Mer från Mollösund
Långorna fläkas och rensas i stora skjul, men kvinnorna som arbetade härmed motades ut och placerades med sina fiskar och tunnor i en rad på bryggan, precis så som jag vill ha dem. Martin visade mig också huruledes långornas gälar och ben, utbredda till torkning, komma till användning; de malas och bliva gödningsämne, och den hinna, som sitter utmed ryggbenet, torkas även, fastklistrad på bräder; sedan fyller den sin uppgift som klarskinn. Allt detta blev behörigen fotograferat och likaså arbetet med träribbornas – spilornas – fastsättande vid långorna, för att dessa ej skola krympa vid torkningen.
Det intressantaste av alltsammans var att åse huru den stora kutter, i vilken Martin var delägare, gjordes i ordning att gå ut på det två gånger var sommar återkommande fisket vid Shetlandsöarna. Vi sutto i en robåt och sågo hur besättningen kom ombord med alla sina knyten och tinor och andra grejor, så hissades seglen, ankaret lättades och den präktiga ”Spirit of the Deep” gled långsamt ut ur Mollösunds hamn, speglande sig i vattnet och belyst av aftonsolen.
En rolig segling gjorde vi även till Käringön, då Martin följde med som lots. Han var talför och munter som vanligt – i detta avseende så olik våra Styrsö-karlar som möjligt. Jonas hade ju sin kärva humor, men teg när han ej blev tilltalad, och Johannes var tyst och inbunden och syntes föga uppbyggd av Martins oförtrutna konversation. ”Ja, se folket oppe i landet gör inte annat än pratar,” mumlade han – ”mun står aldrig stilla på dom.”
Nästa dag togo vi ångbåten och foro först till Göteborg, sedan till Styrsö.
Ekmans villa på Villabrovägen 22
Alla flickorna hade denna sommar en ”blomsterhandel” uppe i bergen vid Gustafs villa, och de ordnade det riktigt nätt med en liten disk samt guirlander av syrener och guldregn. Farmor kom ut ett par gånger och blev genast en mycket god kund, varvid pojkarne, som åsågo köpenskapen ofördröjligen skaffade sig en ”snäckhandel”, vilken de sökte göra så inbringande som möjligt.
Lillan blev alltid omhuldad och road av sina syskon en kusin Sigurd och hon kunde inte riktigt samsas. Jag brukade var sommar fotografera alla barnen på verandatrappan, och denna gång skulle de små vara med. Sigurd hade en träsked i handen, och den fick lillan ett sådant behag till att hon försökte rycka den ifrån honom; när detta inte lyckades blev det gallskrik. Vi föreslogo Sigurd att låna sin sked till Lillan bara på ett ögonblick så att hon satt stilla under fotograferingen, men när Ingegerd tog den ifrån honom blev det han som stämde upp en låt. Någon av barnen sprang in i köket och hämtade ännu en träsked, och nu lugnade sig både Lillan och Sigurd, fastän stämningen just inte var den blidaste.
Hur sällsynt lyckliga de voro, dessa tio kusiner, som hade varandra och ägde Styrsö till lekplats – Styrsö med stranden, klipporna, båtarna, lekstugan; kunde barndomens trevnad och glädje var större än deras! Och minnet av alla dessa år skulle följa dem som ett solsken genom livet, vilka öden de än gingo till mötes.
Det blev tidigare uppbrott än vanligt från Styrsö, ty jag reste med alla barnen till Omberg, där vi hyrt rum på turisthotellet för en månad och ditt även J. kom på ett kortare besök. Vi trivdes förträffligt allesammans; landtlivet var ju för barnen en helt och hållet ny erfarenhet, och den närbelägna Alvastra kungsgård blev dem ett kärt tillhåll. Ladugården utövade särskildt en stark dragningskraft och här fingo de hjälpa till med mjölkningen fastän Hedvig fann det en smula obehagligt när kon viftade henne i ansiktet med svansen.
Den gamle drängen Johan blev barnens synnerligen gode vän, och hans existensvillkor intresserade dem på det högsta; de funno det upprörande att Johan fick vara ledig blott var fjärde söndag och att ”patron” ej tänkte på att också den som är gammal kan tycka om att få bär någon gång. En dag hade jag fotograferat drängen Johan vid arbetet ute på åkern och berättade sedan för Hedvig; ”nu har jag gjort något som jag ej talar om förrän vi komma hem till Göteborg.” ”Ack jag vet vad det är,” ropade hon, röd i ansiktet av glädje, ”det är att du köpt en kokalv åt mig – den där kokalven för fem kronor som jag önskat så mycket!” Så trevligt det hade varit att komma till Göteborg med en kokalv! – ”Vad nytta har man av fåren annat än att man tar ullen,” frågade lilla Nanne, ”de kalva väl inte?” ”Värpa också sådana där små tuppar?”
