Skärgården i försvarets tjänst


På 1600-talet stod det klart att Västsveriges handel på Göta Älv inte kunde skyddas utan starkt militärt skydd. Det kostade Sverige en miljon riksdaler att få tillbaka Västergötland som blivit ockuperat av Danmark 1612. Något måste göras efter att den enorma lösensumman var betald!

Göteborg började anläggas 1621 med planer för synnerligen bastanta murar med kanoner och trupper. Nya Älvsborg började byggas 1653, tillsammans med andra stödjepunkter inåt land. Men inte förrän i slutet på 1800-talet ansågs omvärldssituationen som så allvarlig att ett gott invasionsskydd behövde anläggas för vår stad.

Älvsborgs fästning
Denna första regelrätta försvarslinje för Göteborg är inte så bekant och skall inte förväxlas med varken Älvsborgs slott vid Carnegie, eller fästningsön i älven – Nya Älvsborg. Fästningen på Käringberget uppfördes under ledning av överste Claes L Grill vid Göta Artilleriregemente med början 1899. Centrum utgjordes av Oscar II:s fort som sprängdes ut i berget. Stora områden i omgivningarna, t ex Hinsholmsberget fortifierades mot markanfall och mycket finns kvar som kan beskådas av den intresserade. Vid Käringbergets fot vid älven anlades Götiska batteriet med 57 mm kanoner som bekostades av Götiska förbundet. Dessutom anlades linjer ut mot Nya Älvsborg med bottenankrade minor som utlöstes vid beröring eller av minpersonal på vakt vid linjen.

Image
 De tre försvarslinjerna och viktiga kanonplatser

Stora kanoner byggdes av Bofors och installerades i Oscar II:s fort. Där fanns två 24 cm stora kanoner (m04) med finurligt laddningssystem i skydd och två 15,2 cm kanoner (m03) i pansartorn samt fyra 57 mm kanoner utöver de som fanns nere vid älven. Minlinjer lades ut till Nya Älvsborg från fortet. Grill hade dessvärre inte förutsett den nya uppfinningen – flygplan – som gjorde fästningens kärna utsatt för flygbombningar och 1912 påbörjades en ny kompletterande försvarslinje 1.660 meter ut i Älven med Stockholmen som mittpunkt.

1919 års linje
Från Stockholmen etablerades två minlinjer – en norrut och en söderut. Två 12 cm kanoner installerades, men för att komplettera ”avspärrningen” lades stengärdsgårdar ut strax under vattenbrynet mellan småöarna i linjen för att hindra fartyg. Stenen kom från byggnadsarbeten på Käringberget. Gärdsgårdarna finns kvar och är utmärkta i sjökortet. Arbetena med linjerna och fortifikationer pågick under första världskriget och var avslutade 1919. Passager för båttrafiken var spärrade med sänkbara kedjor.

Under första världskriget var ambitionen i första hand att Sverige skulle hålla sig neutralt och riksdagen ville inte bevilja resurser till Krigsmakten. En som däremot ville rusta var Gustav V, uppfordrad därtill av Bondetåget 1914, då han höll sitt berömda Borggårdstal. Nöden med ransoneringar var stor och 1916 utbröt Brödupproret av hungrande göteborgare. Men det är en annan historia. Älvsborgs fästning uppe på Käringberget var verksam som centrum för allt artilleri ända till 1940 (Göteborgs Kustartilleriförsvar) resp 1955.

Andra världskriget
Det var nu beslutat att flytta den yttre försvarslinjen vid Stockholmen ännu längre ut mot öppna havet. Därvid fick vi i Södra (och Norra) skärgårdarna det försvar som Gustav Vasa lovade oss redan på 1500-talet. Linjerna framgår av kartan ovan.

Spärren Galterö och Spärren Styrsö
1940 års kustspärr för Göteborg sträckte sig från Marstrand och Björkö via Hjuvik, Stora Måvholmen, Galterö, Styrsö Pottan och södra Donsö och in till land en lång minspärr. Utöver dessa platser fanns ett otal observationsplatser och strålkastare både innanför och utanför själva linjen, t ex Vinga och Kungsö. Massor av mindre värn och bevakningslinjer fanns överallt i skärgården bemannade av separata värnkompanier med kulsprutor till försvar av de viktiga fasta anläggningarna. T ex bevakades Styrsö Pottan vid det igenväxta sundet av soldater i värn på nord- och sydsida, med komplicerade taggtrådshinder på 50 meters bredd för att hindra handgranater att nå fram. Överallt fanns dessa småfästen och det går förstås fortfarande att hitta rester för den som vill. Strålkastarplatser fanns på ca 15 ställen med de stora 150 cm strålkastarna, vars ljus kunde belysa objekt på 10 km håll – både flygplan och fartyg. För att få effekten 23.000 watt i ljusbågen krävdes likström på 150 ampere.

