Här fortsätter Hedda Ekmans seglingsbeskrivning
Vid 10-tiden började vattnet att krusas och vinden blev västlig; seglen hissades och ankaret halades upp. Snart hade vi lämnat Saltbackens leende stränder och gledo långsamt uppför Svinesund; efter 1½ timme befunno vi oss i Fredrikshalds väl skyddade hamn, och här ämnade vi stanna tills vidare. – Det var nu nära fem dagar sedan jag satt foten på terra firma, och skönt var att få göra en åktur uppåt Tistedalen.
Nästa dag blåste sydlig storm, men solen sken och vi spände upp sun-tältet samt dukade ett festligt middagsbord: J. som varit i Värmland, skulle komma med tåget och stanna på Morgana till nästa dag. På eftermiddagen gjorde vi en vacker åktur och sutto sedan på däck med våra tidningar.
Följande dag var vädret alltjämt vackert, men vinden höll sig lika envist sydlig som den på färden från Lysekil varit nordlig. J. måste ge sig av med tåget ½11, och en timme senare lättade Morgana ankare samt började att för svag vind och alla segel uppe kryssa ut ur hamnen. Efter två timmar hade vi hunnit blott ett par kabellängder; det var fullkomlig stiltje och Carlsson sade att jakten lydde ej rodret utan drev baklänges. Karlarne gingo slutligen ner för att skaffa, men just i samma ögonblick började det blåsa västligt och Carlsson trodde på fullt allvar att vinden kommit bara därför att han och Jonas börjat äta. Nu gick det framåt ”fort och rakt” som jungfruarna plägade kommendera när de skulle ut på segling, och kl 8 på kvällen ankrade vi i Strömstad.
Kl 7 nästa dag sattes segel, och det bar av söderut för ganska frisk västlig vind. Kanonbåten Skagul passerade oss på nära håll; matroserna voro vitklädda, och jag förespeglade Jonas utsikten att på nästa färd få ikläda sig en dylik skrud, men han invände: ”ånej, ännu har jag då inte riktigt sålt mig!”
Det var en härlig dag och vi njöto av tillvaron, Carl och jag, där vi sutto i solskenet på däcket. Ett angenämare sätt att färdas kunde vi ej tänka oss – och så stötte det på äventyr, detta att man gav sig ut på morgonen utan en aning om vart man skulle komma innan kvällen eller var man skulle ligga om natten, och det var en obeskrivlig trevnad att känna sig hemma hos sig hur man än förflyttades.
På eftermiddagen blev vinden svagare och jag förklarade mig hällre vilja gå in till Fjällbacka, där vi just befunno oss, än ligga på Soten hela natten. Mot Fjällbacka vändes alltså stäven. Här gingo Carl och jag i land och fotograferade den smala, slingrande gatan utmed det höga branta berget.
Redan vid 5-tiden nästa morgon gungade Morgana på Sotens vågor, och jag kände, där jag låg i min koj, att det var kryss och således sydlig vind. Eljes var det en vacker, behaglig dag; Carl och jag tyckte ibland att vinden blivit västlig, men Carlsson lät oss alltid veta att den var ”rätt mitt emot”, och någon ändring var ej att vänta med det snaraste. Kl 1 voro vi i Lysekil och Carlsson lämnade Morgana. Vi trodde nu att Jonas skulle intaga hans plats vid rodret, men därav vardt intet: han förklarade att någon kryssning söderut komme ej i fråga, då både Gullholmens ränna och Kyrkesund voro omöjliga att passera i så hård vind. Visserligen hade vi funnit oss i att ligga och guppa i Lysekils hamn två dagar i väntan på att den nordliga vinden skulle vända sig, men att nu kanske behöva ligga lika länge och vänta på at den sydliga vinden skulle vända sig – därtill hade vi ej lust. Vi togo ångbåten som just skulle gå till Göteborg och foro sedan till Styrsö. Två dagar senare ankrade Morgana på sin vanliga plats utanför villabron.
Morgana utanför Fjällbacka
>> Till sista sidan om seglingarna >>