Barnen och jag företogo alla dagar åkturer i hotellets ekipage, den med hästen ”Pärlan” förspända trillan. Två av barnen togo plats på baksätet, och mellan kusken och mig satt alltid lillan. Men omsider kommo pojkarne underfund med att det var ett stort nöje att köra Pärlan, och det dröjde ej länge innan de utverkade sig tillåtelse att turvis intaga kuskens plats bredvid. Hedvig skulle förstås ej vara sämre, och en dag klättrade hon upp och tog tömmarna, försäkrande att hon mycket väl visste hur det gick till att köra – varpå hon vände sig till kusken och frågade: ”hur skall jag göra när hästen skall gå till höger eller vänster?” – Carl hjälpte mig som vanligt med min fotografering, och med aldrig tröttande nit jagade han höns, kor, grisar och andra kreatur tills de intagit de ställningar som krävdes.
Portabel lådkamera av en typ som Hedda använde
* * *
Fakta om Johan Ekman
Johan Emilson Ekman (i riksdagen kallad Ekman i Göteborg), född 11 mars 1854 i Stockholm, död 18 februari 1919 i Göteborg, var en svensk grosshandlare och politiker (liberal). Han var son till kommendörkapten Jakob Emil Ekman (1815-1900) och friherrinna Sophia Kurck (1823-1907) och tillhörde göteborgssläkten Ekman. Modern var dotter till presidenten i Kammarrätten friherre Claës Arvid Kurck och friherrinnan Hedvig Liljencrantz, och dotterdotter till Johan Wilhelm Liljencrantz, ättling till Johan Ihre och Bureättling. Han var svärfar till riksdagsmannen och utrikesministern Johannes Hellner. Vidare var han brorson till den kände affärsmannen och donatorn Oscar Ekman (Ekmanska sjukhuset, Carnegie, Stora Torp mm).
Johan Ekman började 1873 arbeta i familjens handelshus Ekman & Co och blev delägare i företaget 1891. Han var en av stadens ledande affärsmän med inflytelserika poster i ett stort antal företag: Göteborgs och Bohus läns sparbank (styrelseledamot 1892-1918, ordförande 1915), Lindholmens verkstad (1906-1910), Brand- och livsförsäkrings AB Svea (ordförande 1916-1919), Svenska Ostasiatiska Kompaniet (styrelseledamot 1907-1918, ordförande 1916), D & Carnegie & Co (olika företagsgrenar), Orrefors bruks AB med mera. Han var även konsul för Italien från 1890.
Ekman var riksdagsledamot i andra kammaren 1906-1911 för Göteborgs stads valkrets och i första kammaren från 1912 till sin död för Älvsborgs läns valkrets. I riksdagen tillhörde han, som liberal politiker, liberala samlingspartiet. Han var bland annat ledamot i bankoutskottet 1910-1919 och engagerade sig bland annat i olika näringslivsrelaterade frågor.
Familjen Ekman kan kanske anses ha varit 1800-talets svar på dagens Wallenbergfamilj. Familjen dominerade i slutet av seklet ett av Sveriges största företag D. Carnegie & Co och en av de stora bankerna, Skandinaviska Kredit, som i sin tur hade intressen i en rad företag. Via handelshuset Ekman & Co kontrollerade man diverse bruksegendomar och skogsindustrier. Grenar av familjen var verksamma i det stora Uddeholmsbolaget.
Johan Ekman köpte år 1913 också Orrefors Glasbruk för att komma åt bolagets stora skogar som råvara till Eds bruk. Men han och hans arvingar kom även att utveckla själva glasbruket som ju är i drift än idag och ägs av New Wave Group.
Efter att Hedda blev gift 1881 beslöts att bygga en sommarvilla på Ekmanska ägorna vid Gubbero (fd landeri). Villan (Norra Gubberogatan ca 10) kallades Högalycka och stod klar för inflyttning 1882. Stadens utbredning gjorde vistelsen i Gubbero mindre vilsam och 1890 hyrde Johan och brodern Gustaf (1852-1930) med familjer sommarvillor vid Snobbrännan på Styrsö. Johan köpte villan 1891 och ett flertal somrar tillbringades i skärgården. Obs att både Heddas mor och äldsta dotter hette Hedda eller Hedvig.
1901 började familjen att bo på Kärrbogärde (vid Sävelångens östra strand) på somrarna och inga noteringar om Styrsö finns mer. Kärrbogärde ägs fortfarande av de efterlevande.
Peter Andersson
<< Till sid nr 1 om Hedda Ekman <<
>> Ekmans seglingar år 1900 >>
>> Hedda som mor i Göteborgs-Posten 2024 >>