Innanför Vinga ligger Buskär, en ca 900 meter lång holme. Idag utmärks den av en illröd hög ledfyr som syns på långt håll. Ingen bor på ön, men lotsarna låg ibland på nordsidan och väntade på uppdrag. Men annat var det förr!

År 1838 översände Handelssocieteten i Göteborg en begäran till Förvaltningen av sjöärendena om nya fyrar i inloppet till Göteborg. Fyrar önskades; på Vinga, Buskär och Böttö. Se karta. 

Fyrprojektören C. Wallenstrand reste till Göteborg och besiktigade de föreslagna platserna, varefter han uppgjorde ritningar och kostnadsförslag för alla tre fyrplatserna. Byggnadskontrakt för fyrplatserna upprättades med storbyggmästaren Jonas Jonsson i Östergötland.

Wallenstrands ritningsförslag för Buskär och Böttö var identiska. På Böttö fick huset en kraftig stensockel för att synas bättre. Byggnaderna timrades först upp på ett snickeri i Göteborg innan de märktes upp, plockades ner och fraktades ut till byggplatsen för uppförande.

Fyren var ett kombinerat fyr- och boningshus i trä. Det innehöll två lägenheter för fyrpersonalen och var bekostat av Kronan och underhölls av Göteborgs stad. På taket av boningshuset fanns lanterninen, dvs fyrtornet, som innehöll en runtstrålande siderallampa. Den drevs av olja och hade två kupade blanka tallrikar med den konvexa sidan vänd mot varandra, över och under ljuslågan. Mittdelen var bortskuren för oljelampan och 1841 var det år då fyren första gången blev tänd.

 Fyrarnas utseende 1842

Den förste fyrvaktaren hette Johan Emanuel Andersson. Som 25-åring hade han 1835 tagit tjänst som karantänsdräng på Känsö. Året efter gifte han sig med styrsö-tösen Anna Johanna Corneliusdotter. När Buskärs fyr var klar 1841 blev han fyrmästare och flyttade med familjen in i det lilla fyrhuset. Han blev kvar på sin post i 20 år tills han dog av lunginflammation 1861. Tio barn hade fötts och barnbarn följde som sjömän, fiskare pigor mm med hemvist i Södra och Norra skärgården, där släkt fortfarande bor. När Johan dog bodde Anna först kvar med sina barn. Den nye fyrvaktaren som flyttade in, Johannes Larsson, kom från Böttö där han tidigare tjänstgjort medan hans son, Carl Johansson, tog över på Böttö. Fyrvaktarna hade en dräng till hjälp och det är svårt att förstå var alla bodde i det lilla huset som syns på ritningen och på fotografiet.

 Buskärs fyrhus, troligen fotograferat av Hedda Ekman omkring 1890

Som vanligt på den tiden flyttade inte barnen så långt när de blivit vuxna och t ex dottern Gustafva Carolina gifte sig 1829 med skomakaren Johan Magnus Peterson på Stenskär (norr om Tången). Den yngste sonen Edvard bodde kvar på Stenskär och jobbade som sjöman. Då han var hemma umgicks han med styrsö-tösen Sara Margareta Silfverblad *) vilken arbetade som piga på Vargö. 1885 gifte de sig och flyttade till Tången. Edvard var då fiskare och det berättas att huset som bildar stommen till Linkulabacken 8 först var uppfört på Stenskär. På baksidan av tavlan på bilden har Karl Wikströmer skrivit ”Här bodde min farfar (Edvard)”.

 Linkulabacken 8 i början av 1900-talet
 
Debaclet i augusti 1810
Även om Buskär mest varit obebott genom tiderna, kan vi inte underlåta att berätta om det som hände på eftersommaren 1810. Buskär hyser mindre partier där gräs och annat kan växa. Av hävd hade socknens präst som del av sin ersättning rätt till höet som kunde skördas på Buskär. Ibland fick han hjälp av församlingsbor med skörden, men denna söndag tog han sig ut själv för att ha pick-nick med sin familj. Det måste nu först sägas att det var en dramatisk tid i vår skärgård, där krig samma år hade måst proklameras mot vår handelspartner Storbritannien. Anledningen var Kontinentalblockaden som vi beskrivit på annan plats. Handeln var förbjuden men på närliggande Fotö hade en mycket frekventerad handelsplats etablerats i smyg för Napoleons spioner. Vår landshövding Axel von Rosen och den engelske amiralen Saumarez lyckades undvika motsättningar – allt för att den lönsamma handeln inte skulle hindras. Det var i detta sammanhang som de flitiga engelsmännen kom att utnyttja Buskär på ett helt nytt och annorlunda sätt. Vi låter här von Rosen själv berätta om händelsen i en rapport till utrikesministern:

”Oaktadt jag temligen söker att få underrättelser om hvad som passerar i länet, hafva likväl engelsmännen, mig ovetande, hunnit att inrätta sig ett litet nybygge på en holme utanför Vinga Sand, hvilken på lön är anslagen åt pastorn i Styrsö församling, och för resten obebodd, samt förr lemnande sin egare några lass hö. Presten, hvilken bor tre mil ifrån denna ö och som lika litet som jag kände dess ändrade tillstånd, utrustade sig i början af veckan, med hela sin familj och sitt folk för att fara och bese samt låta slå utaf sitt hö på ofvannämnda holme, men fann till sin stora förundran derstädes en stor samling af engelsmän, tvänne under tält etablerade harem samt snart sagdt hela ön kultiverad med legymer och rotfrukter, hvilken odling skett genom här stationerade engelska skeppsbesättningar. Litet förundrad över förändringen anhöll presten det sällskapet vore så artigt och ersatte hans missräkning i fodret, hvarom intet skulle han beklaga sig hos landshöfdingen, men som befälhavaren ej var i land fick han af de unga officerarne intet nöjaktigt svar, utan endast det yttrande att företaget vore ett appendix till kontinentalsystemet, hvarpå hans vördighet reste hem, och i memorial till mig högeligen besvärar sig öfver höbristen, samt i synnerhet öfver det ogudaktiga lefvernet, som nu föres på kyrkans jord, äfvensom det lifligt rör honom, att engelsmännen varit nog oförskämda att proponera (föreslå) deltagande i deras syndiga nöjen, med tillägg af deras skeppsprester ej vore degouterade (inte misstyckte) i det afseendet.

Konsul Smith (engelsk agent på Vargö) har lofvat mig att arrangera affären pr kontant till prestens nöje, hvilken äfven lär vara enda sättet att tysta ner händelsen.”

Annat om Buskär
På västsidan av ön ligger två stora flyttblock som inlandsisen lämnat kvar på det som en gång var sjöbotten. Ibland glömmer man att skärgården för ca 15.000  år sedan var nertryckt av ett gigantiskt istäcke på upp till två kilometer tjockt! Hursomhelst har dessa stora block givit upphov till fantasifulla teorier. En är att det skulle röra sig om ”rymdstenar”, dvs stenar från rymden, kvarlämnade av rymdvarelser eftersom det saknas hål i berggrunden som efter meteoriter. Teorin skall ha stärks av att det luktat ”rymd” från stenprov som förts iland. Men stinkande svavelkis är ju inte så ovanligt i vår berggrund!

Mer handfast är den stora tavla i betong som också finns på västra delen. Det är den ena av två par ensmärken för en fartbana som anlagts för att fartyg skulle kunna göra fart- och distansprov väster om Vinga. Uppgifter om detta och annat kuriöst om Vinga finns i denna artikel. Även har vi skrivit om skeppet Stora Sofia som förlist vid Buskär.

Uppgiften i Fyrwiki att det gamla fyrhuset skulle ha rivits 1934 och förts iland till Tången har inte gått att få bekräftad. Troligen revs huset redan 1911, när den nya fyren med en höjd av 7,5 meter uppfördes 1911. På samma plats kom den högre fyren 1956, vars fundament fortfarande finns kvar som sjömärke.

Personuppgifterna i artikeln har vi hämtat från Magnus Jagfeldts noggranna redogörelse 2013. Hela skriften kan med benäget tillstånd från författaren hämtas för närmare studium här.

Peter Andersson
2020-02-08   

*) Ett kuriosum som inte har någon helt tillfredsställande förklaring är varför området mellan Styrsö Tångens hamn och Sandvik kallas Finland. En teori är att det härstammar från den finlandsfödde Bernt Volmar Jacob Silfverblad som etablerade sig här 1792. Han var från Kustö – svenskbygderna nära Åbo. Han gifte sig med Olina Andersdotter från Tången och fick fem barn. Många Silfverblads har därefter bott på Tången, t ex nämnda Sara Margareta.