energin från forsar och skogar lokalt. Kunskap fick komma från många olika håll enligt sammanställning nedan. Smideskonsten kom ofta med valloner från Holland samt från England och Tyskland.

Det första stångjärnsbruket anlades i Upperud nära Vänern 1675 av Göteborgsköpmannen och rådmannen Paul Rockes enligt nedan. Uppstarten var svår, eftersom fejder med grannlandet fortsatte.

Bjurbäcks bruk Lungsund Värmland var ett av verken som stängdes 1689-06-01 i Bergslagen. Elias Linderoth enligt nedan var huvudägare. Han och sönerna Johan och Elis, som efter att ha adlats använde efternamnet Linroth etablerade sig i Dalsland. Johan köpte 1684 Upperuds bruk efter Paul Roke och gifte sig med hans dotter Brita. Först byggde han Persby hammare och sedan Hanefors bruk och sist Forsbacka bruk. Hammare byggdes vid forsarna mellan Övre och Nedre Kalven Persbyhammaren, vid Kalvens utlopp Haneforshammaren och i ån vid Forsbaka Gerdeshammaren. 1697 var samtliga i full drift. Slutprodukterna skeppades över Vänern via Göta älv till Göteborg. Skeppsredarna fick ytterligare en produkt att transportera ut i vida värden. Åmåls borgmästare Magnus Siggesson Eneroth född 1654 Åmål hade själv försökt köpa mark och bygga järnbruk i trakten utan större framgång. Han tvingade järnproducenterna att väga sina produkter på stadens våg och betala vågpengar. För inkomsterna byggde man fina gårdar som fortfarande finns bevarade i centrala Åmål. Vågmästargården är ett fint exempel. Här uppstod även skeppsvarv, som anpassade båtarna till Vänerns ibland grunda vatten vid inloppen. Fint furutimmer till skrov och master fanns i de närbelägna skogarna. Åmål fick en egen handelsflotta. 1850 ägde Forsbacka bruk omkring 8500 ha skogsmark. 1862 fick man sälja hälften av skogsmarken. Produktionen var på topp, men lönsamheten minskade.

Forsbacka gård bedrev under alla år ett stort lantbruk. Här fanns 1870 fler än 125 munnar att mätta. Smederna hade ett varmt arbete, som även krävde bryggda drycker. I Annexet fanns kök, Wärdshus och brygghus, där det tvättades kläder och bryggdes öl. Ägarna fick ta smederna i örat, när för mycket drickande sänkte arbetstakten.

Andra verksamheter var ett antal sågar och kvarnar vid vattenfallen runt Forsbacka. Mellan Ömmern och Övre Kalven vid Kroppa fanns såg med brädstaplar, kvarn och kolmagasin. I början på 1900 talet byggdes även vattenkraftverk vid Kallfors, Hanefors och Nygårdsfallen. Bruket i Persby lades ner 1860. De andra lades ner före 1885 och ersattes av massa och pappersindustrier.

Gyldenlövefejden

De strider som utkämpades vid svensk-norska gränsen fördröjde uppstarten av järnframställning i Dalsland, eftersom de sammanföll med uppstarten av stångjärnsbruken. År 1676 tågade ståthållaren Ulrik Fredrik Gyldenlöves soldater genom Bohuslän och erövrade Vänersborg, samtidigt som andra trupper ryckte fram genom Värmland över Sillerud och Svanskog till Åmål. Staden blev bränd och plundrad.

För kommentarer och kompletteringar kontakta [[email protected]].