Här berättar Hedda vidare om andra seglatser
Åtskilliga kortare turer företogos med Morgana denna sommar, och barnen fingo alltid följa med; t.o.m. Tuttu gjorde oss sällskap allt som oftast, och sjösjuk blev hon ej – ”det bara killade lite i magen” – men nog hände att ett litet nödrop upphävdes när det såg ut som om vi skulle ”välta”.
I mitten av augusti ämnade J. och jag, jämte Carl, begiva oss ut på långfärd; om det skulle bli mot norr eller söder voro vi ej på det klara med, men så mycket var säkert att det denna gång ej fick bli kryss. Vinden var sydlig och det rätta vore ju att styra kurs mot norr, men vår besättningskarl sedan någon tid bortåt, Olsson, visste att jag alltid råkade ut för motvind, och därför antog han att det snart skulle blåsa nordligt: således borde man börja med kryss söderut. Och mot söder vändes Morganas stäv.
Det var en vacker dag och en svag bris blåste, men ännu på eftermiddagen var det kryss, och Olsson tillfrågades när den utlovade nordliga vinden skulle komma. Han blev litet flat och svarade; ”ja, se med di lufterna kunde då ingen trott att den sydliga vinden skulle stå sig.” Snart började den lilla vind som fanns att mojna av, men Fjordskärs fyr var ej långt borta, och hade man väl passerat den behövdes ej mycket för att man skulle ta sig fram till Gottskär. Skulle man hinna dit före natten, undrade vi, eller måste man ligga och driva i mörkret mellan skären?
Vattnet blev allt blankare; en skuta, tungt lastad med trä, avtecknade sina mörka konturer mot den klara aftonhimlen och såg ut att ej komma ur fläcken. Vi började uppgiva hoppet att hinna fram, men i detsamma kändes natt-brisen blåsa och Morgana gled långsamt in i Gottskärs hamn.
Nästa morgon fortsatte vi att kryssa mot söder; det gick obehagliga dyningar, och föga intressant var att ligga på däcket och titta på den ödsliga halländska kusten. Vid 4-tiden ankrade Morgana i Varbergs hamn och här skulle vi stanna till påföljande dag. Men när morgonen inbröt var havet spegelblankt och det bestämdes att vi skulle bliva kvar i Varberg. Om man ändå seglat norrut i stället, önskade vi – då hade man ledigt kommit till Kristiania innan kvällen.
Carl rodde efter middagen på långtur till ”Skrivareklippan”; J. och jag sutto skönt i skuggan av sun-tältet.
Nästa morgon blåste en någorlunda frisk ostlig vind, men vi voro tveksamma om färden alltjämt borde ställas mot söder. Nog kunde vi hinna till Halmstad före kvällen, men vem visste hur många dagar vi sedan måste ligga och kryssa innan vi hunno tillbaka till Styrsö, och blåste det upp, som det lätt gör mot slutet av sommaren, hade man det ej för godt ute i öppna sjön. Mörka moln stego upp vid horisonten och kommo oss allt närmare; Olsson tyckte att man inte borde segla alls denna dag häller, ”ty med åskbyar blir det alla slags vindar,” och man skulle troligen bli tvungen att berga segel mitt ute i sjön. Vi beslöto emellertid att ge oss av hemåt; det gick undan med präktig fart och ½ 2 voro vi utanför Särö gamla brygga; i detsamma urladdade sig ett åskväder med häftigt regn, men snart var himlen klar igen, och vi hade en skön segling tills vi voro hemma ½ 8 på kvällen.
Hemmabryggan på Styrsö
>> Läs fakta om familjen Ekman (längst ned på sidan) >>
<< Till första sidan om Heddas seglingar 1900 <<
>> Hedda som mor i Göteborgsposten 2024 >>