Fortsättning från sid 1
Detta system betecknades av en planmässig avspärrning från all handels-gemenskap med England, påtvungen av Napoleon I i syfte att krossa den svåråtkomliga ö-statens makt och utestänga britten från den europeiska marknaden. Systemet inleddes genom det ryktbara dekretet som Napoleon utfärdade den 21 nov. 1806 i Berlin efter segern över tyskarne, varigenom de engelska öarna förklarades i blockadtillstånd.
England svarade med de våldsammaste inskränkningar i de neutrales handel, men Napoleon drev saken till det yttersta och lät bränna alla engelska varor, som kunde uppspåras på Kontinenten. Systemet, som ju var rent kulturfientligt och utgjorde ett det våldsammaste ingrepp i världshandelns gång, föll ej förr än 1813 med den stora koalitionen mot titanen, som i viss mån kunde tacka detta system för sitt fall.
HMS Victory finns än i dag att beskåda i Portsmouth
Sverige hade redan 1807 förständigats (=tillsagts, beordrats) att bryta med England, men britterna, som hade stora försänkningar i Göteborg och kände den svenske konungens (Gustav IV Adolf) motvilja mot Napoleon, skyndade att redan 1808 förskaffa sig ett nederlag (lager/upplag) på Fotö i Göteborgs skärgård — naturligtvis med svenska regeringens goda minne. Göteborg, säger Ramm (Anders Axel Ramm, historiker) på ett ställe, blev på detta sätt ett slags frihamn för England, varifrån de engelska varorna sedermera utfördes till Kontinenten, men såsom svenska varor och svensk egendom. De göteborgshus, som förmedlade denna transitohandel, gjorde ingen ringa vinst, ty man beräknar att 9 à 10 procent av varans värde tillföllo kommissionärerna (affärsman) i vår stad.
Systemets verkan spårades också på den utrikes sjöfarten från Göteborg. Då den år 1808 räknade 525 ankommande och 434 avgående fartyg, voro samma år 1809 resp. 905 och 1,006, år 1810 resp. 1,392 och 1,239, och år 1814 resp. 1,200 och 1,209.
Göteborg blev genom detta system under några år en handelns och politikens brännpunkt, där, som Fröding (Hugo Fröding, kulturhistoriker) mycket riktigt anmärker, all världens varor lagrades, och där köpmän från alla håll och kanter flockades. Här möttes och korsades även ministrar, diplomater, underhandlare och kurirer, för att icke tala om den ständiga strömmen av resande eller det tillfälliga genomtågandet av trupper på väg till Tyskland eller Norge.
Engelsmän, tyskar och judar inflyttade i massor för att göra affärer, och under denna tid var det som enskilde på mer eller mindre rättmätigt sätt skapade sig förmögenheter, under det staten skarpt vakade över sina tullinkomster och rekognitionsavgifter (avgift för intyg/bevis) för de främmande varorna — staten som dock i trots av all vaksamhet drogs vid näsan av slipade patroner och vågsamma sällar.
En stor del av denna rörelse var förlagd till skärgården, till de bästa hamnarna, såsom Vargö håla och Fotö sund m. fl., och i Kattegat kryssade emellanåt en engelsk eskader, som höll ögonen på sjöfarten och — svenskarne. Det var inte gott för myndigheterna att hålla balansen i den tvetydiga politik, som Kontinentalsystemet framkallat. Att hålla efter alla lurendrejare gick väl någorlunda för sig, men mera bekymmersamt var det att lotsa sig fram uti det skeva och falska förhållandet till England samt att tåla alla Frankrikes oförrätter.
De båda fientliga stormakterna hade naturligtvis under denna kritiska period sina särskilda representanter i Göteborg, vilka misstänksamt bevakade varandra. Den franske konsuln härstädes, Ranchoup, var sålunda en vaken och verksam man, fullt underkunnig om vad som försiggick, och Englands minister i Sverige, Thorntorn, gjorde täta resor till rikets andra stad. För övrigt höll engelska amiralitetet en särskild prisagent här.
På grund av den franske konsulns rapporter fordrade Napoleon att fransk tullbetjäning skulle anställas i Göteborg för att hindra smyghandeln, och svenske ministern i London, Rehausen, höll i sin ordning landshövdingen greve von Rosen varm. Den sistnämnde hade för övrigt 1810 genom hemliga underhandlingar med den engelske amiralen James Saumarez åstadkommit ett slags vänskapsförhållande med England under ytan av ett låtsat krig.
Särdeles målande för tillståndet i Göteborg vid denna tid är ett manuskript i Göteborgs stadsbibliotek, efterlämnat av hamburgaren Johan Jacob von Holten, som erhöll burskap i Göteborg 1795 och dog 1841 på Marieholm i Gamlestaden.
J. J. von Holten skriver:
”Kontinentalsystemet hade vi att tacka för att denna nedbrända staden (1813) så hastigt som en ny Phoenix uppstod ur ruinerna och förskönades med praktfulla stenpalatser, ty alla
>> Fortsättning på sista sidan om Kontinentalblockaden >>