Det har skrivits mycket om Vinga och denna krönika tillför väl inte någon ny unik information. Men det är värt att uppmärksamma socknens – och hela Västergötlands – västligaste punkt då och då. Faktum är att jag fick inspiration att skriva lite av en annan kustfyr som blänkte i det ljumma nattmörkret på en kust långt söderut nyligen.
"Fyren den blinkar så vän..."
Som fritidsseglare har fyrar mången gång väglett oss på nattliga färder – på samma sätt som de gjorde för socknens kustskeppare under 1800- och 1900-talen. En trygg punkt att orientera sig efter, långt innan Decca och GPS revolutionerade navigationen. En känsla av "vänskap" som nu är nästan borteroderad av säker elektronik. Borta är de kärva män, kvinnor och barn som bemannade och underhöll det livsviktiga ljuset - och ljudet - till sjöfararnas båtnad.
Mest känd på Vinga är förstås Evert Taube (1890-1967) som växte upp här med familjen, eftersom fadern Gunnar sedan några år tjänstgjorde som fyrmästare och övervakare av den nya fyren som stod klar samma år som Evert föddes – 1890. Fyren är som de flesta gamla kustfyrar ett gott hantverk - i detta fall på betongstomme och klädd med den typiska vinga-porfyren som huggits på platsen. Fyrtornet var ursprungligen till en tredjedel i mitten målat i svart, vilket syns på några gamla bilder. 1930 byggdes ett maskinrum för mistsignal på den övre altanen, vilket under 2.a världskriget utvidgades till ett splitterskyddat observationsrum för militären, vars skottsäkra luckor i hörnen fortfarande finns kvar. Läs mer i Wikipedia!
Naturen
Vingas unika porfyrberggrund har ett markerat spricksystem, men saknar högre beväxning
Naturen på Vinga präglas av den flacka och sprickiga berghällen, där de hårda vindarna inte ger högre beväxning några förutsättningar. Bergarten – Vingaporfyr – är mycket intressant då den bara förekommer här. Tåliga växter som trivs i saltmättad miljö gror i varje skreva och på läsidan av ön, där jord har bildats på jämnare partier. Vi har gjort en särskild sida med fakta och ett bildgalleri med kommentarer för den som vill fördjupa sig i Vingas natur.
Fl(2) W 30s
Fyrkaraktärer var något som vi lärde oss tidigt inför våra färder. I fyrtäta områden är det i mörker ytterst förvirrande om man inte kan veta vilket ljus som man ser och kan hitta det i sjökortet. Vinga är en angöringsfyr som primärt skall leda ankommande rätt och har därför starkt och koncentrerat ljus. Nuförtiden sitter en glödlampa på 1000 watt i centrum av ett linssystem med 16 st Fresnell-linser, vilket roterar ett varv på fyra minuter. Läs mer på FyrWiki!
De asymmetriska fyrlinserna
Det ger 16 roterande armar – omsjungna av bl a Lasse Dahlquist – som man tydligt kan se från Styrsö i disigt väder. Linserna är asymmetriska, vilket gör att man uppfattar två blixtar (flash) med ett mellanrum på 7,5 sekunders mörker. Detta upprepas för betraktaren var 30 sekund. Ljuset är vitt (W) – delvis skymt inåt land och lystiden är alltså av karaktären gruppblixt. Blänk (Long flash) heter det när lysperidoden är 2-2,5 sekunder. Trubaduren har sådant ljus (LFl(3) WRG 30 s).
Signalstation
Under norske Tordenskiolds blockad av Göteborg 1719 upprättade han en optisk signalstation på Vinga till högkvarteret på Marstrand, enl H-C Adamson. Annars dröjde det till början av 1800-talet tills en signallinje anlades mellan Nya Varvet och Marstrand. 1805-1810 var en sidolinje upprättad via Brännö till Vinga. 1839-81 var linjen också i bruk innan den elektriska telegrafen tog över.
Givetvis har Vinga också på olika sätt signalerat till passerande fartygstrafik om förhållandena till sjöss.
