I Evert Taubes vissamling ”Ballader i det blå” 1948 finner vi ”Telegrafisten Anton Hanssons vals”. Evert betecknar den som en humoresk och inleder med: ”Ättlingarna till en verklig telegrafist, sedermera telegrafföreståndare, A Hansson, tjänsteman redan under Oscar I, ha vänligen beklagat sig över att jag använt detta namn på min telegrafist, vars elektriska flirtation på intet sätt kan återföras till den verklige Anton Hansson. Han vare härmed rentvådd.”
Telegrafen sköttes av Anton Petrus Hansson och Carl Fritjof Nordström. Anton Hansson föddes på marinbasen Nya Varvet som låg vid Göta älvs mynning. Fadern var kronotimmerman. Anton föddes 1848 och hade en två år äldre bror som skulle bli telegrafist på Brännö.
Före 1839 hade all telegrafi i Sverige varit optisk. Det fanns ”länkar” av stationer med fri sikt emellan så att man med kikare kunde se signaler som sattes upp på en station och kunde vidarebefordras till nästa. Redan 1794 började försök med sådan telegrafi i Sverige. Efter kriget med Ryssland 1808-09 började telegraflinjerna förfalla, men på 1830-talet vaknade intresset igen och man byggde upp systemet på nytt.
Fundamentet till den optiska telegrafen syns till höger om fyren
Så här berättar Evert Taube i visan om Anton Hansson:
”I hans majestät Karl den femtondes år,” (det var mellan 1859 och 1872), ”gick telegraferingen med semafor. Men sedan när Oscar blev kung som du vet, då fick telegrafen elektricitet.”
Den första svenska elektriska telegraflinjen öppnades 1853 mellan Stockholm och Uppsala, men det skulle dröja ända till september 1881 innan den elektriska telegrafen kom till Anton Hansson på Vinga och hans bror Carl på Brännö. I andra versen står det att: ”Fyrmästarn spelar fiol i min sal” (dvs. Everts far och) ”två skeppsbrutna sitter stumma och matas av min gumma”. Det är alltså Antons hustru Ida eller Anna beroende på om det är före eller efter 1895 (Ida dog 1894 och Anton gifte om sig 1895). I sista versen: ”kommer min gumma Charlotta, du vet”, har Evert använt ett annat namn, troligen för att det passar bättre i rytmen. En av brorsdöttrarna hette Charlotta.
Här sjunger Hembygdsföreningens sånggrupp Anton Hanssons vals med ackompanjemang av Britta Allgurén.
Läs mer om den gamla optiska telegrafen här
Originalteckning av Evert Taube
* * *
I Everts måleriskt härliga prosaskrift ”Jag kommer av ett brusand’ hav” (1952) berör han ett möte med Anton Hansson. Titeln till denna bok har Evert lånat av Magnus Gabriel De la Gardie, som 1685 skrev en psalm innehållande denna fras, vilken lär ha sjungits mycket av bohuslänska fiskare. Psalmen finns idag som nummer 621 i psalmboken.
Alltnog, i Everts bok berättar han om hur han som 13-åring efter en liten kontrovers med sin far sökte någon att tala samman med:
”Jag ställde mina steg till telegrafkommissarie Anton Hansson, som var min vän. Han hade signaler uppe på flaggstångens gaffel och satt i det stora, trevliga telegrafrummet, med dess doft av skinnsoffor och tobak, och telegraferade på apparaten med den finess och precision han var berömd för.
När han slutat sade jag:
– Jag kan undra vad farbror Hansson telegraferade nu.
– Ja, telegram är hemliga, min gosse, sade Hansson. En helt annan sak, som du kan se i fönstret, är att skonert ”Harry” av Helsingör, kapten Brandstrup, passerat Vinga på resa till Cadiz.”
* * *
Enligt kyrkböckerna flyttade Anton Hansson från Vinga till Masthugget 29 febr 1916 och avled i Carl Johans församling 1 november 1927.
Telegrafstationen låg ca 100 meter väster om fyren
Kanske Anton själv som står och spanar, fast troligare någon efterträdare på telegraf/telefonstationen