Här fortsätter GP:s artikel efter besöket 1941. Reportern gör en groda en bit ner i artikeln i och med påståendet att Styrsö levererade flinta under stenåldern, men det stämmer inte. Intervjun av Gustaf Sandström fortsätter.
– Under arbetet med allt detta funno vi, att de massiva stockarna voro övertäckta med nio tapetlager, vilka vi givetvis plockade bort. Då upptäckte vi tänderna i den där sprickan. I den gamla ”goda” tiden fick folk klara av sina krämpor med en smula händighet och mycket skrock. När man hade tandvärk, band man en tåt o den onda tanden och tåtens andra ända fästes vid en dörr, varefter man satte sig att vänta på att någon skulle dra upp dörren och ut tanden. För att sedan vara riktigt säker på, att man var av med tandvärken slog man in tanden i stocken, ty därmed fängslades värken för tid och evighet. Så nog kan man säga, att den här stugan är full av tandvärk. Vetenskapsmän anse den här stocken ganska unik, och man kan nog tacka det tjocka tapetlagret för att tänderna fått sitta i fred för klåfingrigt folk. Nu ha vi för säkerhets skull satt ”tandvärken” inom glas och ram.
– Vi agiterade och stod i väldeliga för föreningens idéer, samlingarna ökades undan för undan, och snart behövde vi större lokaler för att härbärgera dem. 1938 fick föreningen Styrsö gamla prästgård mot villkor, att kommunalfullmäktige tills vidare skulle få ha sina sammanträden där. Nu ha vi annekterat fyra salar i gamla prästgården, och samlingarna utgöras för närvarande av cirka 1.300 föremål.
Vi lämna den låga ryggåsstugan och vandra genom det smala bergspasset ner mot kyrkan och rakt över kyrkogården, och där på andra sidan ligger kommunalhuset och bygdemuseet i en lummig trädgård. Ovanför entrén hänger en gammal namnbräda från en skuta och i förstugan kunna vi beundra en skyskrapeliknande storm- eller hög hatt eller cylinder. Den var på sin tid den enda i sitt slag på Donsö. Strax intill hänger en grann huvudduk, som bars av en donsöflicka 1856. Flickan blev sedermera gift med den höga kyrkhattens ägare.
I första salen ser man stenåldersredskap, funna på Styrsö, som en gång i tiden levererade prima flinta till de åldriga verktygen. Här kan man även studera en vacker uppsättning av manliga och kvinnliga arbetsredskap, och man beundrar den vackra utsmyckning, som tillverkarna hade tid att förse sina alster med. De flesta ha t. o. m. varit noga med att sätta ut tillverkningsåret.
– Tänk om sentida hantverkare ville vara lika noggranna och ange namn och årtal på sina alster, säger generalkonsuln. Det skulle underlätta kommande släktens forskningar.
På en vägg hänger en bister smugglarvärja bland en samling vapen. Där finner man också den bekante rotesoldaten Johannes Längmans värja. Längman blev stamfader till den nu levande och synnerligen verksamma Håkanssonska släkten från Styrsö.
I kommunalhusets salar, som äro fullproppade av dyrgripar, träffa vi föreningens energiknippe och sekreterare, nämndeman Gunnar Tallberg. Han gör de utställda föremålen synnerligen levande, ty han kan med säkert handlag demonstrera hur de ålderdomliga verktygen användes i forna tider Med särskilt intresse stannar man i sal numro två, som ägnats åt fiskerinäringen. Här har varje föremål sin egen historia, men vi ska inte avslöja allt. Läsarna böra själva få tillfälle at studera dyrgriparna vid besök på ort och ställe. Museet öppnas på vid gavel vid tillsägelse hos trädgårdsmästare Björk, tel. Styrsö 68.
På ett långt bord stå modeller av fyra fiskebåtar, vilka på ett utmärkt sätt demonstrera bohusfiskets utveckling. Den första båten är från den tid, då man låg och kajkade intill kusten och sedan ser man hur båtarna förändrats och förbättrats allt eftersom bohusläningarnas fiskefärder utsträckts till mera avlägsna vatten. Samlingen krönes med modellen av den vackra moderna Essie som tyvärr försvann med man och allt förra året. Ovanför båtarna hänger ett skinande vitt skelett av en springare (delfin), som uppfiskades i två omgångar. Först fick man kraniet i trålen och vid nästa svep några timmar senare hittades kroppen. På bord och fönsterbord finner man en oändlighet av förnäma lersaker, fiskeredskap, gamla skärgårdsskridskor, m.m. och på väggarna trängas märkliga kartor. I ett hörn står ett par byxor. Ja, de kunna faktiskt stå för sig själva, för de äro gjorda av tjockt läder. Säkert voro de oviga, men praktiska ute på sjön i storm, väta och köld. Des voro föregångare till våra dagars olje- och gummikläder.