I glömska har också den rundstrålande radiofyren fallit. 1921 upprättades på Vinga som första plats i Sverige en radiofyr som kunde pejlas från fartyg på väg i farvattnen utanför. En morsekod sändes och sedermera kom den att ingå i en sekvens av signaler som sändes från Vinga (fyrskepp), Fredrikshavn och Läsö (fyrskepp). Trubaduren tog över radiofyren 1965 och sände ”AST” ända till 1992.
För att få det hela komplett så fick Trubaduren en Racon-sändare på 1970-talet. Det är en finurlig historia för navigation, men fordrar att man har radar ombord.
Vinga hörde till Brännö
När skärgården befolkades och skattlades på medeltiden togs hänsyn till hur befolkningen kunde bidra till rikets försörjning. Södra skärgården delades upp i skatteenheter – "hemman" – varvid t ex Brännö tilldelades norra området med Känsö, Galterö, Vinga och Invinga samt småöarna däremellan. De andra befolkade öarna fick rättigheter på andra utöar söderut. Utöarna var viktiga för att kunna ta tillvara det lilla som växte där för djurhållning och bete.
Winga vänners karta visar dagens förhållanden
Vid ting i Sävedalen 1496 kunde tingsmenigheten med ed intyga att "Winga av gammal ålder och av hedenhös" var svenskt. En båk uppfördes 1606 på Vinga på order av Karl IX och förfäder till idag levande personer på Brännö har i hundratals år tjänat som båkvaktmästare och lotsar på Vinga. Lotsväsendet har alltid haft anspråk på ön, särskilt efter att lotsstationerna på Brännö och Vrångö slogs ihop 1931 och flyttade till Vinga. 1934 köpte kronan slutligen in området och sedan 1987 är hela Vinga naturreservat.
Som få andra statliga verksamheter har lotsverksamhetens organisation skiftat genom åren. Den har tillhört amiralitet, arméns flotta, Kungliga lotsverket, Sjöfartsstyrelsen, Sjöfartsverket och till vissa delar numera även Trafikverket. Lotsarna som arbetade på Vinga och runt Göteborg bodde ofta på Brännö och Vrångö, men även Långedrag och Käringbergets by hade ett stort inslag av lotsar med familjer. På Ängholmen anlades 1860 ett varv för lotsbåtarna och många var stationerade på Långedragsstationen. Även i Sjömagasinet (Ostindienfararnas magasin) vid Klippan huserade hamnlotsarna ända till 1984. Numera är all verksamhet koncentrerad till Tångudden.
En unik bild av Hedda Ekman från 1896 över Torpet i Lotsbyn
Fyrskepp nr 32
För att bättre visa var den säkra farleden in till Göteborg gick behövdes ett bra rundningsmärke ca 4 Nm söder om Vinga. 1929 förlades ett 440 tons fyrskepp med åtta mans besättning på platsen. Under 2:a världskriget tjänstgjorde hon som tillfällig lotsstation i Långörännan utanför Strömstad. Där bytte fartygen norsk lots mot svensk och vice versa.
1965 var sista året för fyrskeppsstationen Vinga, som därefter ersattes av en kassunfyr – Trubaduren.
Bebyggelse
Dagens Vinga-besökare möts av välhållna byggnader som man kan hyra. Kontakta föreningen Winga Vänner! Utöver Lotshusen närmast hamnen, finns Biskopsgården, Fyrfolkets by och Fyrmästarhuset (med Evert Taube-museum). Prickskjulet skall också nämnas som kan hyras för fester och övernattning. Det är personer på Styrsö som sköter det. Ett tidigare problem för livet på Vinga var färskvatten som måste skeppas ut från land, men numera tillverkas tillräckligt med gott vatten genom avsaltning.
Viktigast av byggnaderna är förstås den 29 meter höga fyren och den stora 24 meter höga båken. Många bröllop och ceremonier har ägt rum här, sedan den nyuppfördes efter en brand 1857. Både båken och fyren har haft flera föregångare som man kan läsa om på FyrWiki.
