Några av de första och mera prominenta sommargästerna på Styrsö var Ekmans. De bodde i slutet av 1800-talet på Villabron och fru Ekman var en duktig fotograf.

Hedda Ekman (1860-1929), gifte sig 1881 med affärs- och riksdagsmannen Johan Ekman i Göteborg. Den äldsta dottern Hedvig föddes 1882 och den yngsta, Birgit (Bibi) 1903. Andra barn var Carl, Tuttu (Sigrid), Albert och Agnes. Efter att ha bott i lägenheter på två ställen i Vasastaden byggdes en stor villa på släktingen Oscars tomt vid Nya Allén nr 5.

Sommargäster på Styrsö

1890 hyrde Johan och brodern Gustaf med familjer sommarvillor vid Snobbrännan på Styrsö. Johan (skrives ”J.” av Hedda nedan) köpte villan 1891 och ett flertal somrar tillbringades i skärgården. Man seglade på Västkusten med kågen Viking och jakten Morgana. 1894 började Hedda fotografera skärgårdslivet med stativkamera och glasplåtar. Hon blev en framstående fotograf och hennes albumliknande memoarer avspeglar i utsökt estetiska former familjelivet i svensk överklass i början av århundradet. Ett flertal av hennes bilder illustrerar vår webbplats här. Hembygdsföreningen planerar att längre fram arrangera en utställning av hennes fotografier. I fyra volymer har hon tecknat Familjen Johan Ekmans krönika. Följande skrivning är ett citat från den första volymen. Mer fakta om familjen sist i artikeln.

Hedda Ekman (1860-1929)

På Styrsö 1897 (vol I, s72-83)

* * *

Min fotografiapparat kom till flitig användning på Styrsö, och Carl var alltid min tjänstvillige medhjälpare; han hade noga reda på i vilken ordning bländare, slutare och kasetter skulle hålla i beredskap och visste även hur Lillan borde ”tas” för att arbetet skulle krönas med framgång; också blev hon fotograferad 106 gånger detta år.

Även på fotograferingsturerna i skärgården var Carl min hjälp. Jag brukade nämligen bege mig till Donsö måndagar och torsdagar, då fiskebåtarna gingo till sjös vid 3-tiden, och vanligen började vi med att fotografera tillrustningarna i land. Stora korgar med blåmusslor buros upp på stranden, skalades, sattes på långrev och lades i ”backor”, och sedan vi åsett allt detta klevo vi upp på någon av båtarna i hamnen, där stativ-kameran kunde uppställas på lämpligt avstånd och vi igen voro redo för fotografering, när karlarne rodde ut med backor och mattinor. Slutligen halades även jollen ombord, seglen hissades, ankaret drogs upp och vattnet fräste om bogen när båten styrde ut till havs med sin fem mans besättning. Det var intressanta dagar, dessa, tyckte både Carl och jag, och gärna hade vi även sett hur det gick till vid ”backfisket” ute i havet, då jollen firades ner och roddes så långt ut som reven räckte. Johannes beskrev det för oss, och vi förstodo vilket hårdt arbete det måste vara att i bistert vinterväder och hög sjö ro ut i havet i den lilla öppna båten – men sällan hände att någon man ”blev borta”, som det heter på sjömansspråket.

Sedan den sista båten givit sig av och Donsö hamn låg öde, var det tid för oss att äta vår middag i någon trevlig liten vik. Carl tog fram tallrikarna och glasen ur skåpet, bredde duken på det uppfällda bordet och satt smörkoppen i skuggan av masten, varefter de hårdkokta äggen m.m. befriades från sina pappershölje och sockerdrickan sattes fram.

Ibland försökte vi vår lycka på andra öar, t.ex. Vrångö och såväl fiskebåtar av olika typer som fyrar, klipp- och sjöstudier och mycket annat ökade min samling av skärgårdsbilder. En gång vågade vi oss till och med på upptäcktsfärd till Asperö och ankrade i hamnen med de små flatbottnade båtarna, men här gjordes en erfarenhet som jag många gånger under de kommande åren fick bekräftad: endast fisklägen med helnykter befolkning lämpade sig för mina hemsökelser. Vi stego i land på Asperö, men där såg smutsigt och skräpigt ut; samma blickar mötte våra, när vi närmade oss de illa underhållna husen, och dörrarna slängdes igen mitt för vår näsa. Detta var annat än på Donsö, där alla voro vänliga och glada och kände igen mig från det ena året till det andra; också vände vi ryggen med detsamma åt det ogästvänliga Asperö.

På Styrsö Tånge var det roligt att ströva omkring bland kåkarna och fotografera bryggor och sjöbodar. Ibland hände att någon nyfiken badgäst öppnade sin dörr och kom ut för att åse arbetet med kameran. ”Ursäkta, är fröken amatörfotograf eller riktig fotograf?” frågade man – och sedan vederbörande fått veta vilketdera ”fröken” var, bad man alltid att få köpa en fotografi.

Jag tänkte ofta, på våra seglingar, att när folk uppifrån landet anser vår skärgård ful, böra de ge sig tid att studera den, att se den med en smula förståelse, så att säga, och även få klart för sig att skärgården kräver sol för att komma till sin rätt. Jag minns t.ex. en söndagseftermiddag i september då J. och jag farit ut på några timmar till Styrsö. Det var mulet och blåsigt och kallt, klipporna syntes enformigt grå och kala, pilarna inne i vår trädgård voro glesnade och gula, blommorna bortplockade från rabatterna, och vi sutto skymningen på vår veranda, glada att inte behöva bo i skärgården på hösten – den årstid som alltid är den trevligaste, färgrikaste och vackraste på landet.

En av de intressantaste utsiktspunkter i Bohusläns skärgård är den vid Rävsund på Styrsö. Man ser ut över det blå havet, över fantastiskt formade klippor av en varm, gulaktig färgton och badande i solljus – och man ser en strand av rundpolerade stenar och ett och annat väldigt klippblock. Vilka naturrevolutioner måste ej ha ägt rum här i tidernas morgon! Jag tror att ingen som ser denna tavla kan undgå att tjusas av skärgårdens skönhet.

En vacker dag i början av juli hissades seglen på vår kåg och J, Hedvig och jag gåvo oss ut på långfärd. Efter 8 à 9 timmars skön segling kommo vi till Mollösund och togo in på vår trevliga lilla gästgivaregård. Det var min mening att taga en del fotografier, och jag fick en mycket god hjälp i den välvillige och meddelsamme Martin Hansson, fiskhandlare till yrket och en av samhällets stöttepelare, efter vad vi kunde finna.

Det för Mollösund karaktäristiska är de torkade långorna, vilka äro utbredda på alla bergsknaltar eller upphängda på bryggorna utmed hela fiskläget. Martin var minst lika intresserad som jag av arbetet med kameran och angelägen om att långorna skulle visa till sin fördel; han sade gång på gång: ”vill konsulinnan bara kommendera så att jag får veta hur det skall vara – här är inget knussel!” – och långorna rycktes ner och slängdes härs och tvärs. De blevo också fotograferade både en face och i profil, och Johannes sade efteråt, när han fick se de tilltalande bilderna: ”det är förfärligt vad det är likt sej!”

Rader av besynnerliga tingestar hängde också uppspetade till torkning – de voro krokiga och vridna och bara skinn och ben, tyckte man, med stora, hiskliga munnar; det var rockor och hajar. På min fråga i vilken landsdel sådana vidunder användes till människoföda blev svaret: ”i Boråstrakten.”

>> Läs mer på nästa sida! >>