Kontinentalblockaden - sid 3

Fortsättning från sid 2

kolonial-, manufaktur- och penningaffärer koncentrerades på denna plats. Många förmögna utländska handlande hitflyttade att profitera av konjunkturerna. Kapare hitförde sina rikt lastade priser, oupphörligt anlände främmande fartyg att lossa eller förskaffa sig svensk flagg och fraktpass. Skeppare blevo borgare dels här, dels i Kongälv och Kungsbacka, och måste väl erlägga dryga avgifter därför, men, som man frågade varken efter edgång eller samvete, föregåvo de att fartygen voro svenska, skaffade sig frihetsbrev, pass m. m. och lämnade sedan dessa skepp emot betalning till utländsk disposition, att därmed under svensk flagg segla vart som helst. Och då endast laddningar med kolonialvaror, direkt inkomna från Amerika, fingo lossas och läggas på nederlag, drog man ej i betänkande att svära det lasten var från detta land. Obetydliga bodhandlare, utan förmögenhet och merkantil bildning, köpte på kredit stora partier sådana varor och förtjänte orimliga summor. På Börsen vimlade köpmän, skeppare och mäklare på de beständiga auktionerna å hitförda priser, som såldes på slump, med skepp och last, ofta för ganska ringa summor, ofta kändes ej innehållet, mycket mindre vikten, allt gick på sin hals. Från England hitfördes så stora massor av varor, att alla magasiner, källare, bodar, vindar och uthus igenom Masthugget ända till Klippan och Hisingen voro fullproppade.
Därtill kom att engelska flottan gjorde för sin del betydande uppköp av viktualier (livsmedel), och när härtill lägges att varorna, som härifrån såldes till Ryssland, fördes på axel genom landet, spriddes förtjänsten åt alla håll.
Den största nytta, som denna gyllene period medförde, var stadens snara, präktiga bebyggande. De större handlandena ville överträffa varandra häruti och i kostbara inredningar och möblemanger. Byggnads-vurmen och yppigheten tog allt mer överhand; man levde furstligt i sus och dus. Stora dinéer, soupéer, lustpartier, comedier, maskerader och konserter omväxlade med varandra.
Herrarne blevo kommerseråd och Vasariddare, och damerna anordnade spelpartier och klädde sig så dyrbart och elegant, som möjligt. Man tänkte naturligtvis ej alls på framtiden, och kunde omöjligen föreställa sig densamma annorlunda än det närvarande, men allt tog en ända med Napoleons fall och den allmänna freden. Utlänningarne drogo hem med förtjänsterna, kommissionerna uteblevo, handel, sjöfart och rörelse avstannade, och man hade inget annat att sysselsätta sig med än att göra upp affärerna. Cessioner (konkurs) hörde sålunda till ordningen för dagen; den ene drog den andre med sig och den ena massan blandades i den andra. Diskonterna (utlåningsbank) upphörde, misstroendet tilltog stundeligen, och nu måste fastigheterna och de granna möblerna, ekipagen och allt annat säljas för vad pris som helst, oftast till en bråkdel av vad de ursprungligen kostat."
Vad författaren här talar om skepparna, som sökte borgarbrev, har sin fulla riktighet. Enligt författningarne vore sjökaptenerna skyldiga att förvärva sig burskap, innan de fingo föra fartyg. Detta var naturligtvis förenat med en dryg årlig avgift till Göteborg, varför de flesta sjökaptener i Majorna sökte sådan rättighet i någon mindre sjöstad, där avgifterna voro billigare. Sålunda voro, enligt vad en gammal majbo berättat, en stor del sjökaptener borgare i städerna Kungsbacka och Kungälv, där årliga skatten för en dylik borgarrätt endast utgjorde omkring tre kronor.

* * *

Härligheten varade som synes inte länge. Den slöt med Napoleons fall. Misären följde. Göteborg gick med stora steg mot fördärvet. 1816 antecknas således på tio månader ej mindre än 168 konkurser. Och året därpå, berättar landshövdingen von Rosen, var folket “näringslöst, frös och svälte, köpmännen svuro och ströko gatorna omkring med sina fruar under armen samt började nu läsa i de böcker, som de under den goda tiden köpt för inbindningens skull. Bönderna brände, söpo och pliktade, så det var rysligt att tänka därpå.“ En vacker dag tillkännagav också stadens kassör att stadskassan var tom och att inkomsterna ej räckte till de dagliga utgifterna. Landshövdingen fick därefter, som han skriver i ett av sina brev, mer än en gång under brunns-motionen stiga upp till Otterhälleberget för att likt Robinson Crusoe titta efter skepp, “men med lika liten framgång, som denne hedersman gjorde på sin tid“.

Här visas det enorma uppsvinget i handeln under några år. Röd stapel är värdet i kronor av den samlade exporten, medan grönt visar enbart vikten på socker och kaffe. Den låga siffran för 1811 berodde på det utropade "kriget" med England.