Fortsättning från << föregående sida… <<
Hästsko nr 2 och 3
Då dessa två hästskor är av samma typ och storlek behandlar jag dessa gemensamt. Även dessa skor är stora, 167-172 mm långa, båda 142 mm i vidd och med omkrets av 426-446 mm. Även de har 10 sömhål. De är kraftiga och 10 mm tjocka, med 25 mm jämnbreda armar. De har gängade hål, två i tån och ett i vardera trakten med plats för broddar som ersatte de tidigare 1800-tals hakarna. Att ha broddar både fram och bak på skon ger hästen en planare och en mer hovriktig gång, till skillnad mot hakarna bak. Avsaknaden av broddar kan tyda på att det är en sommarsko, då slitna broddar brukar sitta kvar i gamla skor. Båda skorna är slitna i tån, vilket visar att de har suttit på hästar som har brukats. Åldersmässigt kan vi då placera skorna i tiden till 1880 och tiden därefter.
Hästsko nr 2, markplan
Skillnaderna i bredden jämfört med Hästsko nr 1, visar att Hästskor nr 2 och 3 tar bättre hänsyn till hästens hov. En skattning av hästskornas massa från volymen och jämförelse med Linus' sko visar att de ligger omkring 590 gram.
Hästsko nr 3, markplan med ilagd gapstång
Sammanfattande slutsats
I och med att alla tre hästskorna är av samma storlek och verkar ha varit tillsammans under lång tid, i senare stängseltjänst men kanske även under tidigare hästtiden, kan man inte låta bli att undra om de faktiskt kommer från en och samma häst. En som då funnit på Styrsö vid tiden 1878 och under 1880-talet. Storleksmässigt från en häst med ardennerhingst som fader och kanske en nordsvensk brukshäst som moder. En häst som kan ha arbetat i jordbruket. Men även för att transportera byggmaterial på Styrsö. Det var en byggexpansiv tid då de stora villorna på Bratten uppfördes och även de stora badhotellens tidevarv. Dock i och med det försvann mycket jordbruksmark och de tillhörande stenmurarna till att bli villatomter respektive husgrunder.
Skillnaderna i storlek inbördes mellan hästskorna är inget konstigt då hästens hovar inte är helt identiska. Det betyder att maskintillverkade skor behöver riktas om på plats av hovslagaren.
Stängselöppningen
Den typ av stängselöppning utan egentlig grind som vi ser vid Stora Ängen kallas för gap. Gap förkommer även i sten- och trägärdesgårdar. Andra benämningar som förekommer är gärdsgårdsgap, skyttlegap, skyttelgap, led eller skyttelled. Tvärslån som skjutes i sidled för att öppna respektive stänga gapet kallas gapstång, men även skyttelstång eller slana. Gapstången vilar i en gaphållare, hästskorna i detta fall.
Att det bara är en gapstång per öppning vid Stora Ängen vittnar om att det är för större djur såsom kor och hästar. Dagens får hade ju bara promenerad under, möjligtvis kliat ryggen mot järnröret! Valet av järn i stället för trä kan bero på flera orsaker. Förutom vädrets makter och tidens tand är järn mer hållbart än trä. Men järn står även emot en hästs gnagande framtänder. Dessutom är hästar kloka djur och kan dra en trästång i sidled och komma ut ur hagen för att leta godare mat, något som kan vara svårare att göra med ett järnrör. Dessutom kanske även passformen till gapstången blev bättre med större hästskor.
Resterna av det gamla kulturlandskapet i Västergötland är vacker skildrat av Gunnar Arnborg, Åke Carlsson och Tore Hagman i boken ”Mulens marker. Bete och boskap i hage och vallskog” från 1987. En bild på ett så kallat ”sköttlagap” visar fyra hästskor som gaphållare monterade i höjdled. Med andra ord ett gap anpassat för att även hålla småfän såsom får och kanske även getter på plats. Hästskorna är alla av 1800-tals typ med tydlig rektangulär hake. Men de är även jämnbreda i tå och trakt. På den översta hästskon kan man dessutom se att den har 10 sömhål. Med andra ord som Hästsko nr. 1 på Stora Ängen. Detta kan indikera att man i och med att man då kunde köpa färdiga maskintillverkade hästskor inte längre kände att man måste spara gamla hästskor för att smida om dessa, utan hästskorna fick tjäna andra syften.
