<< Till första sidan av artikeln <<
Åter till ämnet: Jag hade alltså fått tjänsten på Styrsö men jag ville bli färdig specialist i allmänmedicin enligt den förordning som skulle gälla från 1974. För min del fordrades mer internmedicin och mer psykiatri. Jag begärde tjänstledighet för hela 1974 och fick det – under förutsättning man kunde lösa vikariefrågan. Då, hösten 1973, var Södra Skärgården en egen kommun inom Bohuslandstinget. Jag ringde kommunens ordförande Kristen Kristensson och meddelade detta. Han var väl luttrad och förstod situationen. Årsskiftet 73-74 blev Södra Skärgården en stadsdel i Göteborg. Den 2 januari 1975 tog jag morgonbåten ut till min nya arbetsplats, läkarmottagningen i Villa Solvik på Skäret.
Jag hade med mig en stor resväska med medicinsk litteratur. Och så visade det sig att Skärets brygga var stängd så jag fick släpa kofferten från Bratten till Skäret där mottagningen då låg. Svettigt! Under mitt tjänstlediga år hade jag fått vara med och planera upprustning och en del ombyggnad av mottagningen så det var fina fräscha lokaler jag kom till. Personalen bestod av undersköterskan Gertrud och sekreteraren Lilian, båda jobbade deltid. Sen fanns det två distriktssköterskor varav den ena alltså var Ulla Carlsson, men deras lokaler låg på Bratten, samlokaliserade med tandläkaren och Sjöpolisen på nuvarande Vårdcentralens plats. Dessa två distriktssköterskor jobbade inte heltid men skötte barnavård, mödravård, skolhälsovård, vaccinationer förutom distriktssköterskeuppgifter som omläggningar, hembesök. Vi var således en liten skara som skulle upprätthålla någon form av sjukvård i skärgården.
Föregångaren till dagens Vårdcentral – Dalvillan – 1987 före rivningen. Foto Lasse Pettersson
Vad gäller mottagningsarbetet har jag inget minne av tidsbeställda besök utan det var mer drop in – men kanske minns jag denna första tid fel. Däremot kom sjukbåt från Asperö-Brännö en gång i veckan. Och då vällde det in folk som man betade av innan taxibåten tog med sig folket tillbaka. På de dagar då jag var ensam dvs utan Gertrud och sekreterare hade jag BVC, MVC och gjorde hembesök .
Redan efter ngt halvår fick vi beviljat medel för en sjuksköterska. Det var ju ett lyft! Hon kunde ge råd i telefon, hon skötte bokningar mm. Det var så Britta Allgurén började sitt mångåriga arbete inom sjukvården på Styrsö.
Men vem skötte sjukvården helger? Kvällar, nätter?? Vi hörde till Göteborgs stad och jourverksamheten, för de som inte behövde sjukhusvård, sköttes av jourbilar med läkare. Men de tog sig i stort sett aldrig ut till öarna. Alternativen var att åka till sjukhus eller förlita sig på sjukvårdskunniga bosatta på öarna. Där har vi den legendariska syster Kajsa på Donsö. Donsöborna vände sig till henne för sårskador eller akuta sjukfall. Hon var oerhört duktig och klok, hade agraffer som hon satte ihop sår med. Och hon kunde följa med till sjukhus om så behövdes. Kajsa gjorde en jätteinsats helt på frivillig basis men vi fick sen igenom att hon kunde skriva upp timmar och få en viss ersättning.
Fanns det inte behov av sjukvård kvällar och nätter? Jo, men vi vårdade inte så många svårt sjuka i primärvården då. Ålderdomshemmet hade 14 platser och blev någon sjuk åkte man till sjukhus, kanske fick plats på långvården eller något sjukhem. Idag har Styrsöhemmet 40 rum och där kan man vara kvar till slutet. Och någon hemsjukvård eller terminalvård förekom inte.
För Vårdhemmet var det också annorlunda: Det stora tegelhuset, tidigare sanatorium, med stora salar, där vuxna utvecklingsstörda bodde, hade egna läkare både psykiatriker och kroppsläkare som kom ut från fastlandet. Och egna sjuksköterskor.
Ett annat problem var transporter. Om man inte orkade ta sig till Skäret kunde man i bästa fall övertala någon affärsföreståndare att skjutsa, om moped inte var aktuellt.
