När jag visar runt besökare på Känsö brukar jag berätta om åren runt 1809. En omstörtande tid med krig, statskupp och handelsblockad. Sillperiod förbyttes en kort tid i strålande smyghandel. Det är faktiskt så mycket som hände att man måste teckna ned det viktigaste för att få ordning på allt och hitta tillbaka för att uppdatera minnet.
Det var en mycket turbulent tid i hela Europa i efterdyningarna av den franska revolutionen 1789. Napoleon steg fram 1799 och startade krig med Storbritannien 1803, vilket inte upphörde förrän 1815 vid det berömda Waterloo.
Här hemma började slutet på den stora sillperioden närma sig, vilken brukar räknas från 1747 till 1809. Men det fanns mycket annat att notera i vår närhet, som förvisso hade sitt ursprung i konflikten mellan Napoleon och Storbritannien. Efter att Nelson med sin flotta grundligt slagit den franska vid Trafalgar 1805, skapade Napoleon en handelsblockad som gick ut på att svälta ut ö-nationen Storbritannien, genom att söka förhindra all handel med landet. Sverige och inte minst Göteborg var ovilliga att avstå från det lönsamma handelsutbytet, men det hade sina konsekvenser.
Napoléon Bonaparte
Sverige försökte, liksom Danmark-Norge, att vara neutrala i den kontinentala konflikten, men vår kung Gustav IV Adolf var emot revolutioner och Napoleon, varför han 1805 förklarade krig mot Frankrike och anslöt sig till dess fiender; Ryssland, Preussen, Hannover och Portugal. Dessvärre var Napoleon så framgångsrik i sitt fälttåg mot Ryssland att man tvangs till en fredsuppgörelse i Tilsit (i nuv Kaliningrad) 1807. Märkligt är att man just i detta nu beslutar att börja riva Göteborgs befästningsmurar som skyddat staden i nästan 200 år.
Ett av villkoren i freden 1807 var emellertid att Ryssland skulle förmå Sverige och Danmark att gå med i kontinentalblockaden. Ingen handel med britterna alltså! Britterna svarade med att för säkerhets skull, efter ett kort bombardemang, ta hela danska flottan i Köpenhamn i beslag. Ryssland byter nu sida och sluter tillsammans med Danmark förbund med Napoleon. Krigsmolnen hopar sig över Sverige och som lök på laxen besätter franska trupper vår lilla koloni i Västindien – Sankt Barthélemy.
Tsar Alexander Romanov
Många är nog bekanta med det berömda kriget som följde i öster – med Fänrik Stål och generalerna Sandels, von Vegesack och von Döbeln. Flottenheter från bl a Göteborg gjorde stundtals bra ifrån sig, men slutligen stod tsar Alexander som segrare och freden slöts i Fredrikshamn (vid Finska viken) i september 1809. Den östra delen av Sverige sedan 1200-talet – Finland – fick överlämnas till Ryssland. Det var en svår chock för di svenske som fick konsekvenser för Gustav IV.
Dansk-svenska kriget 1808-1809
Medan Sverige hade ett slags överenskommelse med Storbritannien, så hade Danmark-Norge slutit sig till Napoleon och kontinentalblockaden, varför Danmark förklarade krig mot Sverige i mars 1808. Detta krig är inte så uppmärksammat i historieböckerna – man kan misstänka att alla historieboksförfattare bor i Stockholm! Men vår finskfödde landshövding Johan Fredrik Carpelan hade påbörjat länets rustning redan 1807 och var synnerligen aktiv på alla fronter. För vår del gällde t ex att signallinjen mellan Vinga och Örlogshamnen sattes i stånd. Flottstationen började också flyttas från Gamla till Nya Varvet. Ett sätt att bekämpa fienden var att hindra spannmål att nå Norge och svenska kapare var tillsammans med brittiska flottan effektiva med att ge svälten ett ansikte i Norge. Gustaf Mauritz Armfelt ledde Sveriges Västra armé i en kampanj mot Norge och ingen mindre än överste Baltzar von Platen fick slita sig ifrån planerandet av Göta kanal och rycka in till Carpelans hjälp som befälhavare över flottstyrkorna.