Kanoner återanvändes
Det var kanonerna från Oscar II:s fort som flyttades ut 1940. Efter modernisering på Bofors placerades de två stora 24 cm på Hisingens sydvästra udde, vid Hjuviks höjder, knappt 500 meter från varandra. Kanonerna placerades i 10 meter djupa brunnar i berget med tak av skyddande pansar. Det tidigare systemet med sänkning av kanonen vid laddning användes inte, utan kanonerna var fast monterade på ett vridbart lavettage. De kunde skjuta 25 km och båda avfyrades samtidigt mot målet. Två 40 mm luftvärnskanoner placerades också där.

15,2 cm kanonerna moderniserades likaså och flyttades till batteriplatsen på Styrsö Pottan, där de monterades i sina kraftiga pansarkupoler. Det tillkom också två 40 mm luftvärnskanoner och sex fasta 8 cm granatkastarplatser. I de självförsörjande skyddsrummen ”Storklas” och ”Lillklas” som byggdes på 1950-talet kunde besättningens 200 man uthålligt vistas. De fyra stora kanonerna har efter avrustningen 2003 återförts till Oscar II:s fort och kan beses vid besök enligt deras hemsida. Till Spärren Styrsö räknades till en början även batteriet på Risö (vid Fotö) med tre 57 mm kanoner.

Kustspaningsradar på Känsö
Trots att många beredskapsmän kunde bo i den gamla karantänsstationen på Känsö fanns inga tyngre vapen på ön. Men man monterade 1943 en enklare kustspaningsradar uppe på tornet. På 1960-talet ersattes den av en ny högmodern enhet som hade en räckvidd på 100 km (bild i galleriet nedan). Denna anläggning finns kvar på Traditionsrummet på Göteborgs garnison, där manskapet provkörde den häromåret. De många observationsplatserna var försedda med goda kikare, riktningsinstrument och avståndsmätare för inriktning av kanonernas eld. Radar togs alltmer i bruk och de fasta telefonledningarna kompletterades med radio. Det är en noggrann vetenskap att skjuta med kanoner på långt håll. Inte bara elevation och riktning med avdrift skulle snabbt ställas in, utan ibland också krutladdningens storlek. Artilleriets mekaniska riktningsgivare är märkvärdiga underverk. Finns att se i Traditionsrummet!

Galterö och Stårholmen
Till Stårholmen fördes de fyra 57 mm kanonerna med pansartorn från Oscar II:s fort. Fastän av 1899 års modell kunde de skjuta 5 km med 25 skott per minut. Sådana kanoner i modifierat utförande används av vår salutpluton än idag.

Image
 Här pågår skjutning 1944 med 57 mm kanon i pansartorn på Stårholmen

Till Galterö fördes de båda 12 cm kanonerna från Stockholmen utanför Käringberget, vilka tillsammans med ytterligare en 12 cm anlades i goda skjutvärn. 1967 ersattes de gamla kanonerna med moderna 7,5 cm (m57) i samband med ytterligare modernisering av skyddsrummen i berget. Se bilder i galleriet nedan här!

Norra skärgården
Utöver nämnda 24 cm kanoner på Hjuvik var Björkö och norrut kraftigt fortifierat. På norra Björkö anlades fyra stycken nya 15,2 cm kanoner (m40) som hade möjlighet att skjuta horisonten runt. På västra Björkö installerades fyra 57 mm kanoner (m89) och på nordöstra udden ytterligare tre 57 mm kanoner. Här installerades även luftvärn och ett otal observationsplatser samt minlinjer.

Projektilerna
Projektil kallas det som kanonen skjuter iväg med drivladdning av krut, kordit etc. Tidigt började effektiviteten ökas genom att förse dem med inbyggd sprängladdning, vilka då benämns granat. I början av 1900-talet infördes det kraftfulla sprängämnet trotyl som kunde gjutas in i projektilerna. Även andra ämnen med ännu högre detonationshastighet användes, t ex hexogen och pentyl.

Projektilerna konstruerades efter sitt användningsområde – spränggranat med eller utan splitter, pansarbrytande i olika varianter eller rök för vissa situationer. En pilprojektil kunde slå mot pansar (fanns inte i KA) och lysgranater lysa upp angreppsområdet. Till luftvärnet kunde granaterna förses med spårljus för att leda inriktningen. Granaterna utvecklades till sinnrika "bomber" som både måste vara säkra vid hanteringen, men effektfulla vid målet. Dagens sprängprojektiler har blivit tekniska mästerverk allt efter sin uppgift. Ammunitionen var antingen kompletta ”patroner” eller separerade som laddning och granat, vilka förvarades skyddat i särskilda ”krutdurkar” i fästningen. Ammunitionen hämtades fram efterhand av personalen.