Hästsko nr 1, detalj av tåkappan
Rostproblem
De tre hästskorna har bara ett lätt rostlager. Den ena ser dessutom ut att vara målad med något slags orange rostskyddsfärg. Det lätta rostlagret visar att de är från skor som antingen tagits loss från hästen när den skotts om eller precis tappats. Annars kan hästskor och järnföremål i allmänhet ha en rostskorpa omkring sig. När det gäller sådana rostskorpor på äldre järnföremål får man vara försiktig eftersom i vissa fall själva järnföremålet i sig kan vara helt sönderrostat och allt som återstår är skorpan. Rostbildningsprocessen påverkas av många olika faktorer varför olika föremål kan rosta i olika grad. Ju mer förorenat järnet är desto lättare bildas ett adsorberande vattenskikt på föremålets yta som är starten för rostbildningsprocessen. Den relativ luftfuktigheten måste vara över 60 %. Hög salthalt i jorden är även en faktor som gynnar rost. Med tanke på Styrsös utsatta läge i ytterskärgården så uppfylls ju de senare två kriterierna utan problem. Rent kemiskt sett består rost av järn(III)hydroxid med varierande vattenhalt. Därför måste man försöka att hålla sådant föremål i torr miljö för att försöka hindra fortsatt inre rost. Genom att väga föremålen och mycket försiktigt föra en magnet över det kan man bilda sig en uppfattning om hur mycket av järnföremålet som finns kvar. Men samtidigt är rostskorpan även en del av föremålets kulturhistoria.
Folktro
Järnföremål är generellt bra material för att hålla onda makter borta från stall och fähus.
Hittade tappskor är förknippade med att ge tur. Generellt gäller att för att behålla lyckan i hästskon ska den hängas med öppningen uppåt för att inte lyckan ska rinna ut. Dock finns det en mindre spridd uppfattning att då kan djävulen bygga bo i hästskon och därför hängs den med öppningen nedåt. Jag är förespråkare för den första varianten. Däremot när hästskorna avbildas är det senare sättet brukligt då tån kommer överst i bilden.
Här ska man inte heller bortse att få med sig alla söm som sitter kvar i skon då antalet kvarvarande söm i den hittade skon är av vikt. Från Värmland berättas att om man hittade en sko med tre söm i skulle man ta en och peta sig i tänderna med den, något som skulle trygga att man aldrig fick tandvärk.
Från Islands finns en intressant koppling mellan jordbruk och fiske. Där motsvarar varje sömhål 100 fiskar som man kommer att få på fiskafänget. Dessutom får man 100 ytterligare fiskar för varje kvarvarande söm i skon!
Slutord
Järnets själavandring är både en mycket vacker som talande formulering som Gunnar Arnborn använder i sin bok ”Stenmur´n. Odlarmöda i Västergötland” från 1980 på äldre tiders skrotupplag. Han använder den för att för att beskriva den kloka sparsamhet som rådde i det äldre bondesamhället. Och det stämmer verkligen om man tänker efter litet. Järnmalmen bruten ut urberget, fraktad av häst för att sedan färskas till järn, som en skicklig smed kunde smida till sko åt häst. Och som uttjänt hästsko har den blivit gaphållare för att hålla hästar inne på Stora Ängen. Andra äldre hästskor kunde bli fästa i änden på vågten (den grova stör man bände upp sten ur jordbruksmarken med) för att få bättre friktion mot stenen som man bände upp ur marken.
Avslutningsvis känns det på sin plats att ägna en tanke åt Styrsös hästar och hästkarlar. Litet om dessa från senare tider har skrivits. Vi har Eva Wranges varma och fina skildring om Herbert Olsson och hans hästar, samt det sorgfyllda avskedet av en älskad häst. Artikeln är publicerad i ”Göteborgs-Posten” den 17 oktober 1998 och finns återutgiven på Hembygdsföreningens web, tillsammans med en kort tragisk notis om en hemsk olycka vid Bratten från ”Göteborgs-Posten” den 13 maj 1963. I Eva Larssons trevliga bok ”De levde i Styrsö By” från 2010, liksom i Lars Tobissons spännande skildring ”Sommargäster på Styrsö” från 2011 finns litet ytterligare att läsa om hästar och hästkarlarna.
Drängen Smedberg med häst och vagn med vattentunna vid Tången, tidigt 1900-tal
Ulf Carlberg
Nacka 3 april 2017.
Bilder, Styrsö Sockens Hembygdsförening, ritning Ulf Carlberg
<< Till första sidan av artikeln <<