Detta ändrades efter några år när Yngve Backman startade taxiverksamhet. Vi fick också en ambulans – vet inte vilket år – som främst bemannades av Hartvig Jensen, vaktmästare på ålderdomshemmet.
Så visst var primärvården bräcklig då i slutet av 70-talet fastän man i landet i övrigt börjat en utbyggnad. Provinsialläkarna fanns sedan 1600-talet. De skulle bo nära landshövdingen och de var utsedda av konungen. 1773 fanns det 32 provinsialläkare i landet. De utökades förstås men var helt otillräckliga för att bedriva basal sjukvård. Ofta en-läkarmottagningar, ständig jour, ingen fortbildning, inga kollegor. 1963 flyttades organisationen över till landstingen och 1973 blev titeln distriktsläkare.
Man började tala om primärvård som basen i sjukvården, nästa nivå var länssjukvården och mest specialiserad sjukvården sköttes av regionsjukvården. Och för göteborgarnas del var Sahlgrenska ett ställe man sökte för alla dessa nivåer – och är väl i viss mån så även idag, därav en del av deras problem. Men för skärgårdsborna var Mölndal första val eftersom man tidigare hört till Bohuslandstinget.
I denna uppbyggnadsfas begärde jag hösten -76 fyra månader tjänstledigt för att åka jorden runt. (Att efter drygt 1 1/2år på denna tjänst begära 4 månaders tjänstledigt – ja det var magstarkt kan jag se idag). Jag hade själv skaffat en vikarie, men han kunde bara lova ett par månader, han skulle ge besked per brev till Singapore hur det skulle bli. Men han lovade vara kvar och jag kunde fortsätta denna spännande resa.
Men redan slutet av 1979 började jag fundera på att lämna Styrsö. Det var mest av privata skäl, kärlek som tagit slut, men jag blev också irriterad på förvaltningen som planerade en ny vårdcentral på Bratten. Det är klart det vore bra med ett centralt läge, med samlokalisation med distriktssköterskorna och tandläkarna. Men jag var sur. Trivdes bra på Skäret där jag fått bostad med bara en dörr in till mottagningen. Och mottagningen var nyrenoverad. Jag skrev ilskna brev till sjukvårdsnämnden och obstruerade planeringen. Det struntade man i. Tack och lov!
Så sommaren 1980 flyttade vi in i den nya Vårdcentralen. Jag tjurade. Lite innan, på vårvintern, ville jag bara komma bort från jobbet ett tag. En fortbildningskurs på en vecka var alltid något. Det fanns en i ortopedikurs någonstans och en kurs i sex och samlevnad i Rättvik ordnad av RFSU. I min tjänst ingick mödravård/preventivmedelsrådgivning, så det kanske vore något. Lagom ansträngande tänkte jag. Där kom jag i samma grupp som en kurator från Helsingborg. Hon var klok, allvarlig och pratade östgötska.
Det var inledningen till vår relation som ledde till att vi tämligen snabbt flyttade ihop. Plötsligt var vi en familj på fyra: Margareta, jag, Andreas 13 år och Gabriel 8. Nu har vi levt ihop i 37 år. Jag sa att hon var klok – men detta att flytta till en okänd karl på Styrsö, ja det var väl huvudlöst. Men modigt!! Jag oerhört tacksam för detta mod. Och Margareta är väl en av anledningarna till att jag stannade kvar alla år på Styrsö.
Nu undrar ni när jag skall komma till hur det egentligen var. Lugn det kommer! Men först släpper jag in min fru Margareta.
Hur var det att vara skärgårdsdoktorns fru?
Margareta Callersten Brunell: Jag har några bilder - nej jag kan inte visa dem här men ska försöka beskriva.
Den första - jag hade nyligen flyttat till Styrsö och skulle cykla över till Donsö och handla. En strålande vacker julidag. När jag kom över bron hörde jag ett trumpetsolo och såg en båt segla in mot Donsö hamn. Det var Elida (fast då visste jag varken vad båten hette och vad det var för båt). Det jag hörde på trumpetsolot var O store gud.
Det var nästan en överjordisk upplevelse – mitt nya liv, så helt annorlunda mot mitt tidigare, det strålande vackra vädret, öarna och musiken från båten.
Den andra bilden: Någon gång mitt i vintern. En sen kväll då jag skulle in till stan för att ta ett tåg till Stockholm. Det var is, och tror inte det gick någon båt då, jag åkte i alla fall med Leif Ljungberg. Mörkt, isflak, dramatiskt. Det här var några av mina bilder från min första tid på Styrsö.
Vad hade öborna för bild av mig?
Jag tror att en del trodde att Urban annonserat efter en hushållerska i tidningen Land eller liknande. Barn inget hinder. För när vi gifte oss, två år senare, tycktes tanterna och farbröderna på Styrsö-hemmet glada över detta – de samlade in pengar till oss i bröllopsgåva – pengar som vi köpte en Alvar Aalto-vas för.
Jag var nog ingen fullfjädrad hushållerska och en gång när Urban kom cyklande från Konsum med kassar på styret, var det en man på ön som sa till honom, att det där skulle frun göra. Men jag handlade ju ibland också, som den där gången när jag hörde O store gud.
Jag hade varit med Urban på hembesök på Asperö en gång och den äldre kvinnan vi besökte sa till mig: ”Det är väl roligt för doktorinnan att komma ut lite?” Hon trodde att jag bara gick därhemma och hushållade för Urban och pojkarna och strök hans skjortor.
Men den där kvällen när jag åkte in med Leif Ljungberg skulle jag iväg till Stockholm och det jobb jag då hade för Socialdepartementet. Jag hade också kurser på olika ställen i Sverige från Skåne till Jämtland. Sedan arbetade jag på Bohuslandstinget, Patientnämnden i Göteborg, Smittskyddsenheten. Jag kom alltså ut en hel del utöver att följa med Urban till Asperö, ja, jag kom väl ut mer än Urban... Men för de flesta var jag Urbans, doktorns och några få sa Doktorinnan. Den ene som sa doktorinnan var Nisse, som bodde på vårdhemmet. Det kallade han mig när jag var i sällskap med Urban. Men när jag kom tillsammans med pojkarna, sa han mamma till mig. Den andra var brevbäraren Pelle. Jag tror att han visste att jag inte gillade att bli kallad doktorinnan, och han sa det mest för att reta mig.
Just det här med brevbäraren Pelle illustrerade en aspekt av mitt liv med skärgårdsdoktorn. Jag tror att många på öarna trodde att jag visste allt om alla genom Urban. Men tystnadsplikten var viktig att hålla. Ibland blev det lite svårt, när patienter ringde hem och om Urban inte var hemma, frågade de mig. Och när jag fick veta saker från vänner och andra på ön, t ex att just brevbäraren Pelle var sjuk, frågade jag Urban varför han inte berättat. Nej, tystnadsplikten snävade in tom det som var allmänt känt hos alla.
Mitt och vårt liv i Hus 1 på Skäret var väldigt speciellt på många sätt. Det gamla huset och dess historia från alkoholistanstalt till sanatorium till läkarmottagning fascinerade mig liksom de människor som hade bott där. Att jag fick möjlighet genom Eivor Johansson, f. Österlind, som hade bott på andra våningen som barn att få veta en del av huset, Inger Börjesson som varit hembiträde hos en tidigare läkarfamilj och berättade för mig hur det var. Doktor Orell bodde i vårt hus i slutet av 20-talet och början av 30-talet. Hans dotter Birgitta och sonen Svante har besökt sitt barndomshem och Birgitta och jag har fortfarande brevkontakt.
Alla människor som jag mötte – en del blev jag vän med och var inte bara doktorns fru och de känns nära trots att vi flyttat. Jag var också patient på Vårdcentralen och ibland frågade jag mig om jag blev särskilt väl bemött för att jag var Urbans fru - men jag tror faktiskt att alla patienter blev väl bemötta.Jag var inte bara hushållerskan – och Urban var inte bara skärgårdsdoktor – utan han är en riktigt jämställd äkta man, som kan allt, från att baka och laga mat till att måla fönster och tömma musfällor. Under den långa period jag var sjuk sedan vi flyttat till stan, har han ägnat sig åt primärvård i ordets riktiga betydelse. Mina 32 år på Skäret med skärgårdsdoktorn var en betydelsefull del av mitt liv.
>> Artikeln fortsätter på nästa sida… >>