Utkiken
Som västligaste utpost har Vinga tjänat som observations- och rapporteringsplats sedan 1700-talet. En kedja av signalmaster via Brännö var redan 1860 etablerat för att snabbt kunna rapportera in till Göteborg vad som hände i kustbandet. Läs om detta i vår artikel om Lotsutkiken på Brännö.
Efter att ha huserat på olika platser invigdes 1968 ett en modern observationsplats med dygnetrunt- bemanning. Det var en förmån att ibland få komma upp till Walter och Ebbe i de mörka höstkvällarna och se radarbilderna och höra radiotrafiken. Killarna hade järnkoll på allt som hände.
Vingalotsarnas liv beskrevs 1968 av en ung journalist – Ann-Sofi Holmgren – som fick följa med en dag bland lotsarna. Läs artikeln här!
1997 drogs bemanningen i utkiken in efter hundratals år av ständig passning, trots protester från sjöfarare och allmänhet.
Andra intressanta byggnader är Telegrafhuset och Mistlursstationen.
Bild från 1890-talet med Mistluren som kunde riktas. Observera att "altanen" på fyren ännu inte är överbyggd.
Mistlursstationen (se bild från insidan) ersattes 1948 av en smäcker betongkonstruktion längst ut åt väster med en Nautofon (hör dess ljud här). Tyvärr tålde inte konstruktionen de salta vindarna utan har måst rivas ned på senare tid.
T v om fyrmästarbostaden sågs på 1980-talet mistluren. Från Lasse Petterssons arkiv.
Det vackra Telegrafhuset har vi beskrivit i visan om telegrafisten Anton Hansson.
Fartprovsbanan vid Vinga
Även denna navigatoriska anläggning har börjat falla ur minnet. Den bestod av två svarta tavlor med orange trianglar på Gattulven och södra Invinga. Likadant var det på Klåveskär och Buskär och båda tavelparen var ens i 48,6 grader. Om man färdades förbi de båda enslinjerna med kurs 319,6 (139,6) hade man tillryggalagt exakt 1,3916 Nm och kunde räkna ut sin fart och kalibrera loggen. Strömmen sätter ofta starkt där och man fick därför färdas åt båda hållen - helst flera gånger. Läs mer i Svensk Lots 1986.
Haverier och räddningar
Givetvis har åtskilliga skeppsbrott ägt rum runt Vinga genom tiderna och alltid har lotsarna gjort fantastiska insatser. Den mest hjältemodiga hittills ägde rum i november 1911, när den stora järnbarken "Svolder" i svår storm och mörker gick under nära Vinga. Läs om detta i vår artikel! En annan spektakulär aktion ägde rum blott för knappt 40 år sedan och denna gång räckte inte lotsarna till. Det var passagerarfartyget Winston Churchill som den 26 augusti 1979 var på väg till Newcastle med 660 passagerare. Skeppet tog den gamla beprövade norra rännan med gir åt nordväst blott 270 meter ost om Vinga. Där mötte hög sjö och fartyget misslyckades att komma på rätt kurs och rände rakt upp på Vinga. De flesta passagerarna fick räddas med helikopter.
"Winston Churchill" får hjälp med "förtöjning"
Hamnen
Mellan Vinga och Koholmen finns en märkvärdigt säker liten hamn som alltid använts av dem med ärende till ön. Den östra är fortfarande reserverad för Lotsverket samt de med statliga ärenden och får för andra endast användas till kort anlöp för att lämna eller hämta passagerare. Här låg de orange lotsbåtarna tidigare ofta medan lotsen och besättningen vilade mellan uppdragen. Nuförtiden ser man dem mera sällan.
Mellanhamnen och den yttre mindre gästhamnen sköts av Winga Vänner och är ett synnerligen populärt besöksmål för fritidsflottan nära nog året om. På sommaren baxar hamnvakten med fast hand in fler båtar än som egentligen får plats, men oftast avlöper allt väl, trots att strömmen kan sätta starkt på tvären i rännan. I hamnen finns färskvatten och landström – sommartid även en kiosk. Ingenstans smakar det grillade så gott som i "Brända fläsket" – en liten paviljong som frivilliga uppfört vid hamnen.