Ett kuriosum i detta krig är att de dansk-franska styrkorna som avsågs att invadera Skåne leddes av marskalk Jean Baptiste Bernadotte. Dessa överraskades emellertid av brittiska örlogsskepp som övervintrat i Göteborg och det anfallet blev aldrig av. Ett flertal krigsoperationer ägde rum men någon klar segrare framstod inte. Blockaden mot Norge var emellertid effektiv och efter att alla var krigströtta vid freden med Ryssland i september 1809, slöts fred mellan Sverige och Danmark-Norge i Jönköping i december samma år.
Tidigt i denna villervalla hade ledande svenska män bestämt sig för att avsätta Gustav IV, så i mars blev kungen arresterad och på Gripsholms slott skrev han några månader senare under abdikationen. Han slutade bortglömd som överste Gustafsson i Schweiz. Nu hände sig det märkliga att den danske prinsen Christian August som var överhuvud i Norge 1807-09 valdes till svensk tronföljare i december 1809 och adopterades av kung Karl XIII (Gustav III:s bror) till arvfurste med namnet Karl August. Denne dog emellertid under något mystiska omständigheter redan i maj 1810 och man var tillbaka på ruta ett, när det gällde tronföljare. Sökandet efter en ny kung är klassiskt och vår Bernadotte valdes till kronprins i augusti 1810 och landsteg i Helsingborg den 20 oktober.
Krig med Storbritannien
Kriget mot Napoleon var ingalunda över även om Jean Baptiste snabbt tog parti för Sveriges bästa. Många – särskilt republikaner – glömmer att Bernadotte använde egna pengar att betala av Sveriges statsskulder och med tiden även bekosta nya svenska universitet. Men i separatfreden som Sverige hade slutit med Napoleon i Paris 1810 för att få tillbaka Svenska Pommern, som var besatt av fransmännen, var vi tvungna att ansluta oss till kontinentalsystemet och för att slippa invasion även förklara krig mot England. I detta ”krig” där aldrig ett skott avlossades är särskilt två herrar att hedra. Den ene är amiral Saumarez, som var befälhavare i Nelsons Victory för den brittiska flotteskadern som ofta uppehöll sig vid Vinga. Denne stod emot sina officerares krav att gå in och plundra Göteborg. I stället lyckades han och den andre hjälten – den nye landshövdingen Axel von Rosen (Carpelan hade dött 1808) förhandla sig till villkor som passade båda parter. Även kommendanten Nils Fredrik Ehrenström, men kanske ännu mer hans charmanta fru, Marianne, hade del i att det aldrig uppstod några allvarliga konflikter.
Utom räckhåll för de franska spionerna så etablerades en handelsstation vid Fotö, där gods – ofta under falsk amerikansk flagg – lastades om och handlades av Göteborgs kommissionärer (grosshandlare). Stor rikedom drabbade vissa göteborgare och livet i staden kunde tydligen liknas vid det som enligt bibeln levdes i Sodom och Gomorra. Under 1810 till 1812 då handeln kulminerade kryllade skärgården av folk som flyttade last mellan allt som kunde användas till magasin. Det skedde under överinseende av den brittiske konsuln John Smith som bodde tillsammans med sin agent på Vargö under denna tid. ”Freden” med Storbritannien i Örebro 1812 innebar ett tvärt stopp i smyghandeln, eftersom den nu släpptes fri. Många var det nu som gick i plågsam konkurs med lager som köpts in till fel pris. Även om kontinentalsystemet formellt uppehölls till 1814, så var de goda tiderna i skärgården definitivt över 1812.
