Redan på 1600-talet var det stadgat att socknens barn skulle lära sig det grundläggande med läsning och skrivning. Detta var dock inget som eftersträvades av sockenborna och om någon undervisning alls förekom så var det klockarens uppgift. Det var mest bibeln och Luthers katekes som studerades. Några lärare i Styrsö socken nämns i början av 1800-talet och kyrkoherde Carlberg lät anlita ”scholemästare” på 1830-talet. Dessa fick flytta runt undervisningen i provisoriska lokaler på öarna. Men gemene man tyckte fortfarande att det var onödigt med boklig bildning.

Men 1842 kom efter många om och men folkskolestadgan som skulle omfatta alla svenska barn. Vid 12 års ålder skulle barnen kunna läsa innantill svenskt och latinskt tryck samt Luthers Lilla Katekes utantill. Öborna var inte särdeles villiga att bistå ekonomiskt med skolverksamheten och 1861 dömde skolinspektören ut det skolhus som användes i Styrsö By. På Tången var det tydligen ännu värre! Läraren Rosenberg som var verksam 1847-67 hade det nog inte så lätt. Dessutom var lönen för lärare skrämmande låg – mindre än för en lotslärling!

Skolhuset på Tången användes på 1800-talet

1862 blev Styrsö socken egen landskommun och fick större ansvar för skolverksamheten. Från 1872 var Johan Oskar Dahlin skollärare och klockare på Styrsö. Efter 15 års grälande om var Styrsö och Tångens nya gemensamma skola skulle ligga invigdes 1876 den nya skolan på Tångenvägen, där Familjebostäder har sin byggnad idag. Dahlin flyttade så in i lägenheten i skolans övervåning. 1935 kompletterades med en skola för de lägre klasserna på höjden ovanför.

Skolhuset på Tångenvägen invigdes 1876

Här syns de båda skolhusen på 1980-talet – det hitre byggt 1935

Dahlin var en sträng herre. Han använde ofta aga för att få bukt med vissa bångstyriga elever. Ur Danbratt citerar vi:

”Vad elevmaterialet beträffar, så var det tydligen i stort sett gott. Endast några få fall av vanart noterades. Så hade det dock inte alltid varit – i varje fall inte om man får tro J. O. Dahlin. Denne hade nämligen redan år 1874 en kontrovers med skepparen Andreas Pettersson d.ä. på Tången. Det blev tingssak av vad som då hände. Dahlin framhöll i sitt inlägg att det i skolan fanns ett antal barn, som aldrig kunde sina läxor ordentligt. Vänliga förmaningar, hotelser, lindriga straff – ingenting hade hjälpt.

Vid ett tillfälle gav han dessa barn några korta läxor på måndagen och förhörde dem sedan på tisdagen. Barnen hade dock inte ens brytt sig om att läsa på. Fördenskull lät han dem sitta kvar och läsa över. Meningen var att han sedan skulle förhöra dem innan de gick hem till middag. Han låste dörren om barnen och gick tillfälligt därifrån. Då han kom tillbaka fann han dörren uppbruten och barnen borta. Det visade sig senare att skepparen Andreas Pettersson kommit strax efter det Dahlin lämnat skolan. Pettersson, som hade en dotter bland de ’kvarsittande’ barnen, hade uppmanat barnen att öppna. Då de inte kunde detta, hade han först försökt öppna dörren med en falsk nyckel. När han misslyckades, sparkade han sönder dörren och uppmanade sedan barnen att gå hem.

Två dagar senare, då kyrkoherde Lindström och friherre G. L. Oxenstierna (galne baronen även kallad) var närvarande, hade Pettersson kommit med otidigheter mot Dahlin samt hotat att slå honom med knytnävarna.

Oxenstierna, i vittnesmål: ’Han kom med så grova smädelser mot ordföranden (kyrkoherden), att jag inte kan upprepa dem här, slog sydvästen i kakelugnen, slog och sparkade i bord och bänkar, hotade Dahlin och alla som slog hans flicka’.

Dahlin: ’Fordrar laga näpst. Borde visa, om ej tacksamhet så åtminstone välvilja för mödosamt och besvärligt arbete med dessa till största delen högst vanartiga barn!’

Det förtjänar nämnas, att målet senare nedlades på villkor bl. a., att Pettersson betalade vissa kostnader.

År 1896 blev ett föräldrapar från Tången jämte deras son kallade inför kyrko- och skolrådet med anledning av att sonen visat vanart mot Dahlins dotter Ester. Föräldrarna blev förständigade att på ’allt sätt söka uppfostra sina barn i tukt och Herrans förmaning, på det vi måtte slippa höra av sådana självsvåldigheter inom församlingen’.

I slutet av 1800-talet – och även senare – förekom former av skolaga, som stod misshandeln mycket nära. Det var äldre tiders hårda umgängesformer, som ännu levde kvar. Som en kontrast mot denna den alltför hårda agan kan vi se vår egen tids ytterlighetsgående åt andra hållet — dagens lärare förfogar ju knappast över något som helst verksamt disciplinmedel!”

Intressant att Danbratt redan 1965 observerade ett dilemma i skolan som idag är avsevärt mycket värre än då.

Här en telebild från 1980-talet åt söder med båda skolorna

I början på 1960-talet räckte inte de båda skolorna till utan man använde allaktivitetshuset (Tångenvägen 96) som annex för skolverksamheten. 1970 började den nya Kalvhagskolan att tas i bruk och man flyttade från den gamla skolan som fungerat i nästan etthundra år. 1982 hade en ny skola byggts till högstadiet på Brattenskogen för att de lite äldre eleverna skulle slippa att pendla till stan. 2020 är det planerat att även Kalvhagskolans elever skall flytta till ett nybygge vid Styrsöskolan.

Peter Andersson

Fakta: Styrsö Socken, Odenvik/Danbratt
Bilder: Lasse Pettersson, Frank Engelbrektsson