På det långa bordet med båtmodellerna ligga glasskivor, genom vilka man kan studera fiskejournaler Det är en lektyr, som bjuder på många intressanta saker. En av journalerna är från förra världskrigets bistra år, och då var situationen ungefär likadan som nu för bohusfiskarna. Skepparen har inte bara nöjt sig med att anteckna väder, vind, fångster, priser och fångstplatser, utan han har även gett sig tid att åt eftervärlden bevara andra uppgifter. Dagen före julafton 1918 skriver han bland annat sålunda:
”… Allting har stigit. Smör hos jobbare (svartabörjshajar) kostar 25 kr, fläsk 10 kr per kg. Kaffet har kostat mellan 25 och 40 kr per kg hos jobbare, men det är inte stort bättre hos kommissionen. Hos jobbare har allting funnits att få. En kostym kläder, som kostade 75 kr före kriget, kostar 375-400 kr.”
Och på årets sista dag skriver han:
”… Tvål och såpa har varit mycket dyrt under året. 1 kg såpa, som före kriget kostade 30-40 öre, kostar nu 15 kr. Och en tvål, som kostat 10 öre, är nu uppe i 2 kr. Gryn har det inte funnits några på ett år. Risgryn fingo vi ett kilo per man, men de voro nästa odugliga. Kommissionen har fördärvat mycket med varor. Före jul kom till Göteborg 35.000 kilo fläsk, som var odugligt till människoföda.”
Det kanske inte skadar att få minnet uppfriskat en smula just nu. Vi tycka nog att vi ha det besvärligt men fullt så tokigt, som det var enligt skepparens fiskejournal 1918 är det väl ändå inte.
När vi slutat vår rundvandring slå vi oss ner på en gammal kista från 1700-talet och prata om våra intryck.
– Öborna börja bli mer och mer intresserade för att ta vara på gammalt och fornt, och allra roligast är att ungdomen slutit så bra upp. Vi ha haft skolorna från kringliggande öar på besök i ryggåsstugan, och där muntrade vi upp ungdomarna med ett kaffekalas. Nu tävlar man faktiskt om att snoka reda på gamla föremål till våra samlingar, säger generalkonsuln.
– Men det inte riktigt bra med medlemsanslutningen till föreningen, så om Bilagan vill slå ett slag för den saken, äro vi tacksamma. Årsavgiften är bara 2 kronor för personer, som äro mantalsskrivna i södra skärgården, medan andra får betala en femma. Ständigt medlemskap kostar för de förra 30 kronor och för de senare 75 kronor. Finge vi många medlemmar skulle vi klara ekonomin fint. Och så vill jag göra en smula reklam för föreningens konstnärliga vykort – av artisten W. Landqvist – från Styrsö skärgård. Sådana kan man få ett dussin av olika slag för 1:80. Alla handlare i södra skärgården ha visat intresse för saken genom att sälja korten utan tanke på egen vinning.
– Och ädla donatorer äro välkomna, inflikar nämndeman Tallberg.
– Doktor Alin har sagt att vi skulle kunna gräva upp ”hela ön” för 2,500 kronor, och då skulle vi kunna hitta fler dyrgripar än det rymdes i Göteborgs museum. Och så kan redaktörn gärna tala om för alla, som äga fornminnessaker från Styrsö skärgård och förvara dessa på främmande orter, att de äro välkomna hit med dyrgriparna. I värsta fall äro vi tacksamma för att endast få se på dem, för att kunna göra ritningar och kopior av dem.
Och så lämna vi den väna ön med den vita skärgårdsbåten. Styrsö Sockens Hembygdsförening har trots sina unga år imponerat på oss. Vad månne bli av den sammanslutningen, då den blir fullvuxen? Kanske ett grandiost museum, som kommer att locka massor av turister till ön. Och alla kunna vara säkra på att välkomnas med stora famnen. Men låt ”tandvärken” sitta kvar i Ryggåsstugans gamla stabila stockväggar.
STAR.
Hembygdsföreningens ordförande och drivande kraft, generalkonsul Gustaf Sandström, framför ett av Styrsö sällsynta valnötsträd.
• Till artikelns första sida
• Om ryggåsstugans invigning 1939
• Mer om ryggåsstugan med bilder
• Hela GP:s artikel som PDF