Dessa små ryggåsstugor befolkades av torpare och enklare yrkesfolk med sina familjer. I familjen kunde ibland räknas in en förälder som man ville ta hand om. Det var trångt! Förstås var man lite mindre till växten, både män och kvinnor ca 12 cm kortare än idag.  

 Här en äkta bild från 1899 på vår ryggåsstuga längst t h när den stod på Bygatan på Brännö

Möbler
Man hade inte mycket möbler. Kanske ett bord, bäddsoffor, madrasser, några stolar, några skåp. En kista att förvara kläder i. Man sov på madrasser stoppade med halm eller tagel, överdraget av grov väv. Bolster är den äldsta typen av madrass och detta kunde fyllas med vad som fanns att tillgå, såsom flock (riven och raspad tyglump), halm, dun, fjäder, hår av vilt, ängsull eller torkad örnbräken eller kaveldun.  Denna växt är ätbar och det bakades ibland bröd av dess frön, vilket användes vid nödfall och svält. Kuddar gjordes av sämskskinn (mjukbehandlat skinn, vanligen från get eller får) och fylldes med dun eller djurhår. Över sig sveptes ”fällar” – täcken av djurskinn.

Vintrarna var kalla och det var kyligt i stugorna. För att hålla värmen behölls kläderna på dag och natt i det av eldstaden uppvärmda rummet. Man sov samman för att spara värme och utrymme. När det var vinter samlades man runt den öppna spisen för att tillverka redskap, sy, sticka, spinna etc. Man var ofta tvungna att gå och lägga sig tidigt för att spara på ljus – en dyrbarhet på den tiden. Man kunde ibland använda sillolja, innan lysfotogenen kom i slutet av 1800-talet.

Mat
Maten lagades över öppen eld och var beroende av tillgången. Värst var det i slutet av vintern när förråden sinat och många svalt. Till frukost åt man sill, potatis, bröd och vid huvudmålet mitt på dagen mera sill. Någon gång kunde det bli fläsk eller kött, jämte soppa, kål, välling eller surmjölk. Till detta mål tog sig mannen ofta en sup. Superiet var många gånger riktigt allvarligt! Kvällsmaten bjöd på korn- eller råggröt. Oftast hade den fattige inte råd med kött, ibland inte ens sill!

Avträdet
Utetoan, ”dasset”, låg en bit från huset.  Avföringen samlades i en tunna. Man torkade sig med gräs eller blad. Tunnan fördes till gårdens gödselstack. För tvätt av sig själv och kläder användes vatten och tvål. Det blev inte så ofta.

Sjukdom och tandvärk
Sjukdomar spreds på grund av dålig hygien och dåliga sanitära förhållanden. Många människor var undernärda och på grund av dessa omständigheter hade de sämre motståndskraft. Tuberkulos var en av de vanligaste sjukdomarna och ca 10 000 dog av detta varje år i Sverige på 1800-talet. Vart tredje barn dog före tio års ålder.

Vardagens plågor bestod för övrigt av skabb och löss, mask och magkatarr. I mitten av 1800-talet började textilier användas och var inte längre enbart för rike mans hushåll. Folk började byta kläder oftare, vilket ledde till bättre hygien och minskade på sikt risken för epidemier.

Det var dålig tillgång på läkare så ”kloka gumman” eller ”kloke gubben” anlitades ofta. De var ofta äldre och använde huskurer de lärt, kunskaper som gått i arv från mor till dotter, etc. De var ett slags naturläkare med kunskaper om örter och dess läkedom. Tandvärk var också mycket vanligt och tänder drogs ut – utan bedövning förstås. Många miste sina tänder redan som unga. Tandläkare var inget yrke förrän i slutet på 1800-talet. Behandling kunde genomföras av vem som helst, t ex av en munk, av en soldat, etc. När tänderna plågade var det en vanlig metod att flytta bort värken genom att sätta en spik i tanden tills den blödde och sedan slå in spiken i ett träd eller vägg och på det sättet bli av med värken!

Fattigvård
Att bli gammal under 1800-talet var inte lätt. De gamla och värnlösa kunde tilldömas ”kringgång” om de inte hade familj eller någon som tog hand om dem. Kringgång innebar att den fattige skulle gå från hus till hus och tigga ihop det som hörde till livets nödtorft och uppehälle. I slutet av 1800-talet kom fattigstugorna och långt senare i mitten på 1900-talet ålderdomshemmen. Fattigvårdsauktion förkom också, vilket var en gammal form av fattigvård, som innebar att man auktionerade bort fattighjon till lägstbjudande, det vill säga till den som krävde minst ersättning från socknen för att ta hand om hjonet.