Bernadotte och Norge
Oroligheterna i Europa var förvisso inte över. 1812 besätter Napoleon åter Svenska Pommern och krig bryter ut igen mellan Frankrike och Ryssland. Men 1813 landstiger vår Jean Baptiste i Pommern och blir snart befälhavare över Nordarmén (Sverige, Ryssland och Preussen). Bernadotte är framgångsrik och vänder sig så mot Danmark, som är förbundet med Napoleon. Danmark besegras i flera slag och i januari 1814 sluts freden i Kiel, där Danmark får skilja sig från Norge, som det varit i förbund med i över 400 år och avstå det till den segerrike svenske kronprinsen. I Paris sluts fred i maj 1814, efter att Napoleon abdikerat och bosatt sig på Elba.
Norrmännen satte sig till motvärn mot fredsvillkoren och väljer den danske prinsen Christian Fredrik till kung den berömda dagen 17 maj 1814. Bernadotte fick då marschera mot Christiania (Oslo). Efter några drabbningar gav Norge upp och accepterade unionen med svensk överhöghet. Detta krig var det sista (hoppas vi) som Sverige deltagit i. Karl XIII, som inte varit så framträdande som kung dör 1818 och Bernadotte blir ny kung över Sverige (Karl IV Johan) och Norge (Johan III).
Varför nu denna krönika på hemsidan?
Anledningen till att vi började närmare skärskåda denna tid är personerna bakom alla de sillsalterier som låg inte bara på Känsö, utan även på Bratten, Vargö, Brännö och Stenskär. Granne på Vargö med ovan nämnde konsul Smith var Fredrik Hård vars blivande hustru skulle bebo Öbergska en tid och ställa till med sensationell kapning. Hård var bokhållare hos en sillsaltare på Brattön, men bestämde sig 1804 för att starta eget på Vargö tillsammans med kompanjonen Jonas Lindgren. 1806 arrenderade de dessutom Grönevik av tångenbor. Intill låg ett annat sillsalteri ägt av Ahnfelt & Bruhn.
1810 dör Fredriks fru Annika och pigan Johanna får mer att göra. Så mycket att hon 1813 blir gift med Fredrik. Tiderna är emellertid usla för sillindustrin och 1817 dör Fredrik utfattig. Johannas bror Petter får komma ut och hjälpa till med barn och allt. 1820 tar det slut på Vargö och Johanna tvingas flytta till Styrsö Bratten, där hon hyr ett boningshus vid den gamla sillindustrin. Där hade 1806 ett trankokeri anlagts så det var nog inte så populärt att bo där på grund av lukten. Huset låg ungefär där Öbergska ligger idag, men var troligen en annan byggnad.
På Bratten börjar Johanna och Jonas Lindgrens dräng Anders att driva värdshus med utskänkning och smuggling, vilket var mycket vanligt. 1823 är arvfrågorna efter Fredrik Hård lösta och Johanna kan sälja egendomen på Vargö. För pengarna köper hon ett hus på Vrångö, där hon sedermera figurerar i den omskrivna kapningen 1822 av den danska segeljakten Frau Mette.
Slutligen några ord om den brittiske konsuln som enligt C. R. A. Fredberg bodde på Vargö en tid. Han hette John Smith (1744-1813) och invandrade till Göteborg 1767. Han jobbade hos James Christie, vars handelsfirma togs över 1805 av Olof Wijk den äldre. Smith var delägare i firman Low & Smith som sysslade med export av sill och tran åren 1790-1809 och med järn 1800-1823.
1783 hade det uppförts ett brittiskt konsulat på Skräddaregatan 1-3 på Otterhällan, men Smith bodde i ett eget hus på Södra Hamngatan bland de andra grosshandlarna. På Skräddaregatan hade Smith ett lager för firman. Vilket öde som drabbade Smith vid alla konkurserna efter 1812 är inte känt, men han dog 1813.
Ett nytt Europa skulle nu 1814 skapas av kartritarna på Wienkongressen. Och Känsö skulle snart få sin stora karantänsanläggning!
Peter Andersson
>> Läs mer om Kontinentalblockaden hos oss >>