Läs mer Om oss här:

Start | Öbergska | Vårt nyhetsbrev | Ordförandens ruta | Historia | Geografi – kartor | Hembygdsmuseet | Våra byggnader | Lokala namn | Medlemskap/avgift  

Södra Skärgården har långsamt rest sig ur havet efter senaste istiden. Öarna präglas starkt av renspolad berggrund, även om den numera skyms av snabbt tillväxande skog.

Geologiskt sett tillhör området en blandzon mellan det stora sydvästsvenska gnejsområdet i öster och de yngre intrusivbergarterna i väster. Vackert veckad gnejs kan man se på Stora Rävholmen och sprickdalspräglad granit på Vinga. Styrsö Pottan uppvisar ljus, nästan enfärgad gnejs och svarta diabasintrusioner. På många platser kan man se isräfflor löpande åt sydväst skapade av senaste inlandsisen som släppte sitt grepp för ca 12.000 år sedan. Landhöjningen efter isens enorma vikt gjorde att vårt område låg ca 100 meter lägre än idag och var alltså helt dolt av havet. Vid istidens slut låg stranden ca 50 m högre upp än nuvarande, men för drygt 8.000 år sedan blev det plötsligt mycket varmare och isen smälte snabbare än landet hann växa upp ur det allt hastigare stigande havet. Stenåldersboplatser på 15-metersnivån blev översvämmade, vilket är lite unikt för vårt område. Numera är landhöjningen knappast märkbar och kanske gör smältande havsisar vid polerna att vattnet åter stiger.

Sprickzoner på Vinga

För 100 år sedan var det mesta av skogen nedhuggen till bränsle, varför ljunghedar, äng och åker härskade där lite mylla kunnat bildas. Intressant är bilden från Styrsös ostkust tagen 1894 mot söder, ungefär vid platsen där vägbanken går över till Donsö idag. Helt kala klippor, där det idag växer tät snårskog. Till skogens fromma bildades på Styrsö sällskapet Arbores (efter latinets arbor, träd), som lät plantera träd på ön. Man t o m forslade ut schaktlera från Göteborg för att få någonting att plantera i. Tack vare det milda kustklimatet fanns här på 1900-talet även tre handelsträdgårdar som kunde leverera grönsaker och frukt till Göteborg. Kusttrakter har bevisligen många fler soltimmar än längre inåt land.

Oscar II på besök vid Kustsjukhuset 1894. Obs de kala klipporna på Styrsös ostsida!

De sex bebodda öarna
Asperö är den första i alfabetet och en av de mindre – fast med ca 400 innevånare. Namnet Asperö förekommer i skriftliga källor redan på 1200-talet, då i formen Aspærø. Betydelsen är av trädnamnet asp, som växte på ön. Befolkningen har i stor utsträckning haft sin näring i fisket.

Brännö var fordomdags kanske den mest berömda ön, grundat på de vikingamarknader som ägde rum på Stora Gärdet vid Rödsten. Idag bor här drygt 700 personer på den östra delen av ön. Av tradition har man varit bonde och lots men inte så mycket fiskare.

Donsö har idag den största befolkningen – drygt 1.400 personer – och här är man mycket sysselsatt med lokala näringar, entreprenadverksamhet och ett flertal framgångsrika rederier. En stor fiskehamn finns med många gästbåtar på sommaren. Den kyrkliga verksamheten – inte minst för ungdom – är omfattande och Missionskyrkan är den största i Styrsö Socken.

Köpstadsö, Kössö – skottkärrornas ö – hyser ca 100 åretruntboende. Redan den tidiga befolkningen var skeppare och ägare till små skutor, inte fiskare. Från slutet av 1800-talet till 1930 fanns 27 båtar registrerade som transporterade alla slags varor efter svenska och de närmsta ländernas kuster. Sommartid tredubblas öns befolkning med sommarboende.

Styrsö har av tradition varit huvudön med sin sockenkyrka – den första uppfördes redan på 1500-talet i slänten mot havet vid Brännholmsviken i söder. Man hyste eget kommunkontor och senare stadsdelsförvaltning på gamla Kustsjukhusets plats. Idag finns vårdcentralen som servar öns 1.300 boende, liksom alla andra inom området. Namnet Styrsö skrevs fordom ”Styrisø” och kommer enligt en teori från betydelsen styrir (skeppsbefälhavare). Kanske fanns här en gång mäktig storman med egen flotta?

Styrsös historia är mycket skiftande, från bronsålderslämningar, sillkokeri, skutskeppare i Halsvik, fiske och varv i Tången till jordbruk i Byn, men kanske mest av präglat av badortslivet som växte fram runt förra sekelskiftet. Otaliga eleganta byggnader uppfördes som utflyktsmål för göteborgare som ville bada kalla och varma bad, njuta på restauranger och bo på fint hotell i Bratten. Många grosshandlarvillor finns kvar och ger miljön en särskild prägel. På 1930-talet förbjöds spritutskänkning och badlivsepoken var definitivt slut.

Vrångö ligger längst i söder med sina 364 innevånare (2010). Med ursprung i sillperioderna har man ägnat sig åt fiske och lotsverksamhet och sedan några år har hamnen byggts ut och är ett populärt mål för fritidsbåtar. Många badgäster tar snabbfärjan till de goda baden och färden tar bara ca 25 minuter. Butik och fina promenadvägar finns.

Övriga öar
Här kan man nämna Vargö, med sitt värdshus, det svårtillgängliga Känsö med fd karantänsanläggning, numera militärförläggning och lilla Källö med 30 sommarstugor och byggnader från 1700-talet. Vidare sommaröarna Kårholmen och Sjumansholmen samt Kungsö, Tornö, Valö, Galterö, Rivö, Stora Rävholmen och inte minst fyröarna Tistlarna, Vinga och lilla Böttö. Även Stora Förö med sin sommarhusbebyggelse räknas till Södra Skärgården.

Hembygdsföreningen har kartor på de flesta öarna med gamla lokala namn. Du kan hitta dessa kartor här!

Peter Andersson