Märkligt nog ligger man lugnt i hamnen även vid kraftig vind ifrån väst trots att vågbrytaren har en öppning för passage, medan redan måttlig ostvind kan vara störande för nattsömnen.
Fartygslederna vid Vinga
Köpmännen i Göteborg har alltid varit måna om att deras handelsfartyg skulle kunna komma hem på ett säkert sätt. Kanske hade man det märkliga skeppsbrottet vid Göteborgsgrund 1745 i åtanke. Som ett resultat av köpmännens önskan anlades fyrar år 1841 på Vinga, Buskär och Böttö – de viktigaste platserna för säkert anlöp. Den gamla fyrbyggnaden på Vinga finns kvar och har haft olika användningsområden sedan den ersattes av den nya 1890. Fyrarna på Buskär och Böttö var likadana (se bild nedan) och Böttö finns kvar som tillbyggd sådan, medan Buskärs fyrhus revs 1934 och ersattes av en ny fyr på ostsidan av ön.
Rött och grönt är farleder, prickat kommun- och landskapsgräns. Trubaduren ersatte Vinga fyrskepp 1964.
Ofta gick fartygen in gott söder om Vinga och sedan med lots Böttöleden in mot Göteborg, som var bäst utmärkt, men den nordligare leden användes också. Västgående fartyg behöver inte runda Trubaduren eller fyrskeppet som låg där tidigare. Den norra leden (Torshamnsleden) har i nutid fördjupats och kan ta emot fartyg med djupgående på 18,9 meter.
På kartan finns två grönmarkerade farleder som kan användas av vissa fartyg. ”Nord Vinga” används ofta av Stena-färjorna, medan Hålskärleden numera mest används av fritidsbåtar på väg till och från Skagen. Författaren minns med vemod Skarpenbocks stång (bilden) som vägledde in i Hålskärsleden. På kartan har också den tidigare viktiga karantänsstationen på Känsö och ankarhamnen Vargö håla angivits. På tal om ankringsplatser måste Vinga sand nämnas. Det är det ganska skyddade området mellan Böttö och nord Buskär, där det ofta ankrades. Nuförtiden ankrar de stora fartygen i "Ruta B", ca tre Nm öster om Trubaduren i väntan på besked om ny last.
Fyrhuset på Buskär revs 1934 och flyttades till Tången där byggnaden finns kvar som tillbyggd. Skarpenbocks stång är nu också riven. Märket var en gång svart med vitt bälte och ledde in till Hålskärsleden.
Varför heter det Vinga?
Det finns flera förklaringar, men eftersom ön legat inom Danmarks territorium ända till ca 1250 antar de flesta att namnet härleds från verbet "hvinge" i den äldre danskan. Detta betyder dels "sno, vrida" dels "rasa, larma". Vinga skulle då vara holmen där vindarna rasar och vågorna skummar och yr. Namnet har stavats på olika sätt: fornsvenskt Hwynggae 1496, Wiinge 1532, Huingen 1603 och Wingarne i lotsarnas lönereglemente 1749. Ett kuriosum är att det finns ett "Vinga" i rumänska Karpatiska bassängen, men det är en annan historia.
Vår sockens västligaste och mest vresiga utpost är en unik plats. Ombesjungen i mången visa och hågkommen för sjöfarare som efterlängtat tecken. Som Evert Taube skaldade: "Vinga är det första och sista som sjömannen ser av hemlandet."
Läs gärna mer fakta om Vinga - lots och fyrplats!
Peter Andersson
2017-09-30, 2019-07-14, 2019-07-27
Källor:
Svenska Wikipedia
Winga Vänner
FyrWiki
Jan Berner, Brännö
L-E Pettersson, Styrsö
Valter Hermansson, Styrsö
Huvudbild: Mikael Karlund, Brännö