Kyrkan
Kyrkan var den naturliga samlingspunkten i samhället. I äldre tider var det tvunget att gå i kyrkan. Om man misskötte detta kunde man hamna i ”gapstocken” bestående av en kluven stock eller två plankor. Under höstarna vandrade prästen runt bland hushållen och höll ”Husförhör” där bibelkunskap och läskunnighet testades.

 Här har klockarns hustru kommit för att förmana vid dålig närvaro i kyrkan

Skola
Allmän folkskola infördes i Sverige 1842. Det innebar att varje socken skulle hålla med lokal och utbildad lärare, men det var ont om dessa. Någon läskunnig ålades då att undervisa, t ex klockaren eller annan läskunnig. Lärarna var stränga och trångsynta och om barnen busade blev de slagna med en käpp eller fick stå i skamvrån. Flera klasser undervisades samtidigt. När barnen lärde sig skriva, skrev de på sand, då det var dyrt med bläck o papper. Alla kunde inte gå i skolan regelbundet. Föräldrarna höll dem ibland hemma för att hjälpa till. Läs om skolorna i vår socken här! 

Familj
Man gifte sig inte alltid av kärlek och istället för att leva familjevis levde man i hushåll med alla på gården. Man och hustru skaffade många barn, 6 – 8 barn, var ett normalt antal vid den tiden. Sönerna blev myndiga vid 21 års ålder och fick lov att bestämma över sitt liv. Döttrarna blev aldrig myndiga. Fadern bestämde över dem tills de gifte sig och mannen tog över faderns uppgift. Om kvinnans make dog tog ofta mannens bror eller närmsta släkting över ansvaret för kvinnan och hennes barn.

Man firade inte födelsedagar utan istället möttes man och kalasade i samband med bröllop, dop, begravning och skörd. Man sågs dagligen i byn, i möte, i arbete på vatten eller i land.

När ungdomarna blev tonåringar kunde de mötas i en lada eller vid vägkanten för att ses och roa sig. Någon spelade fiol, mungiga, kam eller dragspel och dansen gick runt. Om de ville gifta sig så skulle pojken fria och en kvinna skulle föra med sig en ”hemgift”, alltså det en kvinna förväntades behöva i det nya hemmet. När allt bestämts trolovade man sig och var fästfolk tills man gifte sig i kyrkan. Det var viktigt på den tiden att gifta sig för både mannen och kvinnan. Om kvinnan födde ett barn som ogift ansågs hon vara en slinka. Det var mycket svårt att vara ensamstående, svårt att försörja sig och man blev utstött ur bygemenskapen. Även barnet råkade illa ut, kallades ”oäkta” och lämnades utanför gemenskapen.

Ekonomi och arbete
Kvinnan hade ofta hand om ekonomin i hemmet och om boskapen och ansvarade för hemmets nycklar. Hon tillverkade kläder, lagade mat, skötte hushållet och om mannen var borta skötte hon åkern, samt tog hand om barnen.  Tvätten hölls inom hushållen förutom de två stora byken vid vår och höst. Den vita tvätten lades i lut och uppvärmt vatten, sköljdes och breddes ut över hällar för torkning och solblekning. Mannen gjorde redskap och tog hand om åker och skog när han var hemma.  Ofta var han ute på fiske eller arbete som sjöman i långa perioder. Det var också vanligt att både mannen och kvinnan var borta för att arbeta åt någon annan. Arbetstiden styrdes av naturen. Man började arbeta i gryningen, då ljuset kom och slutade arbeta när ljuset försvann. Man jobbade då kortare på vintern och längre på somrarna. Bybor hjälptes åt när större åtaganden gällde. Under slåttertid till exempel gick alla ”man ur huse” för att hjälpa till.

 Exempel på det slitsamma arbetet med att tvätta

”Det var bättre förr…”
Ibland hör man en del människor beklaga sig över att samhället har förändrats till det sämre. Visst finns det saker som är dåliga i dagens snabbt snurrande värld, men det mesta är likväl betydligt bättre på de flesta områden jämfört med flydda sekel. Fast det finns förstås mycket kvar att göra för att dagens barn skall få det ännu bättre.

Carin Asplund
2019-07-30