Minspärrar
För att komplettera skjutplatserna var det nödvändigt att även säkra möjliga sjövägar in mot Göteborg mot ubåtar och anfallande fartyg som kunde hinna förbi beskjutningen. En sådan gick från Stora Måvholmen över Vasskären till Galterö huvud. Måvholmen har ju på senare tid varit aktuell till salu efter att Försvarsmakten inte längre behöver ön. En annan lång minspärr gick österut från Donsö huvud in mot fastlandet. Dessa linjer passades i båda ändar av bevakande personal i kanonvärn och minstationer, vilka kunde utlösa minor efter behov. Även båtvarvet på Donsö var ett objekt med militärt skyddsintresse. Minlinjerna krävde underhåll, vilket var ett mycket mödosamt arbete för de dykare som hade uppdraget.

Ett kuriosum var den linje som anlades den 30 april 1944; "Operation spärrning". Det var två tankfartyg som sänktes inne vid Röda Sten (nuv Älvsborgsbron). Ett tredje låg berett att snabbt kunna sänkas för total avspärrning. Ett av fartygen var 17.000-tons tankern Buenos Aires - ett nybygge för den grekiske redaren Onassis (bekant med vår Hembygdsförenings grundare, Gustav Sandström) vilket legat klart för leverans på Götaverken sedan 1942. Fartyget länspumpades sedermera och levererades.

Minlinjerna var i drift in på 1990-talet, då övervakningen koncentrerades till Knarrholmen. Härifrån kontrollerades ett antal  minlinjer ända in på 2000-talet. Inte undra på att utlänningar inte fick tillträde till våra öar på den tiden!

Nya tider – ny strategi
Det kalla kriget upphörde under 1990-talet och politiken inriktades på ”fred i vår tid”. Vårt välutbyggda totalförsvar med goda beredskapsförråd avvecklades. Vår kraftiga kustspärr monterades ned och alla bergrum förseglades. Den gamla linjen var föralldel föråldrad för detta med fasta kanoner och anläggningar fungerade inte längre mot de nya självsökande raketdrivna anfallsvapnen som etablerats i både öst och väst. Den gamla sortens spärr var lika ineffektiv som Maginotlinjen under 2:a världskriget. Fasta installationer kan lätt förstöras med robotar och precisionsbombning eller helt enkelt rundas så som tyskarna gjorde genom Ardennerna i maj 1940. Idag har vi ett annorlunda kustförsvar med mobila enheter för spaning och eldgivning, som kan snabbt kan etableras och flyttas undan före motangrepp.

Kapten Kärnefelt som vi konsulterat är förstås bekymrad över att vårt fasta försvar tagits bort och inte ännu ersatts med något nytt kraftfullt. Han håller inte heller med om att de tidigare skjutplatserna var föråldrade och talar gärna om dess eldhastighet och robusta effektivitet. Han bedömer också att många av kanonerna hade gott pansar som kunde motstå även kraftfulla träffar.

  – Maginotlinjen blev aldrig intagen, säger Bertil Kärnefelt vidare. Den uppfyllde vad den skulle och här i skärgården kunde knappast en fiende gå runt våra linjer. Även om det är skralt med resurser till Försvarsmakten idag, skall vi glädja oss över att Göteborgs garnison skall ombildas och utvidgas till ett riktigt regemente med utbildning av amfibiesoldater och annat. Det medför en nödvändig omfokusering av tillgängliga militära resurser. Trevligt att tänka på inför Göteborgs 400-årsjubileum, avslutar Bertil.

Kvar är hur som helst Känsö som bas för nödvändig övningsverksamhet och centrum för Skärgårdsskjutfältet. Krigsmakten som 1975 bytte namn till Försvarsmakten för att bättre motsvara vad det handlar om kämpar fortfarande i motvind mot politikernas prioriteringar. Låt oss tro att våra nya soldater på Käringberget kan hindra angripare så som deras företrädare gjort i 400 år.

Peter Andersson
2019-07-06

Fakta:
Kustartilleriet i Sverige… JC Danckwardt 1992
Från kustartilleri till… Göteborgs garnisons kamratförening 2005
Intervjuer med kapten B Kärnefelt
Bilder från Göteborgs garnisons kamratförenings arkiv

Göteborgs militära spärrlinjer

VISA MER

Förening:

Styrsö Sockens Hembygdsförening

Skapad av: Peter Andersson (2019-07-06 14:24:04) Kontakta föreningen
Ändrad av: Peter Andersson (2019-07-09 20:47:30) Kontakta föreningen
Förening:

Styrsö Sockens Hembygdsförening

Skapad av: Peter Andersson (2019-07-06 12:30:21) Kontakta föreningen
Ändrad av: Peter Andersson (2019-08-23 07:56:05) Kontakta föreningen