När man hör namnet ”Svolder” kommer man osökt att tänka på slaget vid Svolder år 1000. Det utkämpades i trakerna av Öresund i slutet av vikingatiden, mellan norske Olav Tryggvason och den legendariska svenska änkedrottningen Sigrid Storråda, med nya maken, danske Sven Tveskägg samt sonen Olof Skötkonung.

Norske kungen förlorade slaget och Olavs drakskepp, det gigantiska ”Ormen långe”, blev övermannat och fört till Norge, där det höggs upp, för det ansågs för stort för normalt bruk.

Svolder 1911

Men den Svolder vi skall berätta om här var en 4-mastad järnbark på 87 meter och byggd 1887. Som jämförelse kan nämnas vår största bark; Viking som byggdes 1907 är 108 meter lång. Svolder hade last av plank och brädor från Sundsvall med destination Melbourne. I början av november 1911 var hon på väg från Köpenhamn, men mötte hårt väder med orkanstyrka vid Skagen och vände om för att söka lä innanför Vinga. Vi citerar här en artikel i Göteborgs-Posten som återgivits i Charles Palmqvists bok, ”Winga” (1945).

 Beatrice/Svithiod (här år 1900) var av samma storlek och ålder som Svolder. Lasse Dahlquist seglade på denna skuta 1928. Se fakta och bilder på Svolder på nästa sida! Vi har en unik inspelning från 1929 av Lasses "Beatricevals" att hämta här!

Göteborgs-Posten skrev 1911:

NÄR 'SVOLDER' GICK UNDER

En gripande skildring av skeppsbrottet

En av Göteborgs-Postens medarbetare lyckades igår få ett samtal med en ung svensk navigatör, som för komplettering av sina sjömansbetyg skulle fullgöra resan med 'Svolder', vilken förliste vid Vinga. Han lämnade en utförlig och gripande skildring av den hemska nattens genomlevelser.

 'Vi lämnade Sundsvall' - började han - 'den 24 och anlände till Köpenhamn den 28 oktober. Här lågo vi veckan ut för att proviantera. Resan till Melbourne är ju lång och vi försågo oss väl. Dessutom skulle vi ju fira julen på havet och det gjorde sitt till att vi skaffade en del extraproviant. Vi hade t. ex. köpt en levande gris som vi hade i en binge. Det skulle bliva vår julgris.

Lördagen den 4 november lämnade vi Köpenhamn. Vinden var sydväst och redan då ganska hård. Fartyget, som var 'royalriggat', bar på grund av vindstyrkan endast övre och undre märsseglen och två försegel. När vi passerat Kullen tog vinden i allt skarpare och vi måste även bärga övre märsseglen. 'Förstänget' slets av en by i trasor, så att endast 'liket' var kvar (sömfållen på seglet).

Vi gingo nu för bara 'stumparna' (undre märsseglen) och togo även in klyvaren. Vinden ökade stadigt och var redan på söndagsmorgonen rakt sydvästlig, styv storm, med orkanliknande byar. Skutan, som stävade västnordväst och låg bidevind för babords halsar vakade dock gott sjöarna, men krängde så starkt, att styrbordsrelingen låg i vattnet. Från lä till lovart måste man hala sig på rep, då lutningen stundom gick upp till 25 grader.

Kaptenen ansåg det under sådana förhållanden ej vara rådligt att dubblera Skagen, varför man gjorde 'board ship'. Som bekant kan man emellertid med så stora fartyg ej gå över mot vinden (stagvända) utan med, (kovända) varför vi drevo av betydligt vid vändningarna. Vi hoppades dock kunna rida ut stormen genom att kryssa under Skagenlandet. Det lyckades emellertid ej, utan ”Svolder” drev av allt mer ned mot svenska sidan. Under tiden började mörkret inbryta. Det kom byar, som insvepte skutan i fullständig natt. Mellan byarna fingo vi omsider sikte på Winga fyr.

Vi insågo då alla situationens hemska allvar. Varje man var på däck. Kaptenen talade till oss. Han trodde då ej längre på räddning. Men vi skulle göra ett sista försök. Möjligen kunde vi få ankargrund i lä för wingaskären. Men nu skymdes åter fyrens sken av byarna. För att vi ej skulle komma upp mot Pater Nosterskären. brassade vi nu runt och sökte komma innanför Winga. Vi stävade då sydvart hän för styrbords halsar. Klockan närmade sig 11. Då vi emellertid ej sågo skenet av Böttö fyr trodde vi oss vara åtminstone 5 sjömil utanför Winga. Fyrskenet var som nämnts fördunklat av hagel- och regnbyarna. På backen höll man på med att göra klar ankaren. Då rapporterade utkiken: 'Brott rätt för ut'!

Vi girade hårt styrbord men i samma ögonblick törnade 'Svoldern'. Det blev först en hård stöt mittskepps. Fartyget lyftes av nästa våg. En ny stöt med väldigt brak. Åter en kraftig stöt, när en ny våg slog skrovet mot klippan. Nu rök kryssbramstången över bord. Skutan låg och högg rakt för om mittskepps. Så gick kryssmasten och därefter stormasten.

De män, som arbetade på backen, formligen studsade akter över av de kraftiga stötarna. En våg sköljde, bort bingen med julgrisen och vi hörde hans förtvivlade skrik, när han försvann i de sjudande vågorna. 'Vi komma snart efter', hördes en av sjömännen.

Nu stod stäven över klippan under det att midskeppet mellan fockmasten och stormasten svängde runt. Akterskeppet, där vi stodo kvar, drev nu av och höll sig flytande på trälasten. Lyckligtvis kom nu akterskeppet i lä av förskeppet, som låg kvar på grundet. Härigenom bröts sjön något. Under tiden togo vi av oss sjöstövlarna och gjorde oss så lätt klädda som möjligt, då det ju endast var en tidsfråga, när vi skulle spolas över bord. Vi bundo livbälten om oss.

Vi hade emellertid stor möda att hålla oss kvar, genomvåta och stelfrusna som vi voro, och vi måste med rep binda oss samman med varandra. Emellertid drev vraket ut samtidigt som förskeppet sjönk och lämnade fritt rum. Några av manskapet hade sökt hålla sig fast i mesanriggen, men måste gå ned. Då fingo vi litet hopp om räddning. Vi sågo Frederikshavnbåten, Olof Bager, komma i segelrännan. Vi ropade alla, så hårt vi orkade, men ångaren kunde intet göra. Ångaren, som ju endast såg den lilla akterdelen av 'Svoldern' med endast en mast kvar trodde, att det var en övergiven jakt.

Nu trodde vi, att allt hopp var ute. Vi togo avsked av varandra och beredde oss att dö. Några fällde tårar. Andra togo saken slött, halvt medvetslösa som de voro av kölden. Men när kaptenen tog avsked av sin son (förste styrmannen) rördes alla till tårar. Det ögonblicket glömmer ingen av oss.

Men vi ville ej heller förlora någon av kamraterna. Hellre gå under alla på en gång. Och så höllo vi samman
(de voro alla fastsurrade i en och samma lina så att, när sjöarna spolade några över bord halade de andra in dem igen. Anm. av författaren.)

Kaptenen gjorde ett försök att fira storbåten, men när han kapade trossen kom han mellan båten och däck. Sjöarna bröto in och lyfte båten, som sedan med hela sin tyngd föll över kaptenen. Hans son, förste styrmannen, lyckades slå en tross om honom och så halades han nästan medvetslös, med ett knäckt revben och svåra kontusioner, till de andra.

Vi bundo trassel kring en stång och slogo fotogen därpå. Och vår signal besvarades nu återigen av wingalotsarna. Då gick andre styrman med fyra man i livbåten för att hålla den i beredskap i lä om vraket i händelse de övriga skulle spolas över bord. Man lyckades också hålla båten någorlunda mot sjön tills ett skrov dök fram bland skären. Och där kom räddningen! Det var lotsbåten från Winga. Först togas de fem männen från livbåten ombord.

Andre styrmannen tog nu med till hjälp av en lots lotsbåtens eka och med denna forslades de nödställda över till lotsbåten. Kaptenens son var siste man på däck. Fadern var så illa tilltygad av slagen att han måste bäras ned i ekan.

Man landsatte oss vid Bratten och överlotsen Palmqvist och två av lotsarna följde oss till Styrsö kustsjukhus, där vi fingo vård under doktor Petter Silfverskiölds ledning. Här sovo vi nu ut och blevo väl omsedda. Särskilt vilja vi tacka sköterskorna för deras stora vänlighet och rikliga förplägnad. Föreståndarinnan (Fröken Diener) anordnade igår en liten fest för oss med musik och sång. Det var underligt att känna sig så väl efter den hemska natten. Och när vi sjöngo, först några psalmer, och så våra nationalsånger var det som om räddningen blott var en dröm.'

Så berättade han, och det låg en fuktig glans i sjömannens blick.

Danilo

Vi har fått berättelsen av Walter Hermansson som visade oss en bok där Charles Palmqvist (1877-1946) relaterat händelsen. Han var en mångsidigt begåvad man, född i gammal lotssläkt vid Käringsbergets lotssamhälle som utöver att kunna skriva böcker förkovrade sig och blev mästerlots. Han fick även uppdraget att bygga upp lotsvarvet vid Ängholmen 1904. Det lyckades väl, men 1910 blev har befordrad till överlots på Vinga. Många är de spännande berättelserna i hans bok ”Winga” och enligt Walter var han en sjutusan till karl som minst av allt led av någon falsk blygsamhet. I boken beskriver han hur norska staten belönade de hjältemodiga insatserna 6 november 1911 som Palmqvist ledde den gången:

För räddningen av ”Svolders” besättning belönade svenska staten var och en av oss med medaljen ”För berömliga gärningar”. Av norska staten fingo var och en av de fyra lotsarna en silverskål med inskription. Lotslärlingen Thorvald Hamberg erhöll medaljen ”For ædel daad”.

Jag för min del belönades med en utomordentligt vacker pokal med inskription och sinnrikt ingraverade bilder föreställande dels ett fartyg i sjönöd, dels en räddningsbåt m. m. Dessutom finnes å pokalen norska riksvapnet på ett ställe och den norska flaggan på ett annat.

Inskriptionen lyder:

Fraa den norske stat
til
Overlods Charles John Harald Palmqvist
For mænneskekjærlig optræden mot besætningen paa norsk bark ”Svolder” 6 november 1911

Lotsjakten "Kronan" som räddade Svolders besättning 1911

Svolder hade alltså gått på och brutits sönder sydost om Vinga på skäret Stora brott. Lyckosamt för besättningen på 24 man och en gris omkom genom vingalotsarnas insats endast grisen, men även den blev bärgad och kom senare till nytta som skaffning för öborna. Akterskeppet stod kvar på grunden och de fastklamrade männen kunde under natten bärgas genom synnerligen gott sjömanskap och obändig vilja. Slutligen drev vraket till Galterö huvud, där det strandade. Palmqvist beskriver själv i sin första bok "På Oceaner och Englands kust" mer detaljerat hur han med vingalotsarna mitt i nattens storm och  mörker lyckades rädda hela besättningen. 

Ett anmärkningsvärt kuriosum är att skeppets last av plank och brädor flöt iland i mängder och fastnade mellan Fotö och Risö, samt vid Kalvsund för befolkningen att bärga. Månget hus i Norra skärgården blev byggt av denna last – t ex den Bremerska villan i Kalvsund.

>> Se bilder och fakta om Svolder på nästa sida! >>

För den som är intresserad av fler detaljer om Svolders haveri och andra liknande i vår skärgård, rekommenderas Frank Engelbrektssons bok "Det rådde orkan", ISBN 978-91-639-7132-7 (2018). Där beskrivs skeppsbrotten med t ex Albert Høeg 1920, Almy 1940 och Barbara 1950. 

Peter Andersson